I två dagar har det gått bra att få iväg den lille till skolan. Inga protester alls.
Man håller tummarna på morgnarna för att ska löpa smidigt tills man ser bussen åka iväg. Phu! Då kan man slappna av.
Men vad händer då?
Storen börjar deppa ihop och vill helst av allt hoppa av skolan. Ser ingen mening med skolan. Jaaa! Äntligen något mer att ta tag i. Men det här vet jag inte hur jag ska ta tag i. Resonerande hjälper inte. Vitaminer vägrar han att ta. Själv skulle han aldrig få för sig att prata med någon annan.
En kompis son hade också väldigt jobbigt på gymnasiet. Det slutade med BUP och en ADD-diagnos. Min storebror var säkert deprimerad i samma ålder.
Jag skolkade ganska mycket i samma ålder. Är det nåt med 17 som är extra jobbigt?
Och hur gör man?
Att hoppa av skolan är out of the question. Jag förstår om inget känns särskilt spännande när man resten av de vakna timmarna spelar datorspel, fulla av spänning...
Vi väntar på att spellusten ska gå över, men tänk om den inte gör det utan istället blir gropen som stjälper?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar