Edgar

I natt kl 02.22 började det stora snövädret. Flingorna formligen forsade ner från himlen och till slut var hela världen vit. Vissa skulle hävda att det var Gud som under januari månads storstädning hade skakat sitt dunbolster så att det hade spruckit i en söm. Andra skulle klia sig i huvudet (under mössan) och fråga sig själva vad som hände.
På vinden satt herr Edgar och skrev på sin maskin. Hans långa och smala fingrar drev fram orden ur tangenterna och ned på det grova papperet. I rummet där han satt, han kallade det vindskontoret, var det kallt. Den enda värmekällan i rummet var det öppna fönstret.
Utomhus var det nämligen varmare än inomhus. Inte många grader, men Edgar tyckte ändå att han kunde förnimma skillnaden.
Över hans krumma axlar låg en långhårig afghanhund och värmde.
Tyvärr vägde hunden också sina modiga 25 kg och det kändes i ryggen efter en stund. Men värmen vägde tyngre så att säga, tänkte Edgar och drog lite på smilbanden.
På fötterna bar Edgar ett par rejäla yllesockor från 1:a världskriget (hans mor hade stickat tusentals sockar till soldater i krig) samt ett par tofflor i skinn av högsta kvalitet (även de från det första världskriget). Ovanpå dessa sockar och tofflor vilade ytterligare en afghan, men denna afghan var en pläd och inte en hund.
"Tyvärr", tänkte Edgar ofta, då hunden hade skänkt mer värme än den virkade filten. (Hans mor hade även virkat en omåttlig mängd filtar under sin livstid.)

Att hans rygg förmodligen hade mått mycket bättre av den lätta afghanpläden och att hans fötter hade hållit sig mycket varmare med hjälp av afghanhunden, var inget han hade reflekterat över. Hans enda tanke var att han då skulle nödgas köpa en hund till, och det fanns det varken rum eller pengar till ansåg Edgar. Den gode Edgar var en man med stor hjärna men med litet förstånd.