Huvudvärk

Plågas av huvudvärk. Idag ligger den och bara väntar på att bryta ut.
Igår kom den smygande på eftermiddagen och följde mig in i sömnen.
Jag som, i och av princip, aldrig har huvudvärk.
Makes you wonder...
Vad har jag gjort? Vad har jag ätit? 
I helgen hade vi vänner på besök och jag åt brieost och mögelost på kex och Finn Crisp. Och när det finns sådant hemma, äter jag det till frukost och lunch.
Kan det vara det?

Tog en lååång promenad i höstblåsten igår, men det hjälpte inte det minsta. 
Kände mig helt energilös och var tvungen att luta mig mot ett träd några minuter. Det susar i öronen också. Inget nytt fenomen men det brukar vanligtvis inte börja förrän till kvällen. 
Funderar på högt blodtryck? Jag som vanligtvis har lågt, kanske har gått över till fiendesidan? Ligger i släkten, verkar det som.
Och det är då jag protesterar och vägrar inrätta mig i släktleden. Jag ska fan inte ha nåt högt blodtryck inte!

Vare hur det vill med hälsan, jag ska jobba ikväll, sälja lite biljetter. Efter jobbet ska jag hasta ner på stan och göra en Resan-meditation. Spännande! (Då gäller det att huvudet inte spränger!)

Igår, efter promenaden, hamnade jag på altanen. Det var så skönt kallt ute att jag satt en stund på soffan. Och såg att vi hade öl på kylning där ute! Gott!
Gick sen och la mig för att mota bort huvudvärken, då en vänlig ängel viskade i mitt öra: har du betalt för skrivar-kursen?

Användbar bild, det här...

Aaaahhh! Chocken rev i mig och jag slängde mig upp för att kolla var fakturan var. Och tro mig, det var i sista sekunden som jag betalade för mig! 
Här har jag lallat omkring och sett fram emot kursen, pratat om den och känt mig så nöjd så... och så var det nära att jag inte betalt för den. 
Jag har så lätt att glömma så därför brukar jag skriva upp i princip allt jag ska göra och saker jag inte får missa. Men detta? Det hade jag missat att skriva upp... 
Men nu är jag på banan igen.
Bless my angels!

Wintervinter

Winter by NoahsArk

Jag alltid fastnat för vintermotiv inom konsten. Kan det vara för att det inte finns så många, procentuellt sett? Eller är det för att det är så vitt och kallt och öde? På nåt sätt talar det till min själ : )

Carl Larsson

Okänd konstnär på Pinterest. Fler bilder från alla årstider i länken

Bruegel

Bruegel igen

Carl Moll. Här fler vinterbilder

Theodore Kittelsen

Men den sista bilden går inte att få med! Den får vara med i ett annat "konstreportage". Jag medger att mina inlägg inte är särskilt djuplodande, men jag tänker att om det är något om intresserar så kollar man väl vidare själv?

Den översta bilden ska vara med på konstutställningen på Kulturnatten 2017 i Växjö. Då lell, ska jag ha en massa vintermotiv färdiga hoppas jag!

Det hänger ju på inspirationen och jäklar anammat! 

Har jag tillräckligt av den varan? Ja, just nu tror jag det : )

Jag har en tanke om musik av en otroligt talangfull musiker som jag träffat på teatern. Va sägs om en tonsatt utställning? Och med vinterscenografi? 

I mitt huvud låter det rätt skapligt.

En helhetsupplevelse. 

Utställningen är bara en kväll så varför inte braka på med extra allt?

Snurrigt värre

Trots att jag kallar mig korrekturläsare så kan jag tydligen ha väldigt svårt att läsa skrivna instruktioner ibland.

I mitt teaterjobb ingick en resa tre mil bort under fredagen och lördagen.
Det pratades lite löst om detta och jag uppfattade allt fel om denna resa!
Eftersom jag inte kunde åka med ensemblen som behövde vara på plats tidigare, köpte jag en tågbiljett. 
Sedan blev jag ändå inkallad för att jobba tidigare på fredagen och var färdigjobbad ca två timmar innan kvällsjobbet skulle ta vid. Att då cykla hem och sen ta mig till tåget en stund senare lockade inte.
Jag åkte då med ensemblen i "deras" bil (och slapp tågresan) och hem med en annan. Inga problem.

Dagen efter var det då dags att åka till premiär.
Samma dilemma hade då uppstått i min hjärna: skådespelarna måste ju vara på plats tidigare än mig. Och jag uppfattade ett mail från den som delade ut bilarna, som att jag skulle åka med dem, men hade då redan tidigare bestämt att åka med maken till en av skådisarna (!) i tron att jag inte skulle kunna komma ut annars...
Denna make hade med sig sin familj, från Stockholm.
Hello! Hur komplicerat kunde det bli?
Men jag åkte glatt med och senare hem med en annan bil.

Idag kollade jag det gamla mailet igen...
Och idag fattade jag att det stod att jag skulle hela tiden ha åkt med en annan bil, med regissören och scenografen, som hade en schysst avgångstid från stan!
Jag döör! Så piiinsamt!
Vad ska folk tro om mig?
Tvingar mig till att åka med den kända skådespelarfamiljen till jobbet istället för att åka med den bil som jag var anvisad! Mohaha! Som den värsta stalkern.

Jag får fan lära mig att läsa och tolka mail bättre i fortsättningen!
Och hoppas att ingen av de inblandade tänker mer på det här, funderar på hur jävla konstig hon var den där sufflören...

Crazy old woman

Inktober

Oktober. Det är o:na i ordet som gör´et!
Men just denna månad görs oktober om till #inktober.
En Instagramföreteelse, tydligen.
Så jag gör väl nåt oöverlagt som vanligt, och hoppar på grejen.
Öppnade ett nytt konto igår @gunilla.sprakfale där jag ska lägga upp mina svartvita bilder. Och, såklart, göra nya, helst varje dag!
Det kommer att bli repriser, tyvärr.
Jag tecknar så lite nuförtiden; i alla fall inget som blir nånting färdigt.

Ben.

Laddade upp en hel del bilder till telefonen, men de visade sig vara för stora, så nu måste jag sitta och minska ner dem för att de ska få plats... är jag HELT korkad nu?
Öh, Ulricha, du som vet. Varför syns inte hela bilden trots att jag vill?

Inktober alltså, håll i er för nu ska bläcket sprätta över hela instagram!

Pensionsnytt

Yiiiiihaaaah!
Från AMF får jag i alla fall 160:-/månad livet ut från det jag fyller 65!

Timmerhus

Hamnade på en sida för irländska timmerhus. The Little Log House Company. De ser ut som sagohus och är ca 30 kvm. Väldigt rara, men kanske lite för sagoaktiga? De kan även bygga i Sverige om man skulle känna sig sugen på det. Finns även i större storlekar.

Väldigt fint litet hus!

Men så kom jag att tänka på att Sverige är rätt så tätt på skog och timmer så varför inte se efter vad som erbjuds på svenska marknaden? 
Gick in på bilder direkt.
Tyckte de flesta såg rätt trista och svenska och normala ut... men så hittade jag en bild som tilltalade mig och hamnade på en sida där företaget ligger i självaste Ljusdal, Hälsingland! Timmerblock! Känns ju trevligt då jag vistas i Järvsö lite då och då (2 mil söder om Ljusdal).
Och de bygger små hälsingegårdar! Så fint!

Jojo, vissa bor fint.

Älskar omålade timmerhus i vinterdräkt!

Om timmerhus roar dig, och små timmerhus ännu mer, och kanske med en sagobokstwist, så googla vetja! Small loghouses, fairytale, så får du upp mycket ögongodis : )
Hade jag inte suttit här hade jag gärna lärt mig hus man bygger ett timmerhus!
Det är ju i princip som plockepinn, fast tvärtom. Ordning  och reda och den ena pinnen på den andra.
Ett friskt hus. Gud så det lockar!

Sommarbarn

En i stort sett sann historia från det glada 70-talet. Krönika nummer tre.

SOMMARBARN

Fem barn i åldern 5 – 12 år försvunna!

Sommarlovet hade pågått i två veckor och fyra dagar.

Det var när mamman skulle ropa in sina barn till middag, och de inte kom, som hon satte på sig gummistövlarna för att ge sig ut på barnjakt. I hennes värld var fem försvunna barn inte värre än ett myggbett, men nu skulle maten kallna om hon inte hittade syskonen fort som tusan.

Hon satte näsan i vädret, spärrade ut näsborrarna och vädrade i luften som en spårhund satt på ”sök”. Händerna i midjan och ett bestämt drag kring munnen.

Hade de gått ner till dammen vid sågverket igen? Häromkvällen, då hon insett att de två yngsta, som inte kunde simma, sprang omkring på dammens bryggsystem samtidigt som de större barnen roade sig med att jumpa på timmerstockar! - då hade det darrat till i bröstet för en sekund.

Men, de hade ju varit där sen sommarlovets första kväll utan tillbud, så hon beslöt sig för att lita på dem i fortsättningen också. Lukten av terpentin fick man väl stå ut med, tänkte hon trött.

Skogen då? Där hade hon genast gått ner sig i träsket som omgav barnens koja medan barnen visste precis var de skulle sätta fötterna. Och gungflyn... herregud, det var ju livsfarligt! Men det hade hon å andra sidan sagt till dem. På skarpen.

Järnvägen? Där fick de verkligen inte vara! Spåren löpte förbi sågverket och dammen.

(Vad hon inte visste var att vid sågen brukade barnen åka vagn på räls, klättra på transportband och hoppa i den enorma högen med sågspån. En kväll lekte barnen kurragömma och i sin iver att gömma sig smart hoppade lillebror in i en dörröppning och föll rakt nerför en lång stentrappa. Han bet ihop och hittades sist. En stolt femåring haltade hem).

Uppe på taket? De äldre barnen hade klättrat upp med två besökande barn på taket, minst 12 meter ovanför marken. Jesses, det hade inte varit populärt. Hur förklarar man på bästa att det är svårt att hålla koll på fem barn fulla av äventyrslusta?

Kvällen var ljuvlig, en riktig sommarkväll som gjord för bad. Hon tog cykeln och skulle precis trampa iväg då hon hörde dova ljud komma från diket vid vägen. Där, ur en vägtrumma, inte större än att ett (eller fem) barn kunde åla sig in, kom nu yngsta barnet ut med fötterna före, och efter honom kom fyra till.

Mamman väntade tills det sista barnet var ute innan hon frågade om de var hungriga, kanske?

Självklart hade barnen velat undersöka vägen som familjens katt brukade använda när den behövde korsa vägen.

Ingen hade fastnat under vägen. Allt väl.

Hungriga? Javisst, mamma!

Sommarknog vs. sommarskog

Tiden går fort, snart är sommaren här.

Varje dag hon öppnade ögonen tittade hon ut genom fönstret och sökte med blicken efter sommaren.

Nätterna gick fort, det var sant, men sommaren den dröjde.

Ena dagen var det soligt och varmt och hoppet steg i hennes bröst.

Nästa dag ven vinden iskall runt hennes ben där hon satt och väntade.

Regnen kom i skurar och när molnen skingrats sken solen en kort stund innan molnen åter dolde den, himlen svartnade och... hagel piskade gräsmattan!

Snart är sommaren ändå här. Hon kunde ju själv se blommor i rabatten, feta knoppar på syrenen, gräset som börjat växa. Men värmen då?

Så, en morgon tittade hon ut genom fönstret och såg. Hon såg sommaren!

Sommaren hade faktiskt kommit, och den här gången var den här på riktigt.

”Välkommen”, viskade hon och kände glädjen fylla sitt vindpinade bröst.

*

Varje gång hon satte sig i sin solstol för att njuta av att sommaren äntligen hade kommit, började hon grubbla över allt som måste göras: gödsla i grönsaksland, vattna blommor, rensa rabatter, klippa häcken, ansa buskar och så vidare i all oändlighet, kändes det som. Och detta var bara det som måste göras utomhus. Inomhus fick det faktiskt se ut som det gjorde.

Hon satt i max en kvart innan tvånget att göra nytta i trädgården fick henne att resa sig igen.

*

Den enda fågelsång som hördes var skatornas kraxande, luften dallrade över het asfalt, ryggen sved där hon stod böjd i rabatten och blommorna ropade hela tiden på vatten. Ibland kände hon sig lite stressad rent utav, hur skulle hon hinna med alla rabatter hon skapat? Alla blommor som fröat av sig och spridit sig till ställen där hon inte alls ville ha dem. Litet grann kunde den allt störa, den där växtkraften som inte gick att kontrollera.

Till slut, efter femton år, insåg hon att hon faktiskt inte gillade att påta i trädgården. Inte gillade gräsmattor och rabatter. Hon älskade sommaren, men inte allt arbete som sommaren bar med sig för den som ägde en trädgård.

Nog nu, tänkte hon, sålde huset och köpte sig en stuga i skogen, där tallarna växte höga runt huset och den vita mossan knastrade under hennes stövlar när somrarna var torra, och kippade blött när regnet vräkte ner. För det hände faktiskt att det gjorde det, och det kunde till och med hagla utan att hon bekymrade sig det minsta om några växters väl och ve. Nu bodde hon i skogen och den skötte sig alldeles själv.

- Välkommen älskade sommar, sa hon varje år när den äntligen kom.

Sen satte hon sig ner och njöt.

Det här var en annan av de texter jag skickade till Smålandsposten. Jag hoppades att de inte skulle välja den för jag tycker den är alldeles för "söt".

Vad tycker du?

Konstutställning nu igen

Klockan är strax 11 på förmiddagen. Alla utom jag sover i sina sängar. 
Det är söndag, solen skiner men det blåser kallt. Blommorna från gårdagens vernissage står fräscha och fina på altantrappen. 
Vernissage?,  tänker du förvånat. Det har jag inte läst nåt om.

Nä... jag glömde visst det. Det är ju sommarlov och då går hjärnan in i dimman.
Eller: jag klarar inte av människor som upprepar sig. Jag är inte så förtjust i att följa traditioner. Jag vill inte/kan inte hålla fast vid ett sorts manér. Jag skäms vid tanken på att någon skulle tycka att jag kör gammal skåpmat på en utställning.
Merparten av tavlorna jag ställer ut denna gång är tavlor jag har ställt ut en gång tidigare och därmed känner jag att det är en upprepning. Och därför trumpetar jag inte ut att vi ska ha utställning igen. 
Onödigt kan jag själv tycka med tanke på hur oändligt få det är som såg den förra utställningen : )

Blå huset av NoahsArk

Nu hänger tavlorna på ett mycket välbesökt café vid Växjösjöns norra ände.
Där ska de hänga i en månad, med många glada turistbesök hoppas jag. 
Och (snälla!) många köp också!

På vernissagen pratade en kommunpolitiker (!), sjöng en tjej "Hello" (!) och klipptes det ett gulblått band (!!!)
Sällan har så mycket gjorts för en så okänd utställare : D

Men Noah var faktiskt på plats, åt glass och drack kaffe (sommarens nya ovana).
Tre underbara vänner kom och sällskapade med oss och gav mig blommorna som nu står och är fina utomhus. Fick en finfin bukett av IOGT/NTO också.
Utställningen och caféet drivs nämligen av nykterhetsrörelsen.
Oj, tänkte jag och hoppades att gårdagens rosé inte kändes i min andedräkt.

Blixtar och blunder

Nytt medicinskt äventyr. 

I tisdags upplevde jag att saker for förbi mitt huvud, mina ögon.
I onsdags såg jag blixtar i periferin.
Googlade naturligtvis och läste om glaskroppsavlossning. Om man inte kollar upp det så kan det leda till hål i näthinnan när glaskroppen lossnar! DÅ kan man få ögonskador för livet!Sök akut!
Så jag sökte mig till vården igår. Fick pupillvidgande medel i ögonen och satte mig att vänta.

Då kommer det som allt för ofta händer mig i samband med sjukhusbesök och annat vårdrelaterat... känslan att jag kommer att svimma, svid i magen, lätt i huvudet. Lugnar mig med andningsövningar, lugna tankar och hänger huvudet mot golvet. Sitter i en korridor och det är rätt lugnt så jag kan göra mina "övningar" utan att så många ser. 
Jag får vänta minst en kvart och när doktorn öppnar dörren går jag dubbelvikt till honom och berättar att jag redan mår dåligt, men vi kan ju alltid försöka ändå. Jag sätter mig och sätter huvud och haka mot, han tänder den elaka lampan och lyser i höger öga och vän... sen håller jag på och svimma och böjer mig dubbelt igen.
Öhh... det här var ju konstigt, tyckte doktorn, det här medlet är ju inte systempåverkande. (Jo, mitt system blir påtagligt påverkat. Kanske inte av medlet men av situationen).
Jag fick lägga mig på en brits och andas. Kände hur det började pirra i fingrarna och magen - ett tecken på att kramp är på väg. 
Tack och lov, prisa Gud! så slapp jag den pinsamheten i alla fall!
Efter fem minuter hade det lagt sig och han kunde genomföra en snabb undersökning med något svagare ljus.
Häpp! Så var det klart. Inget som gjorde ont, inget som var farligt.
Tack, goe doktorn, för förståelsen.

Men jag skulle gärna vilja veta vad det är som slår till i min kropp när jag är på sjukhus eller får nålar instuckna i min kropp vid akupunktur.
Nästa gång jag får nåt symptom på sjukdom, så ska jag avvakta tills det går över!

PS. Ingen fara med ögonen. Lite grums bara och lite avlossning, men det är FULLT normalt! Och nu funderar jag på om jag skulle ta och spraya ögonen med MSM och KS, för bättre spänst i ögonen. Vissa får t o m byta glasögon då de får bättre syn av detta. Kan bli dyrt, men det är det värt!

Pecha Kucha delivery

Jaaa, jag gjorde det!

Jag förstod inte riktigt varför det var som det var men tillslut blev det helt ok.

Jag fick ju liksom aldrig tiden på bilderna (20 sek.) att stämma med mitt prat; de drog ut på tiden och jag fick ta långa pauser. Nåt var fel helt enkelt.
Så igår tog jag och tajmade bilderna med en analog klocka. Och där! (Bam!) visade det sig att bilderna inte alls växlade vid 20 sek. utan IBLAND var det 22 och 23 sekunder!

Måste ha varit nån bugg i programmet.

Det tror fan att de inte funkade då!
Men, tack och lov så fungerade tidsinställningen på arrangörens dator, så nu växlade bilderna efter 20 sekunder.
Vilket fick till följd att jag fick babbla på utan några konstpauser alls. Faktiskt inga vanliga pauser heller, kändes det som...
Men så skönt att ha det gjort! Nu vet jag hur det går till.

De tre-fyra andra som pratade hade inte lagt ner riktigt så mycket jobb på framträdandet tror jag (jo, en), men det var ju också helt okej!
Det ska ju inte vara så märkvärdigt och ansträngt. 
Det är ju faktiskt småsnack det handlar om!
Det är väl bara jag som alltid ska göra mig till, kan jag tro...
Hålla på och räkna sekunder, så fånigt!

Minnet

Igår letade jag desperat igenom typ hela huset från källare till (nästan) vind.
Jag tänkte att jag knappast skulle ställa upp pappersvaror på vinden, så dit gick jag aldrig. Jag letade efter NoahsArks visitkort.
Jag kom ihåg var de fanns från början, men såg att där hade jag visst städat till jul, så var hade jag lagt dem sedan???
Absolut ingen aning! Helt jävla blankt.
Och det känns inte bra.

Man känner sig så nöjd när man släpat hem ett fynd, men sen...

Till slut fick jag en aning om att jag hade haft dem i en papperspåse, tillsammans med en massa papper som N målat på. Kunde någon galning ha slängt dem i tron att det var skräp?!
Efter hela halva dan hade gått och jag hade letat i samtliga garderober, skåp, rum, så såg jag en skymt av en papperspåse under en hel hög med kläder som legat i sovrummet under en ospecificerad tid...
Där hade påsen stått och skrattat åt mig när jag kröp under sängarna, lyfte på kartonglock och nös av dammet!

Vad har jag lärt mig utav detta? 

Släng, gör dig av med så mycket du kan av dina ägodelar, du har alldeles för mycket papper överallt! HUR ska du kunna flytta nångång med all denna barlast? Den påbörjade utrensningen fortsätter på torsdag.

