Musik i mina öron

Har suttit och lyssnat på begravningsmusik halva dagen. Frågan är vad som är sådan musik. Finns ju en uppsjö vacker musik därute.
Tackom och lovom så har jag en syster som sjunger i kyrkokören i Järvsö, så hon har koll på all fin musik som finns.

Och en av de vackraste psalmerna som finns (som jag vet om) är ju "En vänlig grönskas rika dräkt": Psalm 201. Brings tears to my eyes every time. Sjungs ju ofta på skolavslutningar, men detta är ju också ett avslut. 
Tårarna flödar oavsett om det är skolavslutning eller begravning. 
Märkligt.

Bild från reseguiden.se

Som utgångsmusik hoppas jag att vi kan ha denna piffiga låt, som är positiv, energisk och alldeles förtjusande. Boeves psalm.

Precis som min mamma!

Eftersom hon inte hann (när hinner man?) skriva i det Vita arkivet får hon hålla till godo med vår musiksmak. Hoppas hon blir nöjd i sin himmel. 
Konstigt nog har ingen av oss en aning om vilken sorts musik, än mindre vilka låtar hon tyckte om... 
Men hon var en jäkel på Melodikrysset. Visste vad alla nutida artister hette. Jag var imponerad många gånger. Trodde jag kunde ringa och hjälpa henne... men icke då, den artisten kände hon till.

Dagens citat:"Musik är det enda språk som inte behöver översättas."

Dagens gilla: Musik. Föda för en svulten själ. Musik. Gläder den glada. Musik. Tröstar i sorgen. Vad vore livet utan musik? En tyst vandring utan gudomlig inspiration.

En sorgens dag

Hade tänkt skriva något positivt för en gång skull, just idag.
Tänkte berätta att min mamma och pappa har fått lägenheten som de ville ha! Jätterolig nyhet, ju.
Mamma behövde inte ens se den, sa hon. 
Hon ville verkligen flytta till lugn och ro.
Men nu vet vi inte om det blir just den lägenheten överhuvudtaget.
Den var på tre rum och kök. Så stort behöver inte pappa...

Mamma gick vidare till ett bättre ställe i natt.
Äntligen får hon vila och ta det lugnt, andas och släppa allt ansvar.
Frid över hennes minne.

Min mamma kallades för Tant Ulla av alla dagbarn hon hade genom åren. 
Min pappa kallades för Pappa Kaj trots att han inte hade så himla mycket med barnen att göra. Men så fick de heta. Och det (Tant Ulla) fick ett korsstygntypsnitt tydligen heta också. Roligt, då har hennes namn fått ett vidare liv här i världen : )

Dagens citat:"Du kan inte välja hur du ska dö. Eller när. Du kan bara välja hur du ska leva. Nu." Klokt talat av Joan Baez.

Dagens gilla: Vi tog en cykeltur, det luktade torr skog, fåglarna kvittrade och vitsipporna lyste vita överallt i solskenet. Det är vår. Det gillar jag. 

Såklart tycker jag det är så otroligt synd att mamma inte fick en sista sommar i en härlig lägenhet. Jag ringde inte heller till henne efter Melodikrysset, som jag tänkte igår... Hon var så trött att hon inte ens orkade prata mer än några minuter åt gången, så det blev att man inte ville störa för ofta.
Men sånt är livet.

Konstig

Jag jobbade i en kiosk en gång i världen. 

Ett minne därifrån är den gången en tjej som bara var två år äldre än jag, kom för att handla cigaretter. Hon var med barn. Hade en röd tajt täckjacka och en marinblå toppluva nedtryckt över det otvättade håret. En lång stickad halsduk släpade nästan i marken. Såg allmänt osund ut. Jag trodde länge efteråt att hon nog hade blivit lite konstig i huvudet. Hon hade ju faktiskt en bror som hade blivit det. Konstig i huvudet.

När jag ska hämta mitt barn på fritids är jag klädd i en svart bomullsklänning, svart kofta och ett par slappa vita linnebyxor. Skönt i hemmiljö, men att gå ut i? Vita linnebyxor utomhus på vintern känns liksom väldigt fel.

Eftersom jag inte orkar byta om till något vettigare, så stoppar jag de vita byxbenen i ett par stövlar med högt skaft.

Nu har jag alltså kosackstuk på brallorna istället. Och så en svart klänning över.

Tar på mig den röda linnekappan som når till knäna ungefär. (Förvisso är den dubbelsydd, men absolut inte fodrad. Jag lyckas aldrig klä mig i vinterkläder, trots att det bevisligen blir vinter och kallt varje år.)

Just det, nu ser man en del svart klänning och en del vita byxben som lyser fint under kappan mot de svarta stövlarna. Toppar detta med neddragen svart mössa över skitigt hår och en stor gråvit halsduk runt halsen. Nu ser jag ut som en som inte bryr sig om hur hon ser ut när hon går ut. 

