Skrivarkurs

Ikväll, klockan 20.00, börjar skrivarkursen med en chatt.
Mitt i en eventuell läggning, alltså. Eller så sker läggningen (och läsningen) vid 21-tiden. Vem vet. Inte jag.
Ivrig som ett frustande sto, eller som en ko på väg ut på grönbete, slängde jag mig över en liten inspirationsövning. Att skriva i fem minuter.
Jag är rädd att jag skrev liiite längre, men jag ääälskar att få en uppgift (återigen ser jag mig själv som en ivrigt flämtande hund (!) med tungan utanför munnen) och se om jag kan fantisera fram en historia.
Det kunde jag. 
Tänkte jag lika gärna kunde lägga upp den här också, så slipper jag hitta på nåt annat tok ikväll. Betänk att jag har skrivit "rakt upp och ner", inga direkta ändringar eller putsningar. Det är det som kallas för fulskrivning. Like it!

Den här pojken heter Ärling och trädet är ett äppelträd. Och det är en HELT annan historia!

Jag och min son var ute på en kvällspromenad. Vi gick inte vår vanliga runda i kvarteret utan tog en annan, något längre promenad som ledde förbi golfbanan. Mellan vägen och golfbanan har man nyligen restaurerat en lång, lång stenmur. Längs med stenmuren växer även gamla ekar. Murkna, en del ihåliga och stöttade med störar, ihophållna med stålband till och med!

När det blåser ska man hålla sig undan. Ofta blåser de gamla, långa grenarna ner på cykelvägen.

Den här kvällen blåser det inte alls. Vindstilla, med en rosaröd himmel som känns lätt olycksbådande. Fåglarna har tystnat och golfbanan ligger öde.

Vi pratar inte med varandra, min son har inget tal utan brukar bara kvittra när han är nöjd.

Vi promenerar bara raskt, håller våra funderingar och tankar för oss själva. Plötsligt viker min son av från cykelvägen och travar rakt fram mot en av de gamla ekarna.

Han tittar uppåt och jag följer hans blick.

En bit upp på trädstammen finns ett ganska stort hål. Lagom stort för en uggla, kanske? Eller en ekorre. Ja, vad vet jag.

Allt går så fort.

Jag står kvar och hinner knappt öppna munnen för att fråga vad han gör, då han plötsligt och oväntat börjar klättra uppför stammen. Han kniper med knän och armar och hasar sig ihärdigt uppåt.

”Men hallå, vad ska du göra?”, ropar jag och ser mig förvånat omkring då jag upplever att himlen plötsligt mörknar oroväckande snabbt.

Jag får inget svar.

Smidigt har han tagit sig upp till hålet och utan dröjsmål sticker han in handen.

Jag hinner tänka en blixtsnabb tanke att han måste ha gömt något där vid ett tidigare tillfälle, då huden knottrar sig och jag förstår inte vad mina ögon ser. Hans arm glider snabbt in i trädet och huvudet och resten av kroppen följer utan motstånd efter.

Allt sker så snabbt och så tyst att jag bara gapar och stirrar.

Några sekunder går, jag rusar fram till trädet och ropar hans namn.

”Vidar! Vidar, vad hände?!”

Jag lägger örat mot den skrovliga barken och lyssnar intensivt. Det måste ju höras om han har ramlat ner i eken. Om han inte har svimmat? Brutit nacken?

Det här är ju helt absurt, tänker jag och slår med handflatan mot barken.

Och plötsligt är himmelen kolsvart.

Jag lägger benen mot trädet, brer ut armarna och kramar, drar för att ta mig upp, men min klena fysik gör att jag hasar ner så fort jag tagit mig några centimeter ovanför marken. Jag river sönder jackan mot barken, mina handflator svider, kinden blöder från ett rivsår.

”Fan, fan,”snyftar jag och inser att jag inte klarar att ta mig upp själv. Jag måste hämta hjälp.

Mobilen ligger hemma, varför ta med den på en kvällspromenad?

”Jag kommer snart tillbaka”, ropar jag upp mot hålet i stammen. Men va fan... hålet ser ut att ha minskat i storlek. Nä, det måste vara mörkret som gör att jag ser fel, tänker jag och börjar springa mot närmaste hus. Bara några hundra meter bort ligger villorna. Där lyser det varmt i fönstren.

Efter en hel evighet, då jag får förklara vad som hänt gång på gång, till människor som först bara skrattar åt det hela, tar någon mig på allvar. Förmodligen är det när jag berättar att min son Vidar är autistisk. Då förstår man tydligen att vad som helst kan hända.

Stegbilen kommer. Jag står vid det tysta trädet. Det tiger, är stilla. Det känns som ett väsen som har stulit min son och som aldrig kommer att berätta varför.

Männen i bilen hoppar ur och lägger stegen mot trädet.

”OK, var är hålet?”

”Där uppe”, pekar jag.

De riktar in stegen och en lång man klättrar upp med ett rep runt axeln och en ficklampa i handen.

Kollegan står med en annan ficklampa och belyser stammen.

Mannen på stegen klättrar långsammare och långsammare tills han stannar av helt och vänder sig om.

”Exakt var sa du att hålet är?”

”Där uppe, där du står.”

”Men här finns inget hål. Varken ovanför eller nedanför mig”, säger han. ”Ja, inget hål stort nog för en unge att försvinna i i alla fall. Jag ser ett här, men det är så litet att det skulle räcka till en ekorre möjligtvis. Om den är liten alltså.”

Mitt hjärta stannar.

”Ropa i hålet! Ropa Vidar!”, skriker jag hysteriskt till mannen på stegen.

”Vidar!, Hallå!”, ropar mannen och lägger örat till hålet i ett fint försök att göra en hysterisk kvinna till lags.

Alla står blickstilla och spänner öronen till bristningsgränsen.

Plötsligt rycker mannen till, famlar med armarna och faller som en fura från stegen!

Han landar med ett otäck ljud och jag ser att han har slagit i huvudet i en av de stenar som inte har fått plats i muren. Hans kollega lyser honom i ansiktet och jag ser att han blöder ur örat.

Han vaknar aldrig upp, utan dör i ambulansen på väg mot sjukhuset.

*

Ingen tror mig när jag förtvivlat försöker få folk att förstå vad som har hänt. Jag kontaktar golfbanans ägare, kommun, tidningar men alla hävdar att ”ekarna är extremt gamla och får ej sågas ner oavsett vad du hittar på”.

Jag anklagas för att fört bort min son, mördat honom, gjort mig av med honom. Men man kan inte se logiken i att jag kallade på hjälp, och inga bevis kan anföras mot mig. De ger upp. 

Jag ger upp. Jag intalar mig att han dog direkt i fallet, och med detta får jag nöja mig.

Jag såg vad som hände, men förstår det inte än i denna dag. Jag går ofta till trädet och pratar med min son. Jag vet att han finns därinne. Just den eken grönskar tidigast av alla träd vid golfbanan och kallas numera ”fågeleken” då det alltid kvittrar om den när man går förbi.

Ingen har visst funderat på hur sommarfåglar kan kvittra i en kal ek på vintern...

Efterord

När min f d man och jag skulle namnge vår son gjorde vi det i en vacker ekbacke. 

Vi älskade naturen båda två. Vår son fick heta Vidar. Det är ett fornnordiskt namn och sammansatt av orden för träd och man.

Han fick aldrig bli man, men träd, det blev han.

Slut

Nu kom jag på att jag skulle kunna få in nåt om att det känns som om jag har ett hål i själen. Poetiskt, eller hur?

NoahsArk har flyt

Igår ringde telefonen. Det kunde mycket väl vara en försäljare eller en närstående människa som jag inte riktigt orkar med. Men jag tog risken och svarade.
Och, hoppla, det var en kommunmänniska!
Och inte vilken som helst, utan en tjej som jag känner privat.
Och som jobbar på kulturavdelningen. Kultur är kul, det vet du.

