Kiss överallt typ, för att inte tala om bajs som hamnar lite tokigt ibland.
Tvättandet. Att man måste plocka undan så mycket för att det inte ska hällas ut eller ätas upp. Att man måste låsa dörrar för att det inte funkar att ha dem olåsta. Att storebror måste ha en svår tillvaro.
Och att det är läge att begära utökad korttidstid.
Ja, tack, det skulle väl vara skönt.
Och när man pratar och berättar så känner jag den där darrningen i rösten som ibland kan signalera nervositet, men i det här fallet snarare signalerar: pratar jag mer och djupare så brister det.
Men att bryta ihop är ju inte aktuellt, så farligt är det inte. Man kan förfasa sig över människors levnadsförhållanden: "Hur står de ut?!", men när man lever i nåt knas, så blir det faktiskt vardag.
Så här är det och så här blev det. Bara att ta hand om
Och, man får förmodligen inte mer än man klarar av. Man får bara anpassa sig och ducka när det känns lite jobbigt...
Jag trivs t ex med att jobba som jag gör, konstiga tider och oregelbundet, men INTE när jag måste blanda in andra (motvilliga) personer till hjälp. Det gör mig rätt så förbannad att man inte kan be om hjälp fler än två kvällar på tre veckor innan det börjar gnällas över att det är för jobbigt...
Då kommer jag att kämpa så mycket som behövs för att den personen inte ska komma hit fler gånger. Jag tar hellre in någon glad från gatan än besvärar släkten fler gånger!
2 kommentarer:
Fy tusan så jobbigt att inte få hjälp utan att det ska gnällas! Jag saknar min mamma som alltid var redo att ta bussen till oss om det var det minsta som behövdes. Hoppas du kan få annan hjälp så du/ni får avlastning!
Ja, det känns onekligen lite surt.
Speciellt som det finns två kusiner i samma ålder som alltid har har väldigt mycket hjälp av samma släkting. Och att hon tyckt att det är konstigt att vi aldrig ber om hjälp...
Ja, vi har alltid tyckt att vi ska ta hand om våra egna barn, liksom.
Och nu när man faktiskt ber om hjälp, då blir det jobbigt.
Jösses.
Fin mamma du hade!
Skicka en kommentar