L * U * S * T

Nu vet jag. Mitt ledord ska bli lust. Jag ska göra det som är lustfyllt. För mig! OK?! Nu är det alltså JAG som ska prioriteras här. Bäva månde min omgivning.
Men. Hur gör man?

Jag började mitt nya lustfyllda liv imorse. Tog en cykeltur i guss gröna natur, lyssnade på fågelsång och andades djupt, log hult mot människor jag mötte, njöt av solens värme. Inte så dumt alls, faktiskt. Kom hem, klappade katten, gick ut i trädgården och knipsade av de vissnade tulpanerna, ryckte nåt ogräs och njöt av den relativa tystnaden i villakvarteret.
Vad månde bliva av denna dag?

(Mötte också pappan som vägrade hälsa på mig i vintras. Han vände återigen bort huvudet. Han hade två små barn med sig som tittade stumt på mig. Undrar om de kommer att hälsa på folk när de blir stora? I don´t think so!)

All vår början...

HAHAHAHA!!! Medge att det är likt på nåt otäckt sätt :)
Dags att sova kanske?

För tusan

Nu sitter jag här och ska fylla i min affärsplan. Och denna gång ska den bli färdig! Och skickas till AF för godkännande. Efter det är det bara några små detaljer som ska ta om hand innan jag kommer ut ur garderoben som nykläckt och oförvägen företagsledare.
Ja, det kändes ju bra att få det i svartvitt; så att jag kan läsa det om och om igen enligt "de tusen gångernas pedagogik": om man upprepar något tillräckligt många gånger så lär man sig och förstår vad det innebär. Det blir helt enkelt min verklighet.
Och den verkligheten längtar jag efter.

B som i börja

Okej, då börjar jag då...Helt otippat kl 19.10, med "Over the rainbow" som bakgrundsmusik. På himlen seglar molntussar och stormen börjar bedarra. Eller var det bara en mild bris som ruskade om träd och människor idag? Jag fick iallafall äntligen något gjort. En början på en portfolio light. Tänk vad bra det (oftast) går bara man börjar, istället för att ha ångest för att man inte gör det.Jag har levt stora delar av mitt liv efter devisen "skjut upp beslut och agerande till morgondagen", vilket inte är att rekommendera.Plötsligen står man där en dag och vet inte längre hur man gör för att ta första steget. Så har man skapat sig en riktigt härlig grogrund till existensiell ångest :)Nå! Nog med detta förkastliga beteende. Jag skuddar stoftet av axlarna, sträcker på ryggen och bereder mig för ett "nu"-liv. Från och med imorgon alltså...