Så på måndag ska kulturmänniskorna och jag ha ett möte (självklart, man måste ju mötas eye to eye) så jag får veta alla detaljer i NoahsArks kommande uppdrag: att göra affischen till 2017 års kulturnatt!
Well, hello, vilken ära! Och utmaning.
Jag tror att temat kommer att bli "kärlek".
Bra, det är brett som en ladugårdsvägg, det kan jag fantisera om ett tag.
Samtidigt är det alltid svårt att göra en bild på beställning.
Inte alltid det faller på plats lika lätt som det gör, när man bara skapar i det fria.
Well, utmaningar är till för att man ska växa, och kan jag bli längre än 162, 5 cm så gör väl inte det någonting!

Ekan

För dig som inte är Pluskund på Smålandsposten bjuder jag härmed på en gratisflukt på min text som finns att läsa i dagens tidning. 
Jag skickade in tre texter och den här var den jag trodde de skulle välja sist! 
Inte någon lättsinnig sommarflört, om man så säger.
Håll till godo!

EKAN

En sommarmorgon kliver hon upp ur sängen och går ut.

Nere vid bryggan ligger den grönmålade ekan blickstilla. Som om den väntar på något.

Med en sökande blick över det glittrande vattnet lösgör hon båten från bryggans pålar, kliver i och sätter sig. Förväntansfull och rak i ryggen.

I en säng ligger en man och sover. Ingen soluppgång kan få honom att kliva upp innan han vaknar av sig själv. Hans bästa tillstånd är sömnen. Då finns han inte. Inte heller hans problem eller människorna runt omkring som, ärligt talat, är upphovet till hans problem. Att sova skänker frid i själen, även om han inte uppfattar friden eftersom han sover som en medvetslös, och drömmer gör han aldrig.

En fluga försöker ta sig ut genom sängkammarfönstret. Surrar ilsket och puttar med ryggen mot den solvarma rutan men utan resultat. Den har länge surrat i ansiktet på den sovande människan, men det har bara resulterat i lojt viftande händer. Instängd i ett syrefattigt rum lägger den sig desperat på ryggen och surrar runt, runt, runt.

Bild:Samuel Lindskog, Örebro läns museum. DigitaltMuseum

Kvinnan tar tag om årorna som vilat sina blad mot stäven. Årbladen bryter stillsamt vattenytan och när hon lutar sig bakåt och spänner magmusklerna känner hon vattnets motstånd.

Hon njuter av värmen, tystnaden och fåglarnas ivriga kvitter. Sluter ögonen och låter årorna vila när hon kommit ut på sjön. Det här är hon. Utomhus, i naturen. Ljuset som får hennes ögon att slappna av och se klart, och dofter som fyller henne med känslor sedan länge nedpackade.

I rummet där mannen sover är luften kvav och rullgardinen skärmar effektivt av allt dagsljus. På stolen bredvid sängen tickar en väckarklocka. Flugan har gett upp kampen och ligger alldeles stilla. Som död. Plötsligt knäpper det till i rummet. En luftström sveper in och flugan vaknar till. Dörren står på glänt.

Yrvaket slår kvinnan upp ögonen då en vindpust väcker henne. Ekan har drivit över hela sjön och nu befinner hon sig vid stranden på den andra sidan. Hon kliver ur och balanserar på de hala stenarna vid stranden, ser båten gunga iväg på vattnet och känner att det svider till lite i magen.

Lite hungrig kanske, tänker hon. Hungrig på livet.

När hon går från stranden upp mot skogen, där tallstammarna växer upp ur den torra marken, landar en fluga på hennes hand. Kvinnan tar ett djupt andetag, lyfter upp handen och ler stort mot flugan. ”Ska du med?”

I stugan där mannen sover smäller det plötsligt till i dörren, haspen trillar ner och låser dörren från utsidan. Mannen sover tungt vidare, utan att reagera.