Normer, regler och koder

Igår begick jag en dödssynd.
Jag "repinnade" för många bilder från en och samma person!
Det var inte så att jag gick in på hennes board och klickade hem allt till mina boards, nej det skulle kännas konstigt (till och med för mig)!
Nej, Pinterest är ju så vänliga att de skickar ut mail med förslag på bilder som jag kan pinna. 
De bjuder på ett helt smörgåsbord av läckra bilder, och igår blev det att jag satt en stund... och klickade, klickade.
Jag noterade att många av bilderna "tillhörde" denna kvinna, men hade inte en tanke på att man inte ska ta bilder som bjuds ut på detta sätt.
Jag har inte läst att det finns någon policy för detta, och för mig personligen spelar det ju ingen som helst roll om folk vill kopiera hela rasket som jag har skrapat ihop!

Idag har jag yogat, så nu är jag i balans igen!

Men då fick jag höra, på ett vänligt sätt (vi har pratats vid tidigare) att detta inte var korrekt uppförande på Pinterest! Man kan bli bannad!
Och det är ju inte så att just du är först med att lägga upp denna bild på din board, no way, men du skall icke taga fler än fem från någon annan.
Shit, tänkte jag och kände mig som en dålig människa som inte hade förstått detta automatiskt.

Men nu vet jag att man max tar kanske fem stycken pins som någon annan har pinnat, per dag. Så tänk på det nu om du ska pinna. Max fem!

(H)jul i augusti

Idag har jag tecknat en cyklande tomte.
Det är väl den tiden på året, antar jag.
Omväxlande solvärme - kylande vindmoln. 
Önskar mig en stuga i the Adirondacks, där kan jag sitta och vara hur kreativ som helst, avbruten av ingen.

Kolla här hur man kan ha det i the Adirondacks. 
(Jäkla knepigt namn det där, lite knepigt att uttala tycker jag).
Öhdajrondäcks.

Men säkert alldeles underbart!

Snart gör sig träden i nordöstra Amerika sig färdiga för att ösa ut de mest häpnadsväckande mängder höstfärger över folk och fä. Underbart vackert, frostigt och pumpor överallt. Rekommenderas varmt!

Känns lite sådär att lyssna på julsånger just nu, men jag söker efter en alldeles speciell en som jag naturligtvis har glömt namnet på. Trots att det är min favoritlåt. Säger väl allt om mitt huvud.

Professor eller dement?

I cirka en månads tid har vi varit tvungna att ha sele på, och koppla vår katt. Jag investerade i ett teleskopkoppel för liten hund. Tyvärr endast fem meters löplina, men det var vad som fanns i vår affär.
Vi "hänger upp honom" i en lämplig buske eller träd och han lägger sig oftast i en djungel av gräs och njuter av solvärmen. I det mest negligerade landet av dem alla växer det allsköns gräs och växter i en skön röra. Där han har boat in sig på flera ställen. Ser rätt skönt ut, onekligen.
Ja, vi kollar till honom ständigt för att se att allt är OK med honom, oroa sig icke. Vi tar också språngmarscher på gräsmattan, men även promenader i trädgården.
Nåväl, detta har fungerat över förväntan. 
Tills idag, då han sov ovanligt länge (typ halva dagen) och jag sen släppte ut honom; noterade att han hade en stor tuss katthår under ena tassen: tänkte "Bra, ta med dig den ut du", och tänkte inte mer på det hela.
Men, JAG GLÖMDE ATT KOPPLA HONOM!

I över en månads tid har jag vetat att vi ska åka utomlands, och på ett ungefär vetat vilka dagar vi ska åka. Det föll på mig (som alltid) att ansöka om ledighet på blankett för yngste sonen (då den äldste aldrig skulle få för sig att lämna sitt hem!). Lämnade in blanketten ordentligt påskriven men fick den i retur samma eftermiddag med noteringen "fyll i datumen också"...
Fyllde i datum och lämnade in lappen igen. Fick tillbaka lappen igår påskriven av rektorn med ett godkännande av ledighet. Men ser då att jag har skrivit fel datum för återkomsten TROTS att jag vet att han inte ska gå i skolan samma dag som vi kommer hem!

I över ett års tid vet jag varje år att jag ska fylla år i augusti, men det kommer alltid som en obehaglig överraskning en eller två dagar innan att "just fan, jag fyller ju år!" Jag kan se att datumet närmar sig, men jag REGISTRERAR INTE KONSEKVENSEN AV INFORMATIONEN!

De här tre exemplen är dessvärre inte på långa vägar alla tecken på att jag antingen är en disträ professorstyp eller... på väg att tappa all kontroll över tillvaron.
Kanske det enda vettiga är att sätta på sig fezen, rocken och tofflorna och röka en cigarr?

Fredag

Det känns som 30 grader utomhus.
Det är då energin slår till och jag städar köket i tre timmar.
Hur knäpp får man bli?
Så knäpp att jag nu går över till att städa vardagsrummet!

Jo, men är det fredag så är det!

Krasch

Min fina Birda föll i golvet för sisådär en fyra dagar sedan. Pang! Eftersom hon är gjord av papperslera är hon ganska skör, så jag räknade med att hon skulle falla i småbitar. Men, såvitt jag kan se så har bara överkroppen släppt från underkroppen. Grejen är den att hon ligger där än.
Jag kan titta ner till vänster om bordet där jag sitter och se henne ligga där på parketten tillsammans med ett vadderat kuvert, en tidning från SOMA, en kartongbit, damm och sladdar...
Och jag orkar inte bry mig tillräckligt för att plocka upp den stackars Birdan!
Hela bordet ser återigen ut som en krigszon. Så mycket att göra och så liten lust. 
Semester kallas det visst. 
Och jag är inte den som tänker hetsa upp mig över ogjorda saker; det är liksom ingen idé; inget blir mer gjort för det.
Ska bara koncentrera mig lite och hitta intresset igen!

Först ska jag plocka undan allt, för att sedan kunna plocka fram lite igen.
Och så tror jag att jag ska lyfta upp Birda ur misären på golvet. 
För det är hon värd.

Ett menlöst inlägg

Det är nu jag skulle lägga upp en massa härliga bilder från lägret vi just kom hem från igår. Lägret anordnas av TSC-Sverige för barn och vuxna med Tuberös Skleros och deras anhöriga. 
Men, när jag kom hem och packade upp kunde jag inte hitta adaptern till mitt minneskort i kameran. Det konstiga är att jag inte hittade den i stugan vi bodde i heller. Så var är den? 
Ingen idé att leta längre, jag får helt enkelt köpa en ny.
Sen kommer några bilder.
Men ärligt talat har jag blivit riktigt dålig på att dokumentera mitt liv, både i bild och text. Kanske det är som någon sa, att det är viktigt att ha en bra kamera... och ha något att säga, kanske?
Samtidigt tycker jag att det är bara för mycket med "alla" som fotograferar HELA TIDEN. Kanske kan det vara en idé att försöka uppleva lite utan att ha en lins mellan sig själv och upplevelsen? 
Jaha, vad gick detta ut på nu då?
Bäst att låta alla göra som de vill, det är alltid bäst, så länge ingen skadar någon!

Och nu - tandborstning!

Dilemma

Nu sitter jag med 20 C5-kuvert samt x antal utskrivna julkort. 
Och undrar: ska jag skicka några i år? 
Ibland slår jultröttheten till redan innan jul : (

Klantig

Vi brukar ibland skratta lite elakt åt en mig närstående person som inte har varit den mest praktiskt lagda, alla gånger. En person som kör bilen tills den dör. En som slår på saker för att få dem att fungera. Inte kollar vad som är i vägen utan bankar på ändå, liksom.

Igår skulle jag äntligen börja måla igen. Eller åtminstone plocka plasten av målardukarna. Väldigt billiga, köpta på Harald Nyborgs, men de funkar ju!
Man ska slå in kilar i hörnen för att få duken slät, så jag satte igång och tryckte in de åtta kilarna i varsitt hörn (två kilar i varje hörn, just det). Men för att få dem att sitta ordentligt måste det till lite mer än fingerkraft så jag tog fram hammaren och bankade på...

Jäkla ful duk blev det. Med små vassa bucklor liksom. Hur korkad kan man vara? Och som om jag egentligen inte vet om det? Att man inte kan göra så. Ibland undrar jag vad min hjärna sysslar med när jag jobbar som bäst...

Kanske kan jag spackla duken och måla med mycket färg?

Nu ska jag måla en flicka till min Annika. På en annan duk. Återkommer med resultat. Måste bli färdig till nästa vecka.

Fredagens citat:"Pröva något nytt - tänk!"

Dagens gilla: Rosévin