Väl hemma åkte tältet och luftmadrasserna ner i källaren.
I år lånade vi ett större tält som minsann skulle rymma minst fyra personer!
Fram med en dubbelmadrass och numera bara en enkelmadrass (den andra lånade vi ut en gång; den kom tillbaka möglig). Vi skulle också ta med en gammal hederlig sängmadrass anno 1940, typ. Bomull utanpå och tjock "fetvadd" inuti. Samt ett antal yllefiltar att lägga ovanpå madrasserna eftersom de är så jävla kalla.
I år for vi till Söderåsens nationalpark. Ett fullständigt okänt fenomen för oss. Hade fått tipset av min bror som nyligen turistat i Skåne.
Förr i världen kunde man alltid klämma in ett tält på campingplatserna i Sverige (påstod min sambo). "Ett tält finns det alltid plats för", sade han.
På ortens camping med femtiometers klorerad bassäng och andra lustifikationer var det fullt. "Kom tillbaka på torsdag", tyckte mannen med blå skjorta. Hmm, surt. Solen värmde och det hade varit skönt med ett dopp.
Nåväl, några kilometer tillbaka fanns det en annan betydligt blygsammare camping som minsann inte hade några problem med ett tält till.
Vi slog upp tältet intill familjen som just skulle fara vidare. Tjejen i familjen tyckte att det hade varit en onödigt kall natt. "Ja, det har ju varit kallt, men nu ska det ju bli varmare", tänkte jag. "Det är lugnt", tänkte jag. "Schysst plats här där man slipper morgonsolen, så man slipper en svinvarmt, kvavt tält imorgon".Tänkte jag.
Tältet upp. Va, är det inte större? In med madrasserna. Oj då, vi hade visst glömt den gamla hederliga. Hmm... här kan vi inte ligga fyra stycken, oavsett madrass eller ej! Bilen, det får bli bilen för en av oss. Äldsta sonen kan väl få bra plats i den? Inte oväntat vägrade han. Det fick bli fadren som offrade sig.
Han fick också ta yllefiltarna för ett något mjukare underlag.
Dags att sova. Fram med duntäckena. Mycket skönare än trånga sovsäckar. Och varmare. Äsch, madrassen lite för mjuk; vi pumpade i extraluft till önskad hårdhet. Låg och läste en stund. Då, då känner jag hur madrassen långsamt blir mjukare under mig...
Ja, vi hade visst inte reparerat madrassen, eller slängt den heller, sen den hårda natten i Salzburg. Sakta sjönk vi djupare ner mot marken, min son och jag, och den här natten blev en iskall och obekväm prövning för oss två. Vi sov inte alls de första fyra timmarna, tryckte duntäcken under och runt oss för att få lite värme. Jag tog min jeansjacka och la den över huvudet för att behålla lite värme.
När vi vaknade på morgonen (till slut somnar man ju oavsett kyla) var klockan halvnio. Så onödigt att sova så länge när det var så oskönt...
Och vad hade då hänt under nattens timmar? Minstingen hade vätt sina sängkläder och sina kläder samt klätt av sig naken! Hade jag varit han hade jag förfrusit på en blöt madrass utan kläder, men han tillhör visst ett segt släkte som seglar genom den iskalla natten utan större problem.
Lyfte på dubbelmadrassen och skådade en flod.
Nu hade vi alltså ett stycke nedkissad madrass med luft, samt en nedkissad dubbelmadrass utan luft. Lakanen som vi bäddat med var också blöta.
I bilen låg sambon och hade frusit lika illa och legat lika hårt som vi plus att bilens längd inte riktigt hade räckt till.
Vi trodde att vi skulle sova borta i alla fall i två nätter, men det blev bara en. De rara barnen visste inte till sig av lycka då vi styrde kosan hem efter en dag på stranden i Ängelholm.
Äldsta sonen klämde ur sig: "Borta bra men hemma bäst" och lillen höll med. Jösses, såna töntar!
Söderåsens nationalpark |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar