Sommarknog vs. sommarskog

Tiden går fort, snart är sommaren här.

Varje dag hon öppnade ögonen tittade hon ut genom fönstret och sökte med blicken efter sommaren.

Nätterna gick fort, det var sant, men sommaren den dröjde.

Ena dagen var det soligt och varmt och hoppet steg i hennes bröst.

Nästa dag ven vinden iskall runt hennes ben där hon satt och väntade.

Regnen kom i skurar och när molnen skingrats sken solen en kort stund innan molnen åter dolde den, himlen svartnade och... hagel piskade gräsmattan!

Snart är sommaren ändå här. Hon kunde ju själv se blommor i rabatten, feta knoppar på syrenen, gräset som börjat växa. Men värmen då?

Så, en morgon tittade hon ut genom fönstret och såg. Hon såg sommaren!

Sommaren hade faktiskt kommit, och den här gången var den här på riktigt.

”Välkommen”, viskade hon och kände glädjen fylla sitt vindpinade bröst.

*

Varje gång hon satte sig i sin solstol för att njuta av att sommaren äntligen hade kommit, började hon grubbla över allt som måste göras: gödsla i grönsaksland, vattna blommor, rensa rabatter, klippa häcken, ansa buskar och så vidare i all oändlighet, kändes det som. Och detta var bara det som måste göras utomhus. Inomhus fick det faktiskt se ut som det gjorde.

Hon satt i max en kvart innan tvånget att göra nytta i trädgården fick henne att resa sig igen.

*

Den enda fågelsång som hördes var skatornas kraxande, luften dallrade över het asfalt, ryggen sved där hon stod böjd i rabatten och blommorna ropade hela tiden på vatten. Ibland kände hon sig lite stressad rent utav, hur skulle hon hinna med alla rabatter hon skapat? Alla blommor som fröat av sig och spridit sig till ställen där hon inte alls ville ha dem. Litet grann kunde den allt störa, den där växtkraften som inte gick att kontrollera.

Till slut, efter femton år, insåg hon att hon faktiskt inte gillade att påta i trädgården. Inte gillade gräsmattor och rabatter. Hon älskade sommaren, men inte allt arbete som sommaren bar med sig för den som ägde en trädgård.

Nog nu, tänkte hon, sålde huset och köpte sig en stuga i skogen, där tallarna växte höga runt huset och den vita mossan knastrade under hennes stövlar när somrarna var torra, och kippade blött när regnet vräkte ner. För det hände faktiskt att det gjorde det, och det kunde till och med hagla utan att hon bekymrade sig det minsta om några växters väl och ve. Nu bodde hon i skogen och den skötte sig alldeles själv.

- Välkommen älskade sommar, sa hon varje år när den äntligen kom.

Sen satte hon sig ner och njöt.

Det här var en annan av de texter jag skickade till Smålandsposten. Jag hoppades att de inte skulle välja den för jag tycker den är alldeles för "söt".

Vad tycker du?