Ja men åh! va bra filmen är. Eller filmerna som jag har lust att skriva då de hänger så intimt ihop alla tre. 16 år sen sist. Hur gick det till nu då? Tiden bara försvinner. Helena Bergström är ju en väldigt fräsch tjej idag men kolla hur ung hon såg ut för sexton år sedan!
Jag gillar verkligen Colin Nutleys sätt att göra film. Vackra miljöer, skön stämning, bra skådespelare, naturbilder som jag inte alls mår dåligt av att se (hur ofta ser man så fin natur?). Jag uppskattar att han vill visa mig hur fint Sverige kan vara. Gamla fina bilar, slingriga grusvägar. Ah, mitt hjärta smälter av den sortens nostalgi. En verklighetsflykt som är helt bedårande.
Prästadjunkten, som nästan kändes som huvudperson i filmen, såg jag tidigare i höst som Don Juans passopp på teater här i stan och han var extremt bra i den rollen också. Mycket humor i den mannen : )
Lätt beklämmande var det dock att se Reine Brynolfssons feta plufsiga ansikte. Han må vara mycket bra, men han var inte grann att skåda... Wolff var tyvärr nedtonad i sin roll, annars är han ju en sann man.
En annan sann man var Per Oscarsson. I filmen ser man klipp på honom, bl a hans begravning, och det känns som en hyllning till honom. Frid över hans minne.
Och musiken, musiken, den är fantastiskt vacker!
Nu är jag mycket sugen på att se om de två tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar