Deppigt värre

Jag önskar jag kunde sprudla av energi, men två nedkissade soffor på en dag tar liksom musten ur mig. Finns det ingen som kan hjääääälpaaaaaa?!
Det hjälper liksom inte att ha möten och prata om eländet.
Det hjälper inte att ha en alarmklocka som ska ringa varannan timme för att han ska gå på toa, för om han inte vill gå då, så går han inte.
Sociala berättelser ska ju funka?
Ja men kom hit och rita då... gör det bara. 
Om du känner tillräcklig energi för att göra det. Komsi komsi.
Annars skulle kanske Minirin dygnet runt hjälpa?
Jag är inte helt negativt inställd till den tanken.

Ja, vissa tycker tydligen att det är rart med barn som kissar. Själv tycker jag det räcker nu.

Skoltrött

I två dagar har det gått bra att få iväg den lille till skolan. Inga protester alls.
Man håller tummarna på morgnarna för att ska löpa smidigt tills man ser bussen åka iväg. Phu! Då kan man slappna av.
Men vad händer då? 
Storen börjar deppa ihop och vill helst av allt hoppa av skolan. Ser ingen mening med skolan. Jaaa! Äntligen något mer att ta tag i. Men det här vet jag inte hur jag ska ta tag i. Resonerande hjälper inte. Vitaminer vägrar han att ta. Själv skulle han aldrig få för sig att prata med någon annan.

En kompis son hade också väldigt jobbigt på gymnasiet. Det slutade med BUP och en ADD-diagnos. Min storebror var säkert deprimerad i samma ålder.
Jag skolkade ganska mycket i samma ålder. Är det nåt med 17 som är extra jobbigt?
Och hur gör man?
Att hoppa av skolan är out of the question. Jag förstår om inget känns särskilt spännande när man resten av de vakna timmarna spelar datorspel, fulla av spänning... 
Vi väntar på att spellusten ska gå över, men tänk om den inte gör det utan istället blir gropen som stjälper?

Sommarbarn

En i stort sett sann historia från det glada 70-talet. Krönika nummer tre.

SOMMARBARN

Fem barn i åldern 5 – 12 år försvunna!

Sommarlovet hade pågått i två veckor och fyra dagar.

Det var när mamman skulle ropa in sina barn till middag, och de inte kom, som hon satte på sig gummistövlarna för att ge sig ut på barnjakt. I hennes värld var fem försvunna barn inte värre än ett myggbett, men nu skulle maten kallna om hon inte hittade syskonen fort som tusan.

Hon satte näsan i vädret, spärrade ut näsborrarna och vädrade i luften som en spårhund satt på ”sök”. Händerna i midjan och ett bestämt drag kring munnen.

Hade de gått ner till dammen vid sågverket igen? Häromkvällen, då hon insett att de två yngsta, som inte kunde simma, sprang omkring på dammens bryggsystem samtidigt som de större barnen roade sig med att jumpa på timmerstockar! - då hade det darrat till i bröstet för en sekund.

Men, de hade ju varit där sen sommarlovets första kväll utan tillbud, så hon beslöt sig för att lita på dem i fortsättningen också. Lukten av terpentin fick man väl stå ut med, tänkte hon trött.

Skogen då? Där hade hon genast gått ner sig i träsket som omgav barnens koja medan barnen visste precis var de skulle sätta fötterna. Och gungflyn... herregud, det var ju livsfarligt! Men det hade hon å andra sidan sagt till dem. På skarpen.

Järnvägen? Där fick de verkligen inte vara! Spåren löpte förbi sågverket och dammen.

(Vad hon inte visste var att vid sågen brukade barnen åka vagn på räls, klättra på transportband och hoppa i den enorma högen med sågspån. En kväll lekte barnen kurragömma och i sin iver att gömma sig smart hoppade lillebror in i en dörröppning och föll rakt nerför en lång stentrappa. Han bet ihop och hittades sist. En stolt femåring haltade hem).

Uppe på taket? De äldre barnen hade klättrat upp med två besökande barn på taket, minst 12 meter ovanför marken. Jesses, det hade inte varit populärt. Hur förklarar man på bästa att det är svårt att hålla koll på fem barn fulla av äventyrslusta?

Kvällen var ljuvlig, en riktig sommarkväll som gjord för bad. Hon tog cykeln och skulle precis trampa iväg då hon hörde dova ljud komma från diket vid vägen. Där, ur en vägtrumma, inte större än att ett (eller fem) barn kunde åla sig in, kom nu yngsta barnet ut med fötterna före, och efter honom kom fyra till.

Mamman väntade tills det sista barnet var ute innan hon frågade om de var hungriga, kanske?

Självklart hade barnen velat undersöka vägen som familjens katt brukade använda när den behövde korsa vägen.

Ingen hade fastnat under vägen. Allt väl.

Hungriga? Javisst, mamma!

Summer camp, part II

En natt och en dag gick det, sen rev han ur sängkläderna och ville hem!
Stackars barn. Han lyckades förklara att det var jobbigt med alla barn (9 st).
Vi hämtade honom kl 17 och han somnade och sov gott inatt.
I morse körde vi ut honom igen, vid 10.30 - en lämpligare tid för vår morgontrötte son (att väcka honom kl 08 var visst inte lätt och sen somnade han på soffan innan frukost : )
Nu har vi gått på helspänn hela dagen. När ringer de, liksom.
Men i eftermiddag vankas varmt bad i tunna och tacos, så jag tror han håller ut.
Men karaoke är inte hans grej, så då får vi nog hämta hem honom vid 19-tiden. Och imorgon är lägret slut vid 13.30 : )
Några timmar lugn och ro har vi faktiskt fått, så jag kan inte klaga.

Hann klippa ner hela lavendel"häcken" och läsa fyra almanackor.
Toppen!

Summer camp

Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind.
Fast det där sista, det hör inte jag i så´na fall.
Igår lämnade vi av vår yngste son på ett trenättersläger två kilometer härifrån!
Så länge har han inte varit själv hemifrån någonsin.
Jag hoppas verkligen att han gillar´t. (Vi är i extas..)
Vi tänkte för en gångs skull vara ute i god tid så att han inte skulle behöva komma sist då alla andra redan anlänt. Planerade att vara där ca 15 minuter före utsatt tid.
När vi skulle åka saknade han foppatofflor på fötterna och han kan/vill aldrig svara på var de kan vara, så vi gick runt överallt i huset och överallt i trädgården. Men icke. Då kom sambon på att sonen hade gått ut sent igår, och då han tidigare på kvällen på en promenad hade hivat en toffla in i en trädgård, så antog vi att han kanske gjort samma grej igen. 
Därmed ansåg vi att tofflorna var försvunna och han fick åka dit barfota!
Vi kom dit två minuter innan utsatt tid... men vi var inte de sista att anlända, tack o lov.
Sonen valde att sätta på sig fina gula stövlarna som vi köpte förra året, men innan vi åkte ville han ta av dem. De satt som berget! Alldeles för små!
Då, förra året passade strl. 38, idag behöver han strl 41!

Tydligen bara 600:- Ett fynd!

Vi kände oss som prima föräldrar som varken hade tofflor eller stövlar till vår kära son...
Vi fick sen fara affärer runt och söka efter nya tofflor (jag hatar de där plastskorna, fulla med kemikalier!), vilket gick rätt snabbt, men stövlar var betydligt svårare, om man nu inte vill lägga 600 spänn på något som används en gång och sedan är urväxta.
Vi beslöt oss för att stövlar är ett onödigt plagg. Vi hoppas på ytterst lite nederbörd under dessa tre dagar!
Och öser det ner vill de väl vara inne?  eller så får vi ta en snabb tur till skoaffären som hade ett par för 400:- 

Det är augusti och genast är nätterna svinkalla och de svarta molnen hotar därborta, samtidigt som solen värmer gott. 
Nu ska jag ta ett bad! Sen börja jobba och sen kanske vi tar en tur i blåbärsskogen. 

PS. På kvällen, nere i TV-soffan. Jag reser mig upp och vad ser jag då? Foppa-tofflorna, mitt på mattan nedanför sofforna. Fullt synliga. Sambon påstår att han minsann har legat på knä och kikat, men det vete fan...

Katstrofsommar

Det är inte mycket som kan få mig så låg som kallt, blåsigt, molnigt sommarväder. Direkt deprimerande. Sliter den lilla energin jag hade ur kroppen.
Men, en son som kissar ner sängar och soffor varje dag gör sitt till.
Och en sambo, som när semestern kommit, unnar sig att träna VARJE dag istället för varannan dag, lättar inte på huvudvärken precis.
Hur tiptop känns det inte då att få åka till Malmö och bo på hotell i två nätter?!
Humöret på topp och vädret är väl säkert lika osäkert därnere som här.
Men miljöombyte! Halleluja!

Ja, men ta och gör lite cykelutflykter då, tänker du. 
Visst, en god tanke. Men efter att sonen fått en snabb damcykel sticker han iväg ifrån oss, alternativt som igår vid affären, går han iväg och lämnar cykeln!
Så nej, det går inte att cykla iväg någonstans känns det som.
Det känns som om han har tagit oss som gisslan.

Ja, en sån här skulle ju funka! (Bild:Sprakfåle)

För övrigt får vi "nej, jag vill inte", som svar på de flesta propåer.
Han är förvisso en typisk tonåring som inte vill någonting, men som dessutom gör lite som en bebis - kissar när det behövs oavsett var han befinner sig.
Men sätt på honom blöjor då, tänker du.
Men han är ju inte dummare än att han kan ta av dem... och dessutom känns det som om man gör honom mindre än han är. Väldigt kluvet det där. Välj mellan ett nedkissat hem eller en blöjbärande 13-åring.
Än så länge kissar han ju "bara" i soffor och sängar, inte så dumt!
Det blir ju värre om han skulle drilla överallt, menar jag. 
Det finns ju alltid grader i helvetet.

Vilket fick mig att googla "grader i helvetet". Överst dyker då "Den gudomliga komedin" upp. Ja, humor hade ju onekligen hjälpt, men till slut fastnar ju skrattet i halsen. Och - visste du att "Mannen som slutade röka" av Tage Danielsson, är en fri bearbetning av ovanstående komedi?! 
Det är sånt man fattar om man har läst de gamla klassikerna; ett av mina numera borttagna livsmål. Det är liksom ingen idé att släpa på livsmål när man inte riktigt orkar med livet som det är just nu.

Trist

Igår hade vi en riktigt trist dag och kväll här hemma.

Sonen satt i den fina fårskinnsfåtöljen och ryckte av blommorna blad som han sen petade ner i vattenflaskan. Han tog med sig ett fint litet förstoringsglas ut och lämnade det någonstans (hans storebror fann det senare, tack och lov). Det spelar ingen roll att man förklarar, blir arg, ignorerar eller vad som helst; när han är så här funkar ingenting. Hur löser man problemet. Jo, genom att plocka bort fåtöljen vid fönstret. Så var det med den roliga ommöbleringen : (

Som crescendo tog han sin sparkcykel och la upp den på sambons nya bils motorhuv, varpå en repa naturligtvis uppstod. Jag lyfte försiktigt bort sparkcykeln och hoppades att sambon inte skulle se något... men det var väl det första han såg i morse.

3000:- jävla spänn kommer det att kosta att lacka om huven.

Tack, tack så jävla mycket för det.

Det är onekligen dyrare att ha en handikappad son.

Oscar

Grattis kära Victoria och Daniel!
Nu är jag ingen talare eller supermonarkist, men jag vill ändå ta detta tillfälle att gratulera er och Estelle till ert nya tillskott. Oscar.
Jag trodde mer på Emanuel (men insåg att tankarna skulle gå till Emanuelle och avfärdade det namnet raskt). Men Eugene hade inte förvånat. 
Nu blev det en helt vanlig Oscar om jag så får uttrycka mig, men missförstå mig icke. Jag tycker faktiskt att Oscar känns riktigt okej.
Min morfar hette Oscar och min systerson heter Oskar i mellannamn, så det är inte kattskit inte.
Oscar III? Nej, knappast.
Nu återstår Sofias och Carl Philips dotter.
För det har Benny sagt. Det ska bli en son och en dotter i kungafamiljen i år.
Han har också berättat att Victoria o Daniel ska få ytterligare ett barn!
Kul!
Nu smälls det salut i Stockholm! Pang! 21 skott dundrar mäktigt ut över fjärden. 

Så här rar kommer nog Oscar att se ut när han leker med sin häst.

Tittade lite snabbt på Malou på TV4. Är hon inte lite korkad den kvinnan? 
Jag ska inte säga att så är fallet, men det kommer lite indikationer lite då och då att alla pållarna inte finns i stallet. Nåt måste ju kvinnan ha, eftersom hon leder en talkshow, så jag ska låta det vara osagt.

Nåväl, i soffan satt Elisabeth Tarras-Wahlberg, denna stabila kvinna som jobbat i kungahuset i många, många år. Har liksom koll.
Hon berättar att det ska skjutas salut kl 12. 
Malou svamlar om att "nu skjuter de", när kl är 11.20.
Nej, det hoppas jag verkligen inte!, säger ETW. Det är kl 12 som gäller.
Man fortsätter visa soldater som helt uppenbart tränar alla rörelser inför saluten. Alla kan se att det är träning. Alla kan fatta att det tränas.

Alla, utom lilla Malou, som fortsätter att hävda att de skjuter salut!
Sen, när ETW har lämnat soffan (jag förstår henne), så piper lilla Malou: "jag har visst gett fel besked, de tränar bara. Det är kl 12 som saluten ska skjutas". 
Nähä?!

Även om Malou har mycket att tänka på där hon sitter så är det väl inte för mycket begärt att hon lyssnar på sina gäster, eller?

Väntan

Efter sex timmar på sjukhuset kändes det skönt att vara hemma igen.
På nåt sätt är sjukhus inget roligt ställe att vara på...
Men det var rätt så roligt att se sonen på lugnande medel. Lite fnissigare och flummigare än vanligt.

Ikväll tittar jag på Penthouse North, ett program om Agneta Eckemyr.
Kommer så väl ihåg en artikel jag läste om henne, i VeckoRevyn, på 70/80-talet. Då var hon fotomodell med röda läppar. Satt uppkrupen i sin säng med virkat överkast med en rosenblommig tekopp i handen. Och var bara så lyckad.
Och ibland har jag faktiskt undrat vad hon gör nu, Agneta?
Svaret får jag om en stund.

Ett antal år senare, i samma säng kan jag tro.

Kvällssolen lyser på grannens gavel. Fridfull kväll.
Dags att brygga en kopp te och krypa upp i soffan (märkte du att jag tramsar här?). Frågan är, ska jag ta en kopp te, eller ska jag vrida ur det sista ur roséboxen alternativt ta en GT? Svaret kanske kommer imorgon.

Skollov

Oh, du äpple, så fullt av kunskap!

Nu har jag tuggat i flera år

och vägen har varit så lång och så svår.

Nä, nu får det banne mig vara nog!

Jag har fått nog av detta eviga knog!

Nu återstår bara några fnasiga rester,

så idag tar jag ut min förtjänta semester.

N

Bröd till bröder

Med en till son på glutenfritt måste jag/vi nog rycka upp oss vad det gäller brödbak. Fick ett recept av en lärare som skulle vara så himla gott, med ägg, ost och diverse fröer. Vad saknas? En matberedare. 

Har även ett recept på sötpotatispannkakor som Sanna A. bjöd på häromdagen. Och nu saknas inte sötpotatis, för det har jag köpt.
Men matberedare som sagt... tips på den bästa emottages tacksamt.Okej, kanske inte den allra dyraste. Vi fattighjon får köpa det som plånboken tillåter. Här är en bra matblogg förresten!

Imorgon, skolavslutning för den yngste. Och sen återstår fyra fritidsdagar på den skolan. Till hösten tar vi nya tag. Imorse höll jag knappt på att få upp honom. Han vill absolut inte till skolan... Då känns det jobbigt att hålla sig iskall och vänta in honom. Fick vänta till 7.45. Och då är det meningen att vi ska lämna hemmet 8.00. Kan lova att det inte riktigt gick enligt den vanliga tidplanen...
Men vad händer? Helt plötsligt har han inte krampat på tre dagar : ) Halleluja!

Minnen

Ännu en sömnlös natt i min himmelssäng.
En tonstöt som från en fotbollsmatch gjorde inte att jag sov lugnare. Sonens vänner som lanade busade till det utanför hans fönster... "Det där lät som om det var inomhus", tänkte jag, men orkade inte undersöka var ljudet kom ifrån. Sonen blev rädd i alla fall. Knasluvor.
På min tid gjorde man på sin höjd en hartsfiol! 
Jojo, det var på den gamla GODA tiden det.
På den gamla goda tiden gjorde vi även inbrott hos våra grannar en gång.

De var ju bortresta, så vad kunde vara en mer lämplig tidpunkt?
(Har jag berättat detta tidigare, det känns så).

Fem busiga små barn på en julafton.

"Ski vi giri inbritt his Tirnris?" Vi var ju inte dumma; vi talade i-sprikit (i-språket) så att ingen (mamma och pappa) skulle fatta vad vi planerade.

Vi gjorde det, vi gick runt i det lilla huset och vi läste Kalle Anka och sen kom de hem, helt oväntat!
Samtidigt som de klev in genom ytterdörren, klev vi ut genom det enda möjliga fönstret på nedervåningen. Och det vette mot vägen där deras bil stod... Jo, men visst, på den gamla goda tiden fanns det spänning i övermått. Och var det inte spännande så fixade man lite spänning själv.

En annan gång beslöt vi att krypa genom ett betongrör, under stora vägen (riksväg 83). Vi var fyra som kröp in i mörkret. Efter ett tag fick vi åla oss fram. Men när syrran till slut fastnade tyckte hon att det var läge att backa ut igen. Tur att vi inte led av klaustrofobi.

En annan gång kände min syster ett starkt behov av att sänka ner sig i ett annat betongrör. Där skulle gjutas fast en torkställning. Jobbet blev inte gjort i ett svep och då passade hon på. Det slutade med att röret fick slås sönder om jag inte missminner mig.

Det finns flera hårresande berättelser (ja, eller hur?!) men jag måste kolla om jag inte redan har skrivit om dessa. Man vill ju helst inte upprepa sig, som en gammal med dålig hågkomst.

Men om  jag jämför min barndom med mina barns barndom så måste jag säga att vi hade fan så mycket roligare! Extrem frihet under ansvar. 
Tack för det mamma och pappa!

Mina söner skulle också få samma frihet, men de vill ju inte ha den. De sitter hellre hemma och gör samma sak dag ut och dag in. Hå hå ja ja. 

Dagens citat:"If you carry your childhood with you, you never become older." Tom Stoppard

Dagens gilla: Får återkomma om det...

Ett speciellt barn

För ett eller två år sedan var han långhårig. Förtjusande. 
Numera är han korthårig. Så korthårig som han har tålamod att låta mig klippa. 

Nu har han varit i Lund ända sen i tisdags och det känns som en hel evighet. Speciellt igår och halva dagen idag, då jag inte hörde av den gode fadern. 

Då började fantasin jobba vill jag lova. Kanske hade han trillat ur sängen igen och denna gång dött? Kanske hade han fått en sån kramp att han låg i koma? Kanske att han helt enkelt var DÖD! Och att Anders i kaoset inte kunde (eller vågade) ringa! Jösses, så man kan hitta på.

Sanningen är väl den att han inte hade lust att ringa helt enkelt. 

Inget speciellt hade hänt. Några kramper som vanligt bara. 

Den lille kommer hem imorgon kväll. Ordningen återställd.

Men imorgonkväll ska ju jag ut på stadens senaste nöjesetablissemang TAK... En flådig takterass med pool och allt. Den berömda restaurangen PM och numera även gourmethotell har öppnat för några veckor sedan. Lite after work med vännerna för att diskutera midsommarhelgens festivitas. Jag lovar, det blir inte sent.

Barnen protesterade vilt när vi föreslog något annat än paddling!

Så då blir det väl paddling i år igen då. Allt för barnen!

För två år sedan.

Dagens citat: " Det är så roligt när mammorna och papporna är med och leker. Ja, det skulle kanske inte vara så roligt om man måste leka med dom varje dag. Men när det är midsommar tycker jag att dom kan vara med." Lisa ur Bara roligt i Bullerbyn

Dagens gilla: Att jag snart är färdig med en almanacka till Burde Förlag.

Grus och vatten

Min äldste son har fått domen. Celiaki. No more gluten for you!
Faaan, va jobbigt!
Trots att vi har en son som redan äter glutenfritt kommer detta att bli mycket svårare. Den lille var fem år när vi la om kosten. Den här är tio år äldre. 
Och redan besvärlig... Men härlig!


Frågade honom vad vi skulle äta idag (försöker lägga över ansvaret på andra. Alltid när det gäller mat).
"För min del blir det väl grus och vatten" löd det dystra svaret.

Tyckte jag var rätt roligt : )

Dynamo

Allt hänger ihop.
När jag cyklade hem imorse så mötte jag en cyklist som det lät om. Ja, det lät om cykeln; som en Dynamo. (Du vet väl vad en Dynamo är?)

En halvtimme senare sitter jag inomhus och lyssnar på "Äntligen morgon" och då pratar Anders Timell om en... Dynamo!
Och Malin som är ca 25 år gammal vet INTE ALLS vad en Dynamo är och alla förklarar ivrigt vad en Dynamo är och hur den fungerade. 

"Åh, ni är så gamla!", utbrister Malin.
Sant. 
Vi som upplevt hur trögt det var att cykla med en Dynamo är nog gamla, men jävlar vilka benmuskler vi har!

Här finns mer om Dynamons funktion.

Och då måste jag ju reflektera över "det allra senaste": elcykeln.
Reflektion: vad ska det bli med alla kroppar som aldrig används?

Och dörröppnare sattes dit för att handikappade och äldre muskelsvaga skulle kunna öppna dörrar utan assistans. Nu använder de flesta dörröppnare för att slippa använda sina tynande armmuskler. What´s up with that?

Jag tror att människorna i framtiden kommer att vara långlånga men med klenklena kroppar. Jag ser framför mig en lång, tunn, slapp kropp som ligger i en kontorsstol framför en datorskärm. Så utschasad av att ha släpat sig från sängen till datorn att han knappt orkar klicka på musen. Eller knappt orkar styra datorn med blicken, ska det väl vara.

Framtiden ser dyster ut för oss med benmuskler. Vi får nog ta hand om både oss själva och våra barn.

Dagens citat:"The strength of women is the pretense of weakness, and the weakness of men is the pretense of strength."  Hmm...

Dagens gilla: Att man numera slipper Dynamo, för så jävla kul är det inte att cykla när någon bekämpar en hela tiden! (Istället kan man cykla på högsta växeln i uppförsbackar, så får man benmuskler ändå!)

Nääee...

Är jag besviken eller BESVIKEN?
Det senare är jag rädd.
Hämtade ut skopar nummer två från Zalando, stl 38, som endast skulle vara 0,5 cm större. Men säkert!? Snarare 5 cm större känns det som. Och ser ut som stl 39. Oerhört irriterande. Alldeles för stora!
Och några 37,5 finns minsann inte.
Vad göra?

Returnera och låta köpet gå tillbaka! 
Sommarens finaste skor kan inte bli mina.
Det är ju så man kan bli glödhet och rosenrasande!
Men vet du, jag orkar inte. Det är alldeles för varmt för det idag och nu ska jag cykla och hämta sonen, så här gäller det att hålla sig kall i sinnet.

Snabbt går det!

Senare ikväll ska Johan (B) i Lund (kommer ni ihåg låten Johan B Lund?) ringa mig och diskutera sonens epilepsi. Från att ha haft nattliga kramper sa det bara swish och nu kommer kramperna på dagtid istället, vilket är värdelöst. Igårkväll hamnade han under en köksstol på golvet i en eländig kramp. Så hemskt, han kan bara ligga där han hamnar och hoppas att det går över.
Då är det bra mycket bättre att ligga i sin säng.

Iväg, iväg!

Nu sticker jag iväg igen.

Dagens citat:"Jag reser aldrig utan min dagbok. Man ska alltid ha något sensationellt att läsa på tåget." Precis så är det med min dagbok också. Sensationell! Den som myntade uttrycket hette Oscar Wilde.

Dagens gilla: Att resa. Åtta timmar nya ansikten och intryck. Och sensationell läsning.

Le docteur est en retard

Till Ninni!
Så här ser din framtid ut som pensionär, många år från nu (i min fantasi).
Men innan dess ska du väl tjäna pengar på baket också. och ditt hår kanske alltid ska förbli svart?

Kan meddela att några doktorer på sjukhuset inte tycker det är så viktigt att komma i tid till operationerna de ska utföra. 
VI var minsann där prick 07.15. Doktorn masade sig dit till ca 08.45!!! Va fan.
Det var ju en hel del tur att det var min 15-åring som fick vänta och inte en liten unge som inte klarar av väntan.
De stackars sjuksköterskorna kunde ju inget göra åt situationen och inte kunde de göra sitt arbete heller eftersom de måste vänta på doktorn.

Till slut kom han och hävdade med bestämdhet att det inte var så viktigt att han var på plats i tid. Han hade hållit en föreläsning på morgonkvisten! Va?
Äsch, patienten, ska det vara prio ett på en sådan? Att hålla sin föreläsning var väl mycket roligare kan jag tro.

Väl hemma har jag yngste sonen hemma också. Jaha. 
Hade kramper igår som jag fick stopp på med Diazepam. Och då kan man ju bli lite trött, vilket han var imorse. Och det är inte roligt att piska iväg sin lille son till skolan när han inte är hundra. Dessutom är det ett eländes tjat om att han inte vill gå till skolan. Blä.

Jag inbillar mig att jag har något sorts jobb, men inte är det så där överdrivet många dagar i sträck som jag jobbar utan avbrott. Men inte gnäller jag!!! Oohh nej!

Jag heter Annika jag tra la la, och nästan jämt är jag glad, tra la la!

Dagens citat:"Där det finns många läkare, finns det också många sjuka."
Så sant, så sant du käre ryss.

Dagens gilla: Låt mig fundera på det en stund...
Under tiden kan du titta här. 

Sovmorgon

Äldste sonen ska på gastroskopi på torsdag. Redan klockan 07.15 måste vi vara på sjukhuset, och då han räknas som barn ska han sövas. 

När jag nämnde detta för honom idag, svor han som den tonåring han är: 
"Jag ska fan inte dit på torsdag! Jag har faktiskt sovmorgon och tänker fan inte kliva upp så jävla tidigt!"
Ja, typ så där rart talar han i affekt.

Jag fattar bara inte vad han klagar på.
Det enda han ska göra på sjukhuset är ju faktiskt att sova, so what´s the big deal?
                                                     *

Jag blev sövd en gång för många år sedan och det är by far den skönaste sömn jag någonsin upplevt. Utan att uppleva sömnen, alltså. 
När jag vaknade hade jag inget minne av någonting, allt hade bara varit sotsvart. Men min känsla var att det hade varit helt underbart skönt. 
Konstigt, va?
Så mig gör det inget om nu det är vad som väntar efter döden.

Men jag tror på den ljusare versionen; ett släktkalas.

Inte min släkt. Här kan du se fler bilder.
http://valebergryd.larv.se/bildarkiv/

Livet ger och tar

Jaha, vad ska man skriva om nu då?

Ett till steg i livet har snart tagits. Vi tycks inte ha så mycket att välja på, eller orka bråka om. Kanske helt i onödan. Kanske det blir bra, kanske är det vad som behövs. Vem vet, inte jag och inte nån annan heller, det är klart.

Yngste sonen får börja särskola till hösten. Tre år på "vanlig" skola, två år på specialskola för autistiska barn och så två år på särskola. Sen ska han byta skola och gå tre högstadieår på ytterligare en skola. Känns ju jättekul. Not!

Det är inte all kunskap som växer på träd

Livet vill inte riktigt som jag vill. 
Han kämpar samtidigt med epileptiska kramper varje natt och snart bär det av till Lund igen. Magnetröntgen ska göras och medicin ska bytas.
Alltid är det nåt med den lille mannen. 

Dagens citat: "Mama always said life was like a box of chocolates. You never know what you're gonna get."
The very best Forrest Gump.

Dagens gilla: Jag trodde min bokförare skulle komma hit idag,men snurrig som jag är hade jag blandat ihop korten. Hon kommer imorgon. Men häpp!, då hann jag ju samla ihop alla siffror och papper och pärmar och ALLT. Och städa av litegrann. Gött.