Socker och garn

En känsla av dejá vu... katten slängde sig upp precis när jag satte mig ner.
Idag var det fullt av containersopor hemma. Dags att ta tag i eländet innan huset fylls. Och kombinera det med en uppfriskande promenad innan mörkret åter sänks över våra huvuden. Idag vaknade vi nämligen kl 13...
Jag vaknade då för andra gången. Första gången var klockan 07.30 då kattskrället sin vana trogen krafsade på dörren, och jag min vana trogen stängde in honom i köket. Tyvärr ett måste.
Kunde inte somna om, låg och läste den där boken (se tidigare inlägg) i minst en timme och somnade sen om. Rejält.
                                                 
                                                   *

Igår kväll kunde jag nöjt fästa de sista trådarna i mina vintervantar; de är vita med röda och gröna detaljer. Känns som ett par vantar från 1940-talet; som emaljerade kärl med ett rött sidenband till jul.

Lånat bild från Linne och Lump antikaffär.

Gick vi så i den kalla vinden och högerhanden blev riktigt kall. Kan bero på att jag tidigare hade blottat den då jag plockade grankottar som jag nu ikväll har penslat med äggvita och bestrött med socker; allt för en frostig känsla. Tycker det är synd att förstöra fin frukt på detta sätt, men kottar, det stör mig inte. Jag har plockat bort julmossan  och adventsstaken, bytt ut mot en annan avlång behållare med ljus. Där passar de frostade kottarna in rätt fint.

Alltså, för att återgå till storyn: där gick jag och frös om höger hand. Trots den nyligen virkade vanten i två- eller tretrådigt ullgarn. Så jag tittade förargat på vanten och ser till min bestörtning att vanten är uppdelade i två färgfält: ett milt emaljvitgult och ett i en något vitare nyans!!!
Aaaahhhh, i hemmets dunkla vrå med lampor och stearinljus som enbart skänker ett gulaktigt sken har jag inte sett, trots jämförelse, att garnen inte har samma nyans av vitt. Dessa garnnystan har funnits i min ägo i säkert 30 år, inköpta, eller ärvda?, vid olika tillfällen. Då kan man inte räkna med att nyanserna ska stämma överens, tyvärr.

Återstår att leta upp fler garnsnuttar och jämföra färger i morgondagens dagsljus och hoppas på att det finns matchande färgbad. Riva upp halva vanten och tummen och virka om.

Imorgon ska jag också göra någon besviken, då jag ska returnera de petroleumblå byxorna. Tja, världen kan vara grym ibland.

Imorgon kliver vi också in i en begränsande värld då Sverige av alla länder, i princip stänger gränserna. Det känns väldigt långt ifrån 1945 då Sverige var mer generöst. Då tyckte man på nåt sätt synd om de som flydde; idag tycker man mest att de är till besvär.
Men än värre är det väl att så många länder i Europa fortfarande inte tycker att de måste öppna sina gränser överhuvudtaget.