Ekan

För dig som inte är Pluskund på Smålandsposten bjuder jag härmed på en gratisflukt på min text som finns att läsa i dagens tidning. 
Jag skickade in tre texter och den här var den jag trodde de skulle välja sist! 
Inte någon lättsinnig sommarflört, om man så säger.
Håll till godo!

EKAN

En sommarmorgon kliver hon upp ur sängen och går ut.

Nere vid bryggan ligger den grönmålade ekan blickstilla. Som om den väntar på något.

Med en sökande blick över det glittrande vattnet lösgör hon båten från bryggans pålar, kliver i och sätter sig. Förväntansfull och rak i ryggen.

I en säng ligger en man och sover. Ingen soluppgång kan få honom att kliva upp innan han vaknar av sig själv. Hans bästa tillstånd är sömnen. Då finns han inte. Inte heller hans problem eller människorna runt omkring som, ärligt talat, är upphovet till hans problem. Att sova skänker frid i själen, även om han inte uppfattar friden eftersom han sover som en medvetslös, och drömmer gör han aldrig.

En fluga försöker ta sig ut genom sängkammarfönstret. Surrar ilsket och puttar med ryggen mot den solvarma rutan men utan resultat. Den har länge surrat i ansiktet på den sovande människan, men det har bara resulterat i lojt viftande händer. Instängd i ett syrefattigt rum lägger den sig desperat på ryggen och surrar runt, runt, runt.

Bild:Samuel Lindskog, Örebro läns museum. DigitaltMuseum

Kvinnan tar tag om årorna som vilat sina blad mot stäven. Årbladen bryter stillsamt vattenytan och när hon lutar sig bakåt och spänner magmusklerna känner hon vattnets motstånd.

Hon njuter av värmen, tystnaden och fåglarnas ivriga kvitter. Sluter ögonen och låter årorna vila när hon kommit ut på sjön. Det här är hon. Utomhus, i naturen. Ljuset som får hennes ögon att slappna av och se klart, och dofter som fyller henne med känslor sedan länge nedpackade.

I rummet där mannen sover är luften kvav och rullgardinen skärmar effektivt av allt dagsljus. På stolen bredvid sängen tickar en väckarklocka. Flugan har gett upp kampen och ligger alldeles stilla. Som död. Plötsligt knäpper det till i rummet. En luftström sveper in och flugan vaknar till. Dörren står på glänt.

Yrvaket slår kvinnan upp ögonen då en vindpust väcker henne. Ekan har drivit över hela sjön och nu befinner hon sig vid stranden på den andra sidan. Hon kliver ur och balanserar på de hala stenarna vid stranden, ser båten gunga iväg på vattnet och känner att det svider till lite i magen.

Lite hungrig kanske, tänker hon. Hungrig på livet.

När hon går från stranden upp mot skogen, där tallstammarna växer upp ur den torra marken, landar en fluga på hennes hand. Kvinnan tar ett djupt andetag, lyfter upp handen och ler stort mot flugan. ”Ska du med?”

I stugan där mannen sover smäller det plötsligt till i dörren, haspen trillar ner och låser dörren från utsidan. Mannen sover tungt vidare, utan att reagera.

Tågdag

Från 14.19 till 21.48 har jag suttit på tåg idag.
Åt faktiskt på Burger King i Stockholm. En Pepper Whopper. Meny.
Satte mig på tåget och kände magen i uppror. När det inte gick längre fick jag besöka toan. Jag är definitivt allergisk mot snabbmat...

Har läst ut Journal 67 av Jussi Adler-Olsen. Gillar hans böcker.
Påbörjat Mysteriet på Blå tåget av Agatha Christie.
Druckit vatten.
Inte ätit äggen och Waldorf-salladen som jag skulle ha ätit på tåget.
Sovit.
Hade en jävla tur när jag kom hem, då bussen skulle gå om två minuter. Fick en uppfriskande språngmarsch i regnet (jadå, det regnar alltid här).
Ännu en dag har gått i graven.

Äldsta sonen LANar igen! Så roligt! Och då menar jag det.

Dagens citat:"På en tågstation kan du möta hela världen".

Dagens gilla: Böcker. Alltid ditt bästa sällskap, var du än befinner dig i världen.

Att jag ska göra om samma resa igen om en månad känns just nu inte särskilt lockande...

Måndag morgon

Visst ser vi alla kloka, välbalanserade och behärskade ut i det här landet, men med den energin som går åt till den självkontrollen skulle vi kunna driva hela vår industri. Vi håller på att arbeta ihjäl oss för att hålla vår standard som vi aldrig hinner njuta av. Vi är för få för att hålla den nivå regering och ledning har valt åt oss, och eftersom det är allra mest ont om folk i toppen håller toppfigurerna på att begå psykiskt självmord.
[...]
England har det sämre ställt än vi, men försök rubba på deras weekend eller införa samma arbetstakt som här så får du se hur det går. Vi är arbetsfrälsta i det här landet och inbillar oss att vi lever för att arbeta i stället för tvärtom.
Därmed inte sagt att engelsmännen är mindre galna än vi. Men dom är det av andra orsaker.

Slut citat. För det här har jag inte skrivit ihop själv. Detta stycke läste jag i boken "Mördande recension" av Peter Ingers. Och när skrevs detta stycke, som lika gärna skulle kunna vara skrivet i år?

Svar: 1953. Snart 50 år sedan!

Det väcker en hel del tankar om tillståndet i det här landet (tydligen inte heller ett nytt sätt att tala om Sverige), mycket skulle kunna sägas, men jag överlämnar med varm hand tankar och reflektioner till dig.

Boktipset

Här står mer om Tord Nygren

Känner att jag måste sprida lite tips om bra barnböcker igen.
Vad gjorde man utan bra barnböcker? En lista på barnböcker med mer eller mindre spänning och konflikter. För visst vill man läsa en spännande bok. Då blir det mycket roligare att gestalta karaktärerna, om man säger. Ibland kan den lille sonen som lyssnar be mig att inte dramatisera så mycket... det blir väl för spännande då, kantänka. "Läs NORMALT!"

Gomorron lilla kyckling av Mirra Ginsburg/Byron Barton
(Ingen skönteckning precis, men otroligt uppskattad av våra barn när de var små!)

Boken om Bella och Gustav av Eva Eriksson
(En klassiker! Med tre spännande berättelser. Boken är helt sönderläst.)

Det var det fräckaste! av Werner Holzwarth/Wolf Erlbruch
(Coola bilder, rolig text.)

Storm-Stina av Lena Andersson
(Fina bilder, spännande storm.)

Då Leopold blev arg av Dina Gellert
(Om grisen som slår tillbaka!)

Doktor Dentista av William Stieg
(Ska räven äta upp tandläkaren?)

Ulljakten - en detektivhistoria av Satoshi Kitamura
(Mest för de fina bilderna, men rätt spännande också.)

Boken om Bagar Bengtsson av Lennart Hellsing/Poul Ströyer
(En skräckis från min barndom. Bagaren begravdes i en limpa!)

Avdelning fantastiskt roliga böcker:
Nasses taxi och Nasse hittar en stol av Sven Nordqvist
(Bilderna! Texterna! Nasse!)

Avdelning vacker bok:
Den röda tråden av Tord Nygren
(Ah! Vilka bilder, vilken story utan ord! Älskar Tords bilder och stämningen i dem.)

Problemet

med de som gör blogginlägg varje dag, minst en gång och gärna fler, är att man saknar och undrar över vad som har hänt, när de inte lägger ut. Så har man skapat sig ännu en sak att ockupera hjärnan med.

Barnböcker att läsa

Måste få rekommendera två väldigt bra barnböcker som jag har läst om och om igen denna vinter. Vi började med
Vresiga grävlingens jul av Paul Bright, med fantastiska bilder av Jane Chapman. Sen hittade Noah en bok på skolbiblioteket som hette Vresiga Valter får en vän av Steve Smallman, med illustrationer av Cee Biscoe.
Båda två är lika bra och det är MYCKET spännande om man läser med inlevelse : )

Ska kolla om jag hittar fler böcker med vresiga typer i.
Det passar mig så bra, liksom.

A.N.

Här ska ni få läsa en liten historia som jag kokade ihop häromdagen. Den första meningen var given. Egentligen skulle hela texten skrivas på engelska, men svenska är så mycket enklare sådär i brådrasket. Jag tycker själv att texten känns gammaldags; jag tror den färgades av tidsandan :)

Upon a certain Anniversary Day the good manager had come from London, and had held a very magnificent reception at the HQ as was fitting on such a day. ”The richest hobo in Europe”; that was his nickname.

Trots den påkostade mottagningen, med mat och dryck i obegränsad mängd, en stråkorkester och korrekta betjänter redo att servera var och en precis det de ville ha och när de ville ha det, fanns det en person i salen som inte kände av feststämningen. På utsidan kunde ingen se några tecken på det agg hon hyste gentemot sin chef. Hon log och småpratade med en kollega. Hon drack en klunk vin och kände smaken av druvor förvandlas till en bitter sveda på tungan. Med en diskret grimas svalde hon ner drycken och satte ifrån sig glaset på ett av de många sidoborden som placerats ut runt väggarna i den festklädda lokalen.

Hon kunde inte njuta av maten och drycken. Hon hade fram till denna dag givit alltför mycket till företaget. Hon skulle förmodligen komma att ge sitt liv, tänkte hon med ett snett leende.

Sorlet i festsalen steg och sjönk. Höga explosiva skratt hördes över det allmänna mummel som uppstod när festdeltagarna pratade med varandra. Många ögon svepte över rummet för att se var chefen befann sig, vad han gjorde, vilka han pratade med, hur han var klädd, om han kanske såg just dem. Det kändes viktigt att bli sedd av chefen, att genom hans blick bli bekräftad, om så bara för en kort sekund. Chefens närvaro vid detta speciella jubileum kändes ärofyllt för de allra flesta i rummet. Hans utstrålning var av den sort som utmärker en man som har lyckats här i livet. De isblå ögonen strålade av självsäkerhet och en visshet om att allt han rörde vid blev till guld. Guld som gick rakt ner i fickorna på hans kostym av utsökt design.

Visst, hon hade också fått en del av kakan, tänkte hon. Men med tanke på det arbete hon hade lagt ner på företaget och de risker hon tagit var den lilla kaksmulan ett hån. Hennes läppar kändes stela; leendet hon gav en kollega kändes som en grimas. Nog syntes det på henne att hon var svart inuti? Men det fick inte synas. Inte nu, och efter denna kväll... Hon stack handen i den pärlbeströdda väskan och fingrade på den lilla asken.

Där stod hon. Kvinnan som hade hjälpt honom. Ja, han kunde erkänna för sig själv att visst hade hon varit behjälplig, det hade hon. Ingen kan ensam göra det han hade åstadkommit. Man hjälptes åt naturligtvis. Men äran var hans. Det var ju trots allt hans företag. Hans namn på skyltarna över entrén och hans namn som alltid nämndes i framstående sammanhang. Och nu, när han funderade på att dra sig tillbaka och njuta av solen och värmen i ett annat land, närde han en önskan om att göra gott för den förmögenhet han skapat. Kanske ett pris att dela ut till framtida lika framstående forskare som han själv var?

Det hade i sanning kostat på. Många gånger hade hon frågat sig själv om det verkligen var värt det? Ingenting hon gjorde skulle ge henne fadern tillbaka. Pappa Emil, som dog innan hon ens var född! Och varför? För att han hade jobbat för samma företag som hon nu jobbade för! Han hade utsatt sig för risker som slutligen hade tagit hans liv. Hennes uppväxt, utan en far och med en mor, som i chocken över faderns död blivit klen i nerverna, hade varit svår. Så svår, att när hon som femtonåring förstått vem hennes döda far varit, hade bestämt sig för att göra allt hon kunde för att hämnas på den man som förstört hennes liv.

Det var något märkligt med Emilia. Hon hade klivit över tröskeln till hans kontor för säkert tio år sedan; en ung, vacker kvinna med ovanligt intelligenta, intensivt blå ögon. Trots hennes ungdom hade hon visat upp en imponerande kunskap om företagets varor. Hennes kunskaper var så djupa att hon nästan omgående blev hans närmaste medarbetare. Hon hade ett nytänkande som vida översteg hans gamla kollegors; de som funnits vid företaget sedan de allra första experimenten, 1863.

