Uppväxt med katterna Pysen och Mysak, två rödhåriga kissar lärde mig att katter kan vara både förtjusande och rätt så jobbiga.
Detta hindrade dock inte mig att köpa min första egna katt Mylon, en halvsiames. Underbar liten jamare. Tyvärr, eller i o f s jättebra, fick han flytta hem till mamma och pappa då han absolut inte stod ut med att bo instängd i en lägenhet. Trots att jag bjöd på balkong.
Nästa katt hette Madonna (fin tabby) redan när hon flyttade hem till oss på eget bevåg; en sen kväll när vi skulle lägga oss hade hon redan klättrat upp på vår balkong och sov gott i vår säng. Hon bodde sen med oss tills hon dog vid 16 års ålder. Vi hade delad vårdnad med hennes rätta ägarinna. Madonna ville inte bo med sin son, och valde därför oss.
Sen dröjde det några år innan jag köpte min birma Milo som nu hårar ner här hemma. Härligt!
Och som en hyllning till dessa underbara varelser länkar jag nu till 100 finfina kort på katten, människans mjukaste kompis.
2 kommentarer:
Katter är min livsnerv! Utan katt stressar jag sönder. De har en förmåga att få mig att må bra som inget annat gör.
Ja, de är underbara!
Milo har dock en hel del egenheter... att tugga sönder alla strumpor han kommer över, samt att väcka mig några gånger per natt för att få gå ut och in. Så tyvärr måste jag stänga in honom i köket om nätterna. Kan inte hjälpas.
Skicka en kommentar