Men herregud!
Min 15-årige son vill ha hjälp med matteläxa, eftersom han scorade F på senaste provet. Halva vår släkt är matematiska idioter och jag tillhör "fel" halva (jag menar, jag har ju fått så mycket annat bra : ))
Man ska räkna med potenser och negativa tal och räkna ut hur många kvadrater en figur ökar med.
Men ursäkta mig; jag kan faktiskt inte hjälpa min son! Och dessvärre kan inte pappan göra det heller.
På de enklare räkneexemplen och kvadraterna kan jag finna ett system och räkna ut hur man ska räkna ut det hela, men så fort det blir lite svårare blir det black out i huvudet.
Och tittar jag på kommande räkneuppgifter så kan jag säga att så där svår matte kan vi omöjligen ha haft i åttan på min tid.
Det är ju löjligt svårt! Jag blir förbannad.
Stackars min son som inte ens kan få hjälp av sina föräldrar. Och tydligen inte av sin lärare heller. Eller genom extraundervisning. Vad gör man då?
VAD GÖR MAN DÅ?!
4 kommentarer:
Jag har och hade samma bekymmer och inte blir det bättre med åren då man själv har glömt så mycket av det man en gång borde ha lärt sig. Men jag krävde att få läxhjälp av skolan och så länge det funkade blev det bättre. Barnet ska väl inte bli lidande av att föräldern är matematiskt handikappad.
Nej, jag säger åt honom att be om mer hjälp, men han har redan dömt sig som matte-idiot : (
Misstänker att det är flera i klassen som inte klarar matten också och då är det väl läraren som måste inse det och ta in mer hjälp, tycker jag.
Besvärlig situation. Jag tycker tvärtom matten verkar mycket lättare i skolan nu (äldste sonen går ettan på natur) än när jag gick i skolan.
Men det hjälper ju inte om man har bekymmer med det. Och särskilt inte om lärarna inte kan hjälpa. Problemet är att folk bestämmer sig för att matte är svårt, och då blir det ju svårt. Man lär sig på olika sätt, och man måste tvinga lärarna att förklara på olika sätt. Fast ibland, särskilt på grundskolan, är jag extremt osäker på om de (lärarna) verkligen kan matte ... Tråkigt nog.
En sak man kan säga är i alla fall att det kanhända att det en dag blir buslätt, matte är rätt mycket en "mognadsfråga". Eller snarare, man kan "växa i det", har jag sett ett antal gånger.
Ja, jag har en pappa som var matte-kemi och fysiklärare, men vad hjälpte det min klena mattehjärna? Jag valde humanistisk linje bland annat för att slippa matten.
Men så var jag ca 28 år då jag, kors i taket, läste in 3 års gymnasiekemi och där var det matte, minsann. Men då hade, som många andras, min hjärna faktiskt mognat så pass att jag klarade av det hela!
Men detta hjälper ju dessvärre inte min 15-åring just nu.
Och en sak är ju att kunna matte men att LÄRA UT är ju en helt annan historia!
Skicka en kommentar