En enkel man?

Han är en enkel man. Utifrån sett. Vad som rör sig i hans inre vet ingen. Ibland undrar de om han vet det själv.
Hans vardag består av korsordslösning. Att finna det korrekta ordet för x antal rutor. Att slå i uppslagsböcker, atlas, bildlexikon. Han och hans fru prenumererar på Allers och Hemmets Journal. Där finns många, många korsord, ordflätor, bildkryss att lösa. Sudoku löser han inte. Svårast och bäst är dock söndagskrysset i Svenska Dagbladet. En fin utmaning för hans skarpslipade hjärna. För att få tag på detta korsord är han dock tvungen att ta bilen och handla tidningen i nästa något större samhälle, och det känns lite omständligt. Han lämnar inte gärna sin by. Utom en eller två kvällar i veckan då han spelar bridge. Det håller hjärnan i form och ger lite lagom socialt umgänge. 
Varje lördag sedan urminnes tider, mellan kl 10 och 11, har han och hans fru också löst Melodikrysset tillsammans. När de löst alla veckans kryss skickar de troget in dem i luggslitna kuvert. Alltid begagnade frimärken. 
Med sin kraftfulla, stiliga handstil adresserar han kuverten.
Men är han intresserad av att vinna? (Du vinner tio trisslotter. Varav alla tio garanterat är nitlotter.)

Han har minst en till syssla som utförs dagligen vid tjänligt väder. 
När det hela började förtäljer inte historien, men bevisen ryms i glasflaskor. Glasflaskorna är i storlek "liten mjölkflaska" från Arla, med en arlakossa inpressad i glaset. (Jobbigt för kossan, men vem har någonsin lyssnat på en arlakossas protester?)


Mannen tar sin bil, kör på tvåans växel (kanske att trean läggs i någongång. Vem vet?) de fyra kilometerna till Skogen.
I Skogen finns det björn och lo och allsköns knytt. Här finns också grustag, grusåsar, grus och skogsbilvägar. Det är här han hör hemma och det är här han gick vilse och nästan dog en höst härförleden. I grustaget finner han dagligen sina små skatter. Pärlor. Här har inte kastats pärlor för svin inte. Här har någon eller några under åratal skjutit med soft air gun. Det efterlämnar spår i naturen i form av små plastpärlor inskjutna i grustaget. Dessa små vita plastpärlor går han med glädje och upptäckariver och gräver fram dag ut och dag in för att sedan köra hem till sitt och lägga dem i mjölkflaskan. Denna ställer han sedan på spiselfrisen, nöjd med sitt dagsverke. Denna "display" kan han vid tillfälle använda som en "conversation piece".


Att ha något att tala om underlättar de fåtaliga sociala kontakter denna fåordiga man har. Med stigande ålder har socialt umgänge totalt förlorat sin tjusning. Ja, egentligen är det rätt länge sedan känslan av gemenskap med andra människor försvann. Det är svårt det där med vänner.


Tyvärr kan han inte riktigt utnyttja sin skatt då han, närapå, är döv och inte mycket annat återstår (som en sorts konversation) än att söka ögonkontakt och le. Alla undrar vad han tänker där bakom sitt pillemariska leende. 


Eftersom han är, och alltid har varit, en mycket privat människa finns det ingen, förutom möjligen hans fru, som vet vad som rör sig inom honom.
Hon är dessvärre rätt trött på honom. Det är jobbigt att leva med någon som inte hör vad man säger. Det irriterar. 
Hon vet att det inte är hans fel, men det är jobbigt. Jobbigt med en som inte hör. Jobbigt att leva med en enkel man när man själv inte känner sig så enkel.

Men, är han en enkel man eller är han så komplicerad att han inte orkar med sina egna tankar, utan maskerar sig till en man utan behov av god mat,fina kläder eller goda vänner? En man som nöjer sig med korsord och dagliga skogspromenader på vingliga ben. 
Vem vet? 
Ibland undrar de om han själv vet.


Slutsats: det finns ingen som vet vad som egentligen rör sig i en annans persons inre. I alla fall om den personen inte kan förmedla sina känslor och tankar. Oavsett hur många ord, platser, grekiska gudar och författarcitat han kan plita ner i x antal rutor.