Katstrofsommar

Det är inte mycket som kan få mig så låg som kallt, blåsigt, molnigt sommarväder. Direkt deprimerande. Sliter den lilla energin jag hade ur kroppen.
Men, en son som kissar ner sängar och soffor varje dag gör sitt till.
Och en sambo, som när semestern kommit, unnar sig att träna VARJE dag istället för varannan dag, lättar inte på huvudvärken precis.
Hur tiptop känns det inte då att få åka till Malmö och bo på hotell i två nätter?!
Humöret på topp och vädret är väl säkert lika osäkert därnere som här.
Men miljöombyte! Halleluja!

Ja, men ta och gör lite cykelutflykter då, tänker du. 
Visst, en god tanke. Men efter att sonen fått en snabb damcykel sticker han iväg ifrån oss, alternativt som igår vid affären, går han iväg och lämnar cykeln!
Så nej, det går inte att cykla iväg någonstans känns det som.
Det känns som om han har tagit oss som gisslan.

Ja, en sån här skulle ju funka! (Bild:Sprakfåle)

För övrigt får vi "nej, jag vill inte", som svar på de flesta propåer.
Han är förvisso en typisk tonåring som inte vill någonting, men som dessutom gör lite som en bebis - kissar när det behövs oavsett var han befinner sig.
Men sätt på honom blöjor då, tänker du.
Men han är ju inte dummare än att han kan ta av dem... och dessutom känns det som om man gör honom mindre än han är. Väldigt kluvet det där. Välj mellan ett nedkissat hem eller en blöjbärande 13-åring.
Än så länge kissar han ju "bara" i soffor och sängar, inte så dumt!
Det blir ju värre om han skulle drilla överallt, menar jag. 
Det finns ju alltid grader i helvetet.

Vilket fick mig att googla "grader i helvetet". Överst dyker då "Den gudomliga komedin" upp. Ja, humor hade ju onekligen hjälpt, men till slut fastnar ju skrattet i halsen. Och - visste du att "Mannen som slutade röka" av Tage Danielsson, är en fri bearbetning av ovanstående komedi?! 
Det är sånt man fattar om man har läst de gamla klassikerna; ett av mina numera borttagna livsmål. Det är liksom ingen idé att släpa på livsmål när man inte riktigt orkar med livet som det är just nu.

Sommarspanare

Låt mig presentera mig själv: jag är en utav Smålandspostens Sommarspanare år 2016! Hur gick det till?!, utbrister du säkert.
Skrev raskt ihop tre texter med 1500 tecken vardera.
Skickade in efter ett upprop i tidningen.
Blev antagen.
Ska på mingel den 7 juni.

Och det ska bli lite intressant att se vilken av mina tre ganska olika texter de valde. Barndomsäventyr, trädgårdsdrömmar eller relationsdrama.

Remains to be seen. Will let you know.

The unfortunate roses of my garden.

Ute är kvällen lika ljus som dagen, minus solen. Syrenerna doftar ljuvligt  och årets invasion av pingborrar är ett faktum. De vita rosorna har slagit ut sina underbara blad och vips sitter det två eller fler blomberusade skalbaggar och gnager sönder vartenda sidenlent. I år tänker jag inte bry mig.
Ingen vattenfylld hink med diskmedel, ingen aggression. 
Allt är som det ska vara.

AAAOOOOMMMM.

Oh, vill bara tipsa om en bra bok. Jag har "missat" Lars Kepler tidigare, men då vi hade en bok i bokklubben om dödsriket (Playground)  som var intressant, så köpte jag Eldvittnet för 15:- på Erikshjälpen. Sträckläste den! Utspelades som krydda på moset i Hälsingland, i just de trakter där jag var förra veckan. Lite Delsbo, lite Los. Och den var bra. Så nu ska jag läsa deras andra böcker också, såklart. Alltid trevligt att snubbla över BRA deckare.

Pecha kucha live

Men titta här!
Om du vill se mig live så klicka här.
Tänkte inte på att lägga upp mig här. Jag ligger och visar upp mig på FB sen ett tag tillbaka men i mitt eget forum glömde jag visst bort mig...
Live show av min Pecha Kucha.

Håll till godo!

Y-namn

I början av juni beställde jag en massa temperapuckar (målarfärg) för att min son behöver dem i sin konstutövning. NoahsArk, du vet.

Jag skickade med ett meddelande om vikten av leverans till ett visst datum, då vi skulle på ett läger där vi behövde färgen. Om inte detta var möjligt skulle de höra av sig, bad jag.
Inget hördes och veckorna gick.
Ingen leverans skedde innan lägret. 
Jag fick handla dyra produkter på dyra affären istället. Skrev ett surt mail i augusti och undrade hur de skötte sin butik. Inget svar.
Tänkte hela tiden på att den stackaren kanske var sjuk, eller att något annat hade hänt. Konkurs hade inte förvånat.

Igår gick jag igenom gamla mail och såg att jag faktiskt hade betalt för färgerna!
Jag hade ju tänkt skita i det hela och aldrig handla där mer.
(Saken är den att jag har handlat där en gång tidigare och då blivit tvungen att ringa och fråga var mina varor tagit vägen...)

Men nu då varorna dessutom var betalda, då jävlar!
Jag ringde och frågade var de var.
"Vill du ha dem fortfarande, isåfall kan jag skicka dem idag". VA?!
Precis detsamma sa han förra gången också!

Så hans affärsidé är väl att vänta tills folk ringer och ber om att få varorna, annars behåller han både varorna OCH pengarna!

Tony - en ful fisk i konstvärlden.

Smart kille det där.
Och vad heter han?

TONY. Naturligtvis. Y-namn = kriminell. Fördomarna har än en gång visat sig stämma.

Irriterande

Vad hände?
En dag då jag inte hann sitta vid datorn som jag brukar.
Det var liksom "inte läge".
Har du nånsin hört eller känt att din make/maka/sambo hyser ett förakt för din kärlek till det skrivna ordet? Eller kanske, irriterar sig på din tid vid Facebook eller den tid du tillbringar sittandes vid datorn överhuvudtaget? 
Helt enkelt, är SVARTSJUK på din egentid vid datorn, som för hen automatiskt innebär att du "sitter vid Facebook". Vilket ju är högst föraktligt och ett förfärligt slöseri med tid. En tid som istället kunde ha ägnats åt... hen? 
Eller vaddå?

Men om hen ägnar sig åt träääning. Då handlar det om ca 15 timmars frånvaro I VECKAN. Utanför hemmet, ICKE NÅBAR. 

Men att sitta framför datorn nån stund då och då, det är VERKLIGEN irriterande.

Tycker jag känner igen mönstret. En svartsjuka på ens sociala liv. 
Men jag tycker faktiskt att jag har rätt att ha ett socialt liv, både per dator och i verkliga livet. Och det kommer jag att fortsätta ha, så länge mina vänner vill ha mig! Fattar´u det?!

Matte suger

Men herregud!
Min 15-årige son vill ha hjälp med matteläxa, eftersom han scorade F på senaste provet. Halva vår släkt är matematiska idioter och jag tillhör "fel" halva (jag menar, jag har ju fått så mycket annat bra : ))
Man ska räkna med potenser och negativa tal och räkna ut hur många kvadrater en figur ökar med. 
Men ursäkta mig; jag kan faktiskt inte hjälpa min son! Och dessvärre kan inte pappan göra det heller.

På de enklare räkneexemplen och kvadraterna kan jag finna ett system och räkna ut hur man ska räkna ut det hela, men så fort det blir lite svårare blir det black out i huvudet. 
Och tittar jag på kommande räkneuppgifter så kan jag säga att så där svår matte kan vi omöjligen ha haft i åttan på min tid.

Det är ju löjligt svårt! Jag blir förbannad.
Stackars min son som inte ens kan få hjälp av sina föräldrar. Och tydligen inte av sin lärare heller. Eller genom extraundervisning. Vad gör man då?
VAD GÖR MAN DÅ?!

Dagens citat och dagens gilla

Dagens citat: "Man lever bara en gång, och med tanke på hur jag lever är det helt tillräckligt." Kan bara hålla med Frank Sinatra denna dag.

Dagens gilla: En skön stund på altanen, i solen, den välsignade .

Blogg100 - Tredje gången

Nu har jag klickat i ett formulär igen...
Denna gång har jag förbundit mig att skriva minst ett blogginlägg per dag i 100 dagar.
Kolla här. Kanske du också blir sugen?
Då syns vi i bloggosfären.

Som jag tänker: antingen går det vägen eller så går jag in i väggen. 
Hö, hö.

PS. Här fortfarande inte hittat kameran : (

Weather report

Det har blåst i Växjö. Så mycket att granen på Stortorget knäcktes. Denna nyhet har minsann spridit sig över hela världen. I alla fall över Atlanten till min au pair-familj i Portland, Oregon. Så jag fick ett mail idag där Kathy undrade över vädret.
Måste erkänna att jag nog sov när det blåste som värst och märkte inget särskilt här inomhus.

Idag har det snöat hela dagen men jag har hukat här inne och knappt kunnat röra på mig då jag fick ryggskott imorse! Men bästa medicinen är ju att röra sig så jag har promenerat runt med en värmande schal om ryggen. Känns lite bättre nu på eftermiddagen. Resten av familjen har skottat snö. Det slapp jag!

Igår - julpyssel med vänner. Och då lärde jag mig att man måste baka pepparkakshus så länge att de hårdnar och inte segnar ner vid monteringen.

Så fint!

Genusfotograf

Ensam kvinna skrattar med en sallad, eller hur svårt det kan vara att dricka vatten. Hur känns det som en utmaning för en fotograf? 

Konstigt eller intressant? Märkligt eller spännande? Lite upphetsande, kanske?

Ja, vi reagerar alla olika på de uppdrag vi får här på jorden.

Konstigt är att kvinnor ställer upp på alla konstiga poser de ombeds göra...

Här kan du läsa om fenomenet på genusfotografens blogg.

Sprakfålens tävling

Förlåt ett dåligt foto...

Jajamen, nu ska det tävlas här också! Eftersom jag fått två ex av de almanackor som jag gjort, så blir det onödigt många som ligger här hemma och "skräpar". Tänkte därför tävla ut en planeringsalmanacka till hela familjen, eller bara till dig. Format A5. Innehåller även ett flertal linjerade och blanka sidor, födelsedagskoll, linjal!, telefonlista, schema, kalendarium fr o m 19 december 2011 till 15 januari 2013, fem kolumner.
Jag har själv använt denna förträffliga produkt i två år (så länge den har funnits alltså : ) och tycker den är en bra skrivbordsalmanacka.

För att delta i tävlingen vill jag att du skickar ditt allra som bästaste vardagsmatsrecept till mig! OBS! Skall icke innehålla fläskkött i någon form.
Jag kommer kanske inte att hinna laga alla recept som kommer att dränka min mailbox (höhöhö) utan kommer helt fräckt att skriva ut alla recept, numrera dem och dra lott! Mailadress: gunilla@sprakfale.se
Du får exakt en vecka på dig att maila in ditt tävlingsbidrag!
Glöm inte din adress.

För dig som inte tycker att detta är den roligaste almanackan du sett, har jag fler på lager: väggalmanackor som jag kommer att tävla ut lite längre fram. Stay tuned!

Tante Juls jultävling

Tante Jul, denna julfrälsta kvinna på andra sidan gränsen; landgränsen.
Mot Norge, alltså!
Hon har utlyst en tävling! Gå in på hennes blogg och läs reglerna och var med och tävla vetja! Jag ska definitivt vara med och slåss om julgodiset : )
Norskt julgodis, det smakar nog mumma det!

"They´re biting by Paul Klee tyckte jag passade till.

Fina va? Jag är ingen vän av militära accessoarer annars, men de här coola pjucken måste jag bara ha. Handlade skor på Skopunkten, där man får det tredje paret gratis. Det fanns inga skor i rätt storlek som jag ville ha, men dessa pytteskor (stl. 20) ville jag definitivt ha! De blev mina för 0:- för två år sedan precis när jag startat Sprakfåle. De står som en symbol för min aggressiva marknadsföring...
Eller nej, kanske inte det.
Men som en symbol för hur jag ska lägga hela landet under mina fötter!
Hur jag ska besegra alla tvivlare (inte minst mig själv). Hur jag käckt ska marschera framåt, självklart, segervisst. Kämpa genom lera och nedsättande tankar. Och så småningom sätta ned flaggan.
Här är jag, jag finns och jag är... bra?
Ja, ni förstår hur jag tänker va?

Jag brukar titta på dem ibland och insupa lite jävlar anamma.
Tänk va bra det är att ha fantasi.

(Och nu ser jag för första gången att det står GREED på dem! Och det är verkligen inget jag vill propagera för. Vad gör jag nu?!)

Planking!

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/basket/article13476563.ab

Jag har tidigare rapporterat om Siris planking. Kolla här. Det har spridit sig till andra.

Populär sport det där.

Prao

Idag har jag en prao på firman. Känns betydelsefullt. Jag äger en firma. Jag har en prao. Som jag ska undervisa mest hela dagen. I två dagar dessutom! Ja, just det, praon är min numera 12-årige son... Han gick ut med dålig disciplin. Kom försent till arbetsplatsen. Jag gör allt för att inte låta det förstöra resten av dagen...
Ungdomar nuförtiden!

L * U * S * T

Nu vet jag. Mitt ledord ska bli lust. Jag ska göra det som är lustfyllt. För mig! OK?! Nu är det alltså JAG som ska prioriteras här. Bäva månde min omgivning.
Men. Hur gör man?

Jag började mitt nya lustfyllda liv imorse. Tog en cykeltur i guss gröna natur, lyssnade på fågelsång och andades djupt, log hult mot människor jag mötte, njöt av solens värme. Inte så dumt alls, faktiskt. Kom hem, klappade katten, gick ut i trädgården och knipsade av de vissnade tulpanerna, ryckte nåt ogräs och njöt av den relativa tystnaden i villakvarteret.
Vad månde bliva av denna dag?

(Mötte också pappan som vägrade hälsa på mig i vintras. Han vände återigen bort huvudet. Han hade två små barn med sig som tittade stumt på mig. Undrar om de kommer att hälsa på folk när de blir stora? I don´t think so!)

Ibland

...blir jag bara så trött.
Möten som suger musten ur en och lämnar mig som ett tomt skal. Har jag gjort bort mig nu igen, eller? Någon sa mig vid ett annat tillfälle att jag skulle ha tillit. Tillit till alla andra, eller tillit till mig själv och mina eventuella förmågor, det sa hon aldrig. Tillit till tillvaron och livet, kanske? Att allt är som det ska vara och att allt blir som det är planerat? Kanske det.
Ska jag luta mig tillbaka och betrakta livet eller ska jag in och peta och bråka, ifrågasätta och riskera att bli idiotförklarad, eller vad ska jag göra?!
Jag har så jävla svårt att bara finna mig i saker och ting!
Jag känner en kille som bara flyyyter, som bara bryr sig om sig själv och sitt välmående, som aldrig ägnar en tanke åt morgondagen och aldrig skulle engagera sig i något som inte gagnar honom själv i slutänden.
Är det modellen, kanske?
Frågar du mig så kan jag inte säga annat än NEJ! Jag skulle aldrig kunna leva mitt liv på det sättet. Aldrig i helvetet!