Men, trots att Emilia och han hade jobbat så nära varandra i så många år, hade de aldrig utvecklat någon vänskap. De förblev chef och anställd. Det var inga positioner han själv hade önskat vidmakthålla, det var definitivt ett resultat av Emilias opersonliga och alltid så korrekta uppträdande mot honom. Han kunde inte närma sig henne. Varje försök att lära känna personen bakom den anställda resulterade i pinsam tystnad. Han gav upp till slut, men ville inte ge upp hennes anställning då hon var alldeles för värdefull för verksamheten. Ja, egentligen ovärderlig. Det var oftast hon som kom på den förlösande detaljen. Det lilla, lilla extra som gjorde produkten stabil och pålitlig. Men självklart var detta ingenting som någonsin skulle läcka ut till de anställda och omvärlden. Det var hans namn och hans produkter.

Emilia hade studerat och funnit att det som tagit livet av hennes far var något som föll sig naturligt för henne. Hon förstod formlerna. Kemi blev hennes andra modersmål. Bokstavs- och sifferkombinationerna var inget hon behövde plugga in. Hon förstod dem så fort hon skrev ner dem. Hon tog anställning på fabriken och blev så uppslukad av jobbet att hon blev kvar där. Hon älskade att grubbla på lösningar och kemiska formler. Nu hade tio år passerat och nu fick det räcka. Tanken från början hade varit att ta anställning och i hemlighet tillverka en sprängladdning som skulle få hennes farbror att flyga i luften, precis som hennes pappa Emil hade gjort, den där dagen på Heleneborg.

Ikväll hade hon bestämt sig. Innan han försvann tillbaka till Italien skulle det ske. Hon fann ett visst bistert nöje vid tanken på att chefen hade valt den 14 november för att fira jubileet. Emil och Emilia hade namnsdag. Grattis, tänkte hon och trängde sig målmedvetet fram genom festdeltagarna, fram mot sin chef, Alfred Nobel.

Jag sällar

mig till gratulanterna. Måste kännas fint att bli utsedd till veckans blogg.

Grattis, Johannes! (Mannen med kilt)

Vaccin, any one?

Till dig som utan att reflektera över nyttan och nödvändigheten av vaccination; som utan att tänka en extra gång rusar iväg och vaccinerar både dig själv och dina barn, utan att veta vad sprutan innehåller eller vilka biverkningar som kan drabba dig och ditt barn: här har du lite läsning.
http://www.alternativjournalen.se/obesprutat
Jag tänker närmast på de som stod i den låånga kön för att få en spruta, i höstas. Flera unga, förmodligen friska individer samt föräldrar med barn, stod tålmodigt och köade. Varför? undrade reportern. -Jag vet inte. För att alla andra gör det, svarade de med ett idiotiskt skratt.
Exakt så fungerar det väl när man får folk att göra de mesta vansinniga saker i krig. Man gör det bara för att alla andra gör det. Människan är förvisso ett flockdjur, men vi har väl fått vår hjärna för att kritiskt granska vad som sker? Eller, va?!

Mig äger ingen

Lyssnade färdigt på en bok idag. Mig äger ingen, av Åsa Linderborg. Den var verkligen bra! Kan varmt rekommenderas. Jag tycker det är så beklämmande hur barn kan framleva sina dagar i märkliga, osunda förhållanden. Utan att barnet förstår att det är något osunt med det. Ett barn har ju inga referensramar utan tar bara verkligheten som den är. De som verkligen kan göra skillnad gör inte alltid det. Och mitt i alltihop växer ett barn upp.

Nu älskar hon sin pappa fortfarande, så han var iallafall ingen elak pappa! Bara alkoholist...

Trist

" Kärleken skär djupa sår" heter en bok jag lyssnar på. Skriven av Helena von Zweigbergk, uppläst av densamma. Åh, vad hon läser tråååkigt! Entonigt och mjukt mässar hennes röst. Inga toppar, inga dalar. Samma långsamma, opersonliga röst oavsett om någon ligger knivskuren eller om huvudpersonen kysser sin älskling. Ibland tror jag knappt att hon känner texten hon läser! Hon låter håglös, stackars Helena. Och boken då? Mja, kanske är den rätt OK, faktiskt, men jag hade nog vunnit på att läsa boken, med min egna ljuvliga berättarröst :)