får man veta saker om sig själv som man inte vill veta.
Ibland om andra som man gärna vill veta.
I möten med människor som besitter speciella talanger, oavsett vilka de är, växer man en liten bit till. Medvetandet expanderar. Det finns hur mycket plats som helst därinne och hur mycket vetgirighet som helst också.
Jag ser fram emot morgondagens tripp.
6 kommentarer:
Menar du dessa fantastiska människor som lyfter oss medelmåttor från det vi är till något närmast sublimt? De människor som vet hur man sminkar en gris? Jag känner en eller ett par...:-)!
Godspeed!
Å, jag önskar att jag kände mig lyft till något sublimt i mötet med dessa människor! Men trots att de lyfter min vardag och ger mig mycket, så är jag ändå samma gamla gris ...
Effekten blir tyvärr aldrig bestående, och frotterar man sig för mycket med dessa människor så går hela grejen förlorad. Man måste ha grisat omkring i sin stia bra länge för att få den där riktigt sköna kicken, och det blir aldrig bättre än första gången.
Jaha, här hade jag lämnat en kommentar som tydligen raderades...
Hur var den nu då?
---
Som medelmåtta kan man väl endast sträva efter himlen och precis när man tror att man lyfter lite så sugs man tillbaka av leran man bökar omkring i. Är det vad som brukar benämnas "att kasta pärlor för svin"?
En hastig skymt av något som glittrar, sen försvinner det i dunkla vrår.
Nietzsche talar om två sorters människor: de som är predestinerade till storhet och de som står bredvid och ser dessa andra höjas till skyarna. Vi som står bredvid är flest.
Men jag vill hävda att det inte är leran som drar oss sporadiskt upphöjda tillbaka till stian. Det är de andra grisarna som håller oss tillbaka...
Hmmm... allvarligt talat; efter gårdagens tripp och möte kan jag inte hålla med om att det är någon annan än jag själv som håller mig tillbaka.
Det kan onekligen vara så att jag och många med mig INTE är menade att utföra storverk på något stort vis. Men att utföra storverk i det lilla. Såna som inte syns och hörs i stora världen. Såna som betyder mycket för några få. Såna som kanske betyder allt för bara en enda. Och det får jag väl se som min stora uppgift i världen.
Nej, tyvärr kan jag inte skylla på någon annan. (Rackarns)
Skicka en kommentar