27 maj, 2014

Vänner = livsviktiga

Alldeles nyss poppade "hangouts"fönstret upp. 
Pappa svarade på mina meddelanden som jag lämnat igår och i förrgår!
Roligt!
Men sen stannade konversationen av rätt omgående. 
Ja, vi får väl ta det så sakteliga. Nu vet han ju hur man gör.
Mycket trött på att sitta ensam hela dagarna. Det har jag full förståelse för.


På självaste födelsedagen: Lite lik Invar Kamprad, tycker jag.
Just det tillståndet på äldre dagar: ensam för att din partner har fösvunnit, är ledsamt. Och just därför ska du medan du har möjligheten, umgås med de vänner du har. Glöm inte bort dem, bry dig, tro inte att du klarar dig så bra, så bra, med din partner. Tro inte att du inte behöver någon annan här i livet. 
För vänner är några stycken men din partner är bara en. 

Och en person kan omöjligen ge dig allt du vill ha här i livet (om du inte är en ovanligt förnöjsam person).

Tänk på det och håll kontakten med dina vänner!

Dagens citat:"Den som inte är vän med sig själv har svårt att vara vän med andra:"

Dagens gilla: Daddy Cool.

5 kommentarer:

Freja sa...

Kul att han börjar lära sig! Min pappa skulle aldrig ens vilja försöka, tyvärr...

Gunilla Byström sa...

: ) Ja, det känns skönt att kunna prata med honom. Om han vill.

AnBr sa...

Vänner ja? Tror inte jag har några egentligen? Ja, inga jag umgås med direkt alltså. Ni i "släkten" är ju vänner, men det är ju på distans. Annars kanske jag har två, möjligtvis, som jag träffar kanske två, tre ggr per år. P är likadan. Vi är två hopplösa trista typer när det kommer till det sociala livet. Har tänkt på det där och har en plan B för hur jag ska göra om det värsta händer... eller när man blir pensionär... De vänner jag ev haft tidigare har inte hängt med i svängarna och då räknas de väl inte som vänner...? De måste ju fråga efter mig också, inte bara jag efter dem... Och egentligen tycker jag det är ganska skönt att inte ha dåligt samvete för att jag inte träffar några tillräckligt ofta. En bok, ett handarbete etc räcker till mig... (suck vilken trist typ... :-)

Gunilla Byström sa...

Ja, det är väl som det sägs: att den valda ensamheten inte är av ondo. Man måste ju själv välja om man vill umgås eller inte! Och det är väl okej när man har varandra. Då lever man i tvåsamhet. Men när man inte har det och sitter där. Då var kanske inte den där tvåsamheten så välbetänkt?
Men såklart kan man inte gå emot sin vilja. Vill man inte umgås så kan man väl inte göra det med baktanken att man ska ha dem att umgås med utifall att man blir ensam på ålderns höst!
Då är det gott att ha syskon och släkt, för de finns förhoppningsvis "alltid" kvar.

Allting har två sidor och utseendet på sidorna kan växla beroende på var man befinner sig
: )

Eva Nildén sa...

Jag har inga syskon o släkten är liten o dessutom splittrad pga mina föräldrars skilsmässa i min tidiga barndom o vänner har inte heller jag alltför många mest beroende på att vi flyttat så mkt att jag aldrig hunnit/fått möjlighet att rota mej nånstans o lärt känna någon ordentligt!
Jag är numera även endamstående med min lille son, 6 år!
Jag har dock även 3 vuxna barn o 3barnbarn, vilket jag är så tacksam över o för möjligheten att på detta vis o via fb ha kontakt med inte "vänner", trots att det inte är samma sak som i livet "härute"!
Jag har pga utbrändhet o hög belastning heller inte så mkt tid o ork över för umgänge!
Min egna tid får i första hand gå till min egna återhämtning!
Vänner är livsviktigt, men ingen självklarhet, pga olika skäl för olika mskr!
Vänskap kan dock vara så mkt...att på detta vis dela o motta varandras tankar, känslor o funderingar kring dtort o smått i livet är värdefullt o skapar samhörighet o medkänsla!