Kanske lite tokig till och med?

Men vem fan orkar klä ut sig för att cykla till en skola som ligger två minuter bort?

Det var kanske så hon tänkte också; den blivande mamman?

Men lite knasig var hon i alla fall eftersom fadern till hennes så småningom tre barn var kändaste KNARKAREN på flera mils omkrets...

Jobb och sånt

Sitter och jobbar koncentrerat. Så koncentrerat som bara jag kan.
Tecknar s k vinjetter till en bok om autism. Kul!
Tidigare har jag återigen skissat lite till det stora möbelvaruhuset. Kul!
Har fått en till återkommande kund också. Tjoho! 
Har även förfrågningar på illustrationsjobb från stora "företag" och mindre privatpersoner. 
Så nu, mitt i allt detta, ska jag åka utomlands.
På fredagkväll drar jag till Arlanda. Ska bli så skönt. Hoppas jag. Jag tar inte ut något i förväg. Vågar inte. Igår kom halsondan. Motattack med vitlök, silvervatten och extradoser av FitLine (multidrycker) så idag har jag bara en lätt beslöjad röst.
Här ska ingen förkylning komma och försvåra min vandringssemester i trettiogradig värme! Vik hädan!
Lyssnar på sommarens Sommarprogram. Mycket bra underhållning och sällskap vid ritbordet. Och ett flertal har vuxit upp på/i Lidingö. I höghusen.

Själv är jag uppvuxen i en lägenhet med sex rum och kök, men jag trodde hela min uppväxt att jag bodde i ett hus... Och det gjorde jag. Fast vi delade det huset med en till familj som bodde på bottenvåningen. Den tredje våningen var vinden. Men eftersom den hade en vanlig trappa bakom en vanlig dörr så var vi barn väldigt ofta där uppe. Min äldre bror bodde t o m där på somrarna.
Redan då för många år sedan hade min familj väldigt många ägodelar och helt ogenerat bredde vi ut oss över hela vindsytan förutom i det ena av de två dörrförsedda förråden. Där fick grannarna ha sina prylar... Märkligt att de inte protesterade. De protesterade inte ens när vi spelade piano ovanför deras huvuden. Märkligt. Snällt. 
Vad hade hänt om de hade gnällt sönder mitt pianospelande? Då hade jag inte blivit en sån virtuos. 
Som jag var en gång. 
Nästan.

Kära vänner! Här sitter jag och minns tillbaka på den dag som var.
Kära nån så roligt vi hade! Och så vackra blomster jag förärades.
Nu återstår bara att stilla sitta och lukta på dem.
Och det är också vad jag orkar med nuförtiden.

Mu

The Cow
The cow is of the bovine ilk;
One end is moo, the other, milk.

Ogden Nash

Denna fina dikt läste en engelsman upp för oss i klassen i Portslade, England.
Sen fnissade han förtjust.
Tyvärr förtogs väl poängen då ingen av oss i klassen visste vad bovine eller ilk betydde.
Det är tufft att vara lärare.

Min älskade ko, med ankor på ryggen, som har ställt upp sig så fint på mormorsrutorna jag fyndade gratis (!) på en antikaffär i somras, bar jag runt i min ryggsäck i ca två månader på en USA-luff. Den var inte bara rätt tung utan rätt så stor också. Och den överlevde resan! Glasögonen gjorde jag till den då jag tyckte hon behövde dem. Det tackade hon för.

Bechdel-testet del II

Himlen är oskyldigt blå.
1.Nja, det var knappt himlen var blå. Mer typiskt sommardisig.
2.Ingen var oskyldig i den filmen.
3.Klarade definitivt inte Bechdel-testet. Fyra kvinnor hade mer än
en statistroll, men de talade inte med varandra. Men de hade i alla fall namn...
4. Nakenscenen i början. Var inte den egentligen rätt onödig? Förde den handlingen framåt? Nej.
5. Är Bill snyggare än Alexander och Gustaf? Definitivt nej.
6. Är Björn bra som fader med problem? Ja! Eländiga kräk.
7. Är Amanda Ooms bra som eländig moder? Ja! Hon kan verkligen se risig ut. Och jobbade som dagmamma. Yes, va jag kände igen mig : ) Heja, mamma!
8. Peter Dalles rollfigur, var han ett sympatisk svin? Ja, en märklig blandning.
9. Var 70-talet väl genomfört? Ja, stor igenkänningsfaktor där, men pass opp! inte fanns det väl såna lysknappar då?
10. Lite funderingar. Varför var rumskompisen som han var? Varför blev klasskompisen sur? Varför blev tjejen tveksam först men sen glad? Var det bara för att hon var från Tyresö?

Slutligen:
Var filmen bra? Ja, det var den. Musiken! Grejerna! Jeansen uppstoppade bak på stövlarna! Sommarjobb! Finnar. Ja, jo, jag kan nog varmt rekommendera den.

Men nån kvinnofilm var den ju inte.

Swedish-American style

Den här finfina pumpan fick jag av min allra bästaste au pair-mamma Kathy när jag var på besök en gång. En rätt så tung klump i keramik. Jag är så glad att den överlevde resan hem. Dalahästen tillhör huset. De svensk-amerikanska förbindelserna är goda.

I fablernas värld

En fredagssaga från den gamla tiden. Tiden som bara fanns och fanns. Den var oändlig. och barnprogrammen var moraliskt uppbyggliga, solidariska och alldeles, alldeles... underbara!

Syskon

Visst är det trevligt med syskon?! Ja, man måste ändå sätta dit ett frågetecken. Det är inte alltid syskonen är så underbara som man själv är, eller hur? Här är jag och mina. Okänd årgång, men fiiin! Vi har alltid varit ute i naturen och ränt med våra föräldrar. Vi var sju pers som plockade allt ur skogens skafferi i kampen för att överleva på en lärarlön :)
Jag var lika sprudlande i humöret som jag är idag ; )
Och kan man vara annat med sån fin huvudbonad? Jag tror den var mintgrön.
Kolla också in brorsans tuffa bruna kläder med senapsgula fransar. Indianfeeling där.

Ljud från förr

Inspirerad av A.Schulman vill jag berätta om ljud från förr.
Lördagsmorgnar i köket: Ljudet av "Ring så spelar vi" följt av "Melodikrysset". Det stränga hyssjandet om man råkade prata just när P.Granberg och B.Haslum gav koordinaterna för den kommande melodin.
Lördagar eller söndagar: Vi krattar gruset framför huset i tjusiga ränder och mönster.
Och apropå gruset. Det knastrande ljudet av grus under klassiska träskor; då visste man att våren äntligen hade kommit.
Då och då: ett pinglande från bjällran som hängde på ytterdörren. Då ville katten Pysen gå ut.
Ibland: ett obestämt muller från vinden. Då var det Lissgårds-Kajsa som åkte rullskridskor. Hon var vårt vindsspöke.
Var som helst: Vår familjs visselsignal. Tre toner. Då hittade vi varandra direkt, var vi än hade gått vilse. Vi var fem barn, alltid var det någon som vinglade iväg.
I telefonen: Mamma brer ut sig på brett hälsingemål. Då pratade hon med hälsingesläkten.
I sovrummet: Min syster smaskar på ett outhärdligt sätt på sina eviga tuggummin. Då sov jag i soffan i vardagsrummet, eller storarummet som vi kallade det.
I sovrummet II: inandet av en eller flera myggor precis när man hade släckt lampan och skulle sova. Då täckte jag över allt utom näsan och försökte sova.
I trädgården: Brummandet av humlor som flög från blomma till blomma. Och det ljudet hör inte bara till förr. Det är fortfarande bäst.

Vilka ljud kommer du ihåg?

Va´ konstigt det känns

Min, ja okej, vår äldsta son är inte hemma med oss ikväll. Har inte sett honom sen i morse. Då stretade den lille, ja okej, stora son iväg till skolan i den vidriga; ja , vidriga kylan (en plusgrad) och hemska blåsten (ja, faktiskt den kallaste dagen på det nygamla året) och sen kom han aldrig hem igen. Han är på förfest. Nu ska han inte gå på nån fest, men de har ändå förfest :) Han och hans två kompisar ska hyra film och äta thaimat. Hoppas han kommer hem nån gång senare ikväll. Jag saknar honom, till min stora förvåning... Om ett fåtal år är det väl så varenda fredag och lördagskväll. Kanske går han t o m på fest efter förfesten då!
När jag var på fest och drack rom och cola för första (och nästan sista) gången blev det lite för mycket för en ovan 15-åring. Och mina nitiska föräldrar kom och hämtade mig. Och jag var utan både skor och glasögon. Samt jefvligt full. (Men jag nyktrade till jefvligt fort). Hade hånglat loss i en sommarstuga ett antal kilometer från festplatsen. Med min kompis storebrorsa. Mmm...
Jag fick inte umgås med min bästis i fortsättningen, annat än i skolan.
Japp, så var det på den tiden. Ja, så var mina föräldrar.
Det som var riktigt illa i deras ögon var att min bästis föräldrar var med på festen (inte förfesten) och tydligen inte tyckte det var så farligt :)
Oh, ett sådant moraliskt förfall!
Min mamma är uppvuxen med IOGT. Inte konstigt att hon var nojjig.
Och nu återstår att se vilken förälder jag blir.
Min sambo fick åka hem med polisen efter att ha sänkt en kvarting whiskey under cykelturen till en fest (tog väl en tjugo minuter). Jag tror hans föräldrar fnissade lite och "så glömmer vi den saken" ;)
Håhåjaja, huru olika man kan uppfatta alkoholens nöjen.