21 oktober, 2016

Språkdårar

Hoppade på ett jobbpass ikväll mellan 17.30 och 19.30. Lagom tid på en fredagskväll utan andra planer än det gamla vanliga.
Som värdinna kan man ibland slinka in och se föreställningen, vilket jag gjorde ikväll. Det var en dansföreställning som jag hade förstått var väldigt speciell.
Och det var den.
Nuförtiden är dans ofta "bara" rörelser. Och det var det.
Denna dans handlade om kommunikation, eller brist på, eller annorlunda kommunikation. Vokaler, fågelläten kom ur dansarnas munnar, och på så sätt kommunicerade de faktiskt. Drev fram varandras rörelser med läten. Flyttade på "skumgummirullar", byggde torn, placerade om dem, svepte in dem, drog dem över scenen med hjälp av ett jättestort tygstycke. Det enda som hördes var deras ljud: Ö, ö, ö... E,e,e... Å, U, A,a,a,a,a,a.

 En lång stund var det helt tyst och ja, jag hade väldigt svårt att hålla mig vaken... p g a sent arbete i gårkväll och läsning kl 04 i morse. Så jag nickade till, så där pinsamt skarpt att det syns att man nickar till!
Men det fick mig å andra sidan pigg så jag var medveten in i slutet.
Och då var det dags att smidigt förflytta sig till värdinnerollen igen.

Så "dansen" var faktiskt bra på nåt speciellt sätt. Speciellt. Sätt.
Language fools, hette föreställningen, om du skulle vilja se den.

Inga kommentarer: