Trädgårdsdags

Flädern blommar.
Och Noah gillar skuggan.

Nu börjar det likna nåt i landen!

Albin Hildebrand

Har jobbat ett tag med en utställning till Skedemosse Gård i år igen. 
Detta år ska utställningen handla om själva gården och Albin Hildebrand som köpte och utvecklade den på 1800-talet. Albin var en riktig kraftkarl som lyfte stenblock på egen hand och tjuvaktiga bönder i nacken.
Befinner du dig på Öland i sommar så ta en tur till Skedemosse Gård vetja!
Då kan du också besöka AntikInspiration och se om du hittar nåt fyndigt.

Sammanträffande

I måndagskväll tog jag min snuttefilt, d v s en bra film, och ett glas rosé (det är ju sommar!). Har sett filmen otaliga gånger, men i brist på bättre såg jag den igen. Och den tål det, absolut. Filmen var "den numera klassiska" , det är väl så man skriver?, "You´ve got mail" med Meg Ryan och Tom Hanks.
Filmen där Meg har så snygga kläder och där hon ännu inte sprutat upp läpparna till konstiga fläskfiléer.
Skriven och regisserad av Nora Ephron, detta geni när det gäller bra film!
Alla dessa superbra filmer som hon gjort, jag har sett dem alla.
New York-miljöerna, känslorna, skådisarna. Bara bra.
När sluttexterna rullade funderade jag på om hon inte skulle komma med någon ny film snart, det var ett tag sedan jag såg "Julie och Julia".


Och så får jag läsa att hon dog i tisdags! Chock and dismay!
Jag tror att min kväll var en omedveten hyllning till henne.


En förlust för filmvärlden och en förlust för mig som inte får se några nya filmer av henne. Nu ska jag istället läsa hennes blogg. Och läsa hennes böcker så småningom. Och se hennes filmer om och om igen.
The very best!

Lund tur och retur

Jag är rätt skicklig på att få tag på det solkigaste av matställen när jag reser till okända orter. Det kändes så när jag gjorde entré på ett falafelställe i Lund. Bråttom att få tag på lite mat (som han tål) till Noah  klev jag in och noterade genast de tomma lunchborden. Tomt var det också där maten beställdes och ingen tog den minsta notis om att vi stod där och önskade shoppa loss på lite falafel... 
Man vill gå därifrån. Man blir trött. Man önskar att man visste vart man kunde gå för att få trevlig service. Man står kvar och till slut kommer en man (indifferent är det ord som söker mig) som skiter i om jag står där eller ej, som skiter i om jag vill ha hans jävla mat eller ej. Jag beställer en kycklingkebab (40:-) men då jag ber honom skippa brödet blir det istället en kycklingsallad. Som kostar 60:-... Ja, va fan säger man?
Vi gick iväg till Allhelgonakyrkan och satte oss vid ett träd som inte såg helt piggt ut, men dög som en punkt att fästa rumpa och rygg mot.
N åt och verkade nöjd. Jag avstod.
Checkade in på avd 62. Någon timme senare var det dags att gå iväg och fästa elektroder på huvudet. Två kvinnor tog emot och efter en tids övertalning av de alltmer stressade kvinnorna och mig lade han sig med huvudet åt rätt håll. En röd tuschpenna markerade var elektroderna skulle fästas, sedan började kletande med kontaktlim och gips. N låg rätt så fint ända tills det var dags att trä på en nätmössa med hakrem. Detta hade jag inte riktigt förberett honom på. Och vem kan förbereda sig på en sådan chock?
Han slet av sig mössan och sen visade han prov på en mentalpatients styrka mot tre vuxna kvinnor. Det larmades , "Ta hit en doktor!"
Mest var detta för att doktorn skulle kunna skriva under på att man gjort så gott man kunnat, utan att lyckas. Arbetet med att fästa elektroderna hade varit förgäves; då gipset tar en stund att torka får man inte röra dem alls, nu hade Noah rubbat samtliga under sitt anfall av panik.
Två timmar senare fick vi slänga i oss den äckliga sjukhusmaten för att hinna montera på nya elektroder, annars skulle de hinna ta bort den innan vi kom tillbaka till avdelningen.
Denna gång hade N fått lite lugnande, som inte alls märktes då han hoppade iväg till de modiga systrarna igen (tack och lov inte rädd).
Denna gång gick det mycket bra och med dubbla nätmössor och en ryggsäck på ryggen gick vi tillbaka till den fina traktorn som fanns på avdelningen.
Klockan åtta kom ångesten krypande och N grät hysteriskt i två timmar minst. Förklarade att han blev rädd då de satte på mössan  och ylade om allt annat som han längtar till och önskar sig och tycker om och är rädd för etc. etc.
Stackars, stackars barn.

Och sen somnade han klockan elva, vänd mot väggen i gästsängen, med ryggsäcken på ryggen, fastknuten på framsidan så den inte skulle glida av.
Vaknade i exakt samma läge klockan åtta, men ändå vid gott mod. Efter frukosten plockades allt av och med håret fullt av stelnat "gips" fick det bli en lång dusch som hjälpligt löste upp de stenhårda kluttarna i hårbotten.
Sen torkade vi oss och tackade för den här gången, och hoppas att vi aldrig mer behöver komma tillbaka, trots att det är ett jättefint ställe där det ändå är "lätt" att  vara med ett barn. Min favorit blev trappstegen som spelade som pianotangenter när man klev på dem. Jag körde Pianosonat i A-dur när jag ändå gick förbi. Noah gillade trappuppgången där det lät som en djungel, med exotiska fågelläten. Jag ringde också hem liggandes i en tipi samtidigt som N spelade på ett rött piano. Inte något man vanligen gör.


Onsdagen började också med att jag glömde mobilen hemma! Och jävlar vad handikappad man känner sig! Det finns ju inga telefonkiosker längre, så vad skulle jag göra? Haffade en gammal god vän på stan som snabbare än blixten körde hem oss och ner oss igen på en grisblink. Pust!
Missade sedan vårt tåg, trots att jag frågade en informatör... men kom ändå till Alvesta med annat tåg där vi hann med Lundtåget med två minuter till godo... Väl i Lund ringer min mobil och jag vänder ryggen till N i några sekunder samtidigt som vi stiger av tåget. När jag vänder mig om ligger han och krampar på perrongen, stel som en skyltdocka, på rygg. Jösses!
Märkligt nog har han inte haft ett enda anfall sedan det, i onsdags.
Nu väntar vi på besked om vilken sorts epilepsi han har denna gång och hoppas, hoppas att det ska räcka med de två medicinerna som han äter nu.


På väg till Botaniska kände jag mig nästan förpassad till Harry Potters värld. På skylten, fäst på den höga järngrinden, och där innanför en ståtlig byggnad, läste jag Pufendorfinstitutet. PUFENDORFINSTITUTET! 
Hahaha, de har humor i Lund, tänkte jag och fick ett skönt fniss mitt i kaoset.

Destination Lund

Imorgon åker jag och den yngste till Lund och checkar in på Akutgatan. 
Redan klockan två. Sen ska det meckas på elektroder på hövvet på honom; sen är det bara att vänta resten av dagen och kvällen med chic nätmössa på, tills de börjar mäta aktiviteten i hjärnan på natten. 
Fatta va festligt att gå en hel dag och bara vänta på att de ska göra det de ska göra på natten?!
För de har inte tid att montera på kvällstid. Och det får man ju ha förståelse för. Men, det kan bli allt mellan en OK dag till ett helt helvete.
Det visar sig, sa blinda Sara.


Och kanske kommer det en rapport nångång. Om jag inte har gått över till andra sidan. Den galna.


Vi ska i alla fall besöka Botaniska trädgården på torsdag, för där jobbar min bästis i Skåne! Grönsaksansvarig, minsann.

Deppigt

Riktigt ledsamt TV-program såg jag ikväll mellan 20 och 21.
"Staden i mitt hjärta" hette programmet, en repris från 1992, som visade hur Stockholm city förstördes under ett antal år i slutet av 1960- och i början av 1970-talet. 
Otroligt många vackra hus från 1600- och 1700-talet revs för att ge plats till fasansfullt fula, kantiga kolosser. Ofta parkeringshus eller banklokaler.
Och vilka var det som bestämde detta då? Gubbar i fula kostymer och minimal hjärna, syrefattig utav hårt ihopsnörda slipsar. Djävulens hantlangare.
Och gemene man fann sig i detta, vandrade på trätrottoarer år ut och år in. Förflyttades från vackra gamla lokaler och hus till någon förort dit ingen ville åka. Precis som i Paris fanns det massor med konstnärsateljeer vid takåsarna. Men varför spara på sådant?


Man blir rent beklämd.


Och ser man sig runt i Sveriges övriga städer så ser det likadant ut där.
Rivna gamla kvarter och apfula betongmonster i deras ställe. 
Tvi vale.

Kedjeskydd

Titta vilken vacker blomma jag har i landet!

Så reslig och rak, men ändå så bedårande slingrande och graciös. 

Måhända något blek, men därför inte färglös eller karaktärlös.

Sådana här spektakulära blomster odlas inte nuförtiden: nej, nu får man nöja sig med raka, släta, blanka och opersonliga. 

Jämför en Doktor Westerlund med en svärmors tunga, så förstår ni vad jag talar om. Där doktorn både doftar fantastiskt och bjuder på ornamenterade blad och rara blomster, står tristessen som spön i backen runt svärmors tunga.

Om jag fick välja valde jag alltid en något daterad, charmig och personlig tingest. Det är något med skönheten parad med det praktiska som tilltalar så. Jag tackar för att det fanns de som strävade efter båda två.

Kloka ord

“Holding on to anger is like grasping a hot coal with the intent of throwing it at someone else; you are the one who gets burned.” Buddha


 ”Before giving, the mind of the giver is happy; while giving, the mind of the giver is made peaceful; and having given, the mind of the giver is uplifted.” Buddha


Klok snubbe den där Buddha.

Det är grönt

Jag har länge funderat på det där med gröna drinkar. Och så har det liksom tagit emot... Juice av salladsblad,  maskrosblad, gröna grönsaker helt enkelt. Det har inte känts gott i mina smaklökar.
Men provat har jag inte...
Förrän igår, efter att ha tittat på den här go´a gubben.
Bernando LaPallo, 111 år i år.
Han har levt på frukt och grönsaker och fisk (och lite lammkött) i hela sitt liv.
Åh nej, nu hör jag hur alla skriker "och vilket tråkigt liv sen!".


Precis som alla reagerar när Noahs diet kommer på tal. En diet som inte alls är tråkig, så vitt jag förstår av de mängder han äter. 
Men jag förstår att för de som ständigt matar sina barn med socker i alla möjliga former, inte kan förstå hur han kan vara så nöjd med alldeles vanliga frukter och bär!? Nej, han behöver ingen grädde eller tårtbotten till sina bär. Han behöver inte heller Coca-Cola till sin mat, eller kakor till efterrätt.
Imorgon är det skolavslutning. 
Då brukar det vankas jordgubbstårta, en klassiker på det svenska bordet.
Men i år blir det visst maränger och jordgubbar istället. Och grädde misstänker jag. Sött, sött, supersött.
Men visst ska han få äta maräng (bara den inte innehåller mjölksocker). Annars är han precis lika nöjd med goda, naturella jordgubbar, misstänker jag.
Det söta är förvisso en medfödd smakpreferens, men om man håller sig till naturlig sötma så blir det riktigt söta alldeles för sött för att vara gott. 

Åter till den gröna drinken. Mixade spenatblad, gurka, bladselleri, vatten och lite kanel som smakpiffare. Det blev en "matig" juice, som inte smakade så illa som jag trodde den skulle göra. Nu tog jag ju bara det som fanns hemma (och det är inte mycket). Till och med Noah drack utan att rynka på näsan!
Ja, för att vara nåt som låter äckligt (i mina öron) så var det helt OK, om det nu är så nyttigt som de lärde säger så ska jag fortsätta dricka och äta grönt i mycket högre grad än innan.
Och sen får jag väl se hur länge jag lever på det.
Min Pia på almanacksförlaget har just sammanställt årsplaner ända till år 2023. Undrars just om man sitter och korrläser almanackor då också. 
Eller om man lever överhuvudtaget?

Nasse - en klok björn

Vi har bytt kvällsbok. Från Boris glasögon till(baka) till Nasse hittar en stol och Nasses taxi. Båda författade och illustrerade av Sven Nordqvist. 
Utgivna på Opal förlag. Båda två är väääldigt bra. 
Kan varmt rekommenderas för det lilla barnet (i dig).


Låt mig citera: 
"Du sitter konstigt, min unge man, säger han. Har du försökt sätta dig underifrån och därmed fastnat och drullat omkull? Eller har stolen anfallit dig bakifrån och fällt dig såsom en påse till marken?"


Eller det här, som ska läsas med en riktigt töntig frökenröst: 
"Jaaa, jag tycker det ser jättefint ut. Vad duktig du är. Kan du sitta så jättefint alldeles själv? Vad jätteduktig du är. Känns det jättebra?"


Ha, ha, fantastiskt roligt. Ser man bilden på tanten så är det på pricken så de ser ut, de som pratar på det sättet : )


Citat ur Nasses taxi:
"Huj, vad det går! säger lärarn förtjust. Säj, herr Nasse skulle det vara möjligt att köra lite KRÅNGLIGT? Vingla lite hit och dit, så att säga?


Ha ha ha! Lika roligt varje gång.
Kan väl bara avsluta med att rekommendera dessa två böcker. 
Varmt!

Bu!

Insekter kan vara fina de också.

Genusfotograf

Ensam kvinna skrattar med en sallad, eller hur svårt det kan vara att dricka vatten. Hur känns det som en utmaning för en fotograf? 

Konstigt eller intressant? Märkligt eller spännande? Lite upphetsande, kanske?

Ja, vi reagerar alla olika på de uppdrag vi får här på jorden.

Konstigt är att kvinnor ställer upp på alla konstiga poser de ombeds göra...

Här kan du läsa om fenomenet på genusfotografens blogg.

Hurra!

Känns det inte lite "onödigt och fel" att ha något som kallas för nationaldag? Just denna dag den 6 juni, alltså. Kan vi inte ha den på midsommarafton som känslomässigt är vår bästa dag och kväll och så kan vi få en annan dag då vi bara är lediga? Jag personligen har lite svårt att uppamma någon nationell känsla när det är kallt ute, fast det borde vara varmt.


Snart ska vi cykla iväg till våra vänner från Rumänien och Libanon och grilla amerikanska hamburgare; dricka öl från England och vin från Frankrike. 


Hurra för Sverige!

Och ute är det kallt och blåsigt.
Någon sa mig att det är juni.
Jag sa -Jaha. Kan du bevisa det?
En dag ska jag göra om den här baggen.

Upp till k(r)amp

Har haft ont i ryggen i över en vecka. Det är en muskel som krampar förtvivlat. Kan inte ligga på rygg, absolut inte på magen och knappt på sidorna. vad återstår? Att vakna hela nätterna igenom och försiktigt vända mig om, palla upp kroppen med täcket. Men jag klagar inte...


Jag har nämligen en son som har fått tillbaka sin epilepsi. Den var nog medfödd, men visade sig inte tydligt förrän han var 1½. Och då väldigt diskret. Efter diverse irrvägar fick han en medicin som fungerade utmärkt och vi slapp anfallen helt. Slutade medicinera 2010, det känns som en evighet sen.
Och så i slutet av mars började det krampa i händerna, några sekunder bara. Sedan har det långsamt eskalerat, både antal gånger per dygn och styrka på anfallen. Tills klockan halvsex i morse då hela kroppen krampar, ögonen åker upp i huvudet och han sväljer och sväljer... 
Fy fan va synd om den lille. När ögonen väl kom ner igen var de helt oseende och sen somnade han om direkt. 
Och där ligger jag och glömmer min kramp. Den får vänta.


Han medicinerar med samma medicin som han hade innan, men eftersom den är så "farlig" måste man trappa upp mycket långsamt. Tyvärr tycks den inte hjälpa riktigt än och i morse vaknade han riktigt blek och eländig och spydde galla senare. Hoppas bara att det inte är medicinen som gör honom sjuk... 


Vi ser också "fram emot" ett sömn-EEG i Lund snart. Från ett vaken-EEG på stadens sjukhus, till en tripp till Lund. Suck. Det här kan bli jobbigt. Det är tydligt att det inte är helt vanligt att få tillbaka sin barnepilepsi, så nu ska det undersökas vad som orsakar krampen. Kanske vi slänger in en liten hjärnröntgen också medan vi ändå håller på...


Men, va fan, just nu är han pigg som en lärka igen. Inget att klaga på.