Skrivarkurs

Ikväll, klockan 20.00, börjar skrivarkursen med en chatt.
Mitt i en eventuell läggning, alltså. Eller så sker läggningen (och läsningen) vid 21-tiden. Vem vet. Inte jag.
Ivrig som ett frustande sto, eller som en ko på väg ut på grönbete, slängde jag mig över en liten inspirationsövning. Att skriva i fem minuter.
Jag är rädd att jag skrev liiite längre, men jag ääälskar att få en uppgift (återigen ser jag mig själv som en ivrigt flämtande hund (!) med tungan utanför munnen) och se om jag kan fantisera fram en historia.
Det kunde jag. 
Tänkte jag lika gärna kunde lägga upp den här också, så slipper jag hitta på nåt annat tok ikväll. Betänk att jag har skrivit "rakt upp och ner", inga direkta ändringar eller putsningar. Det är det som kallas för fulskrivning. Like it!

Den här pojken heter Ärling och trädet är ett äppelträd. Och det är en HELT annan historia!

Jag och min son var ute på en kvällspromenad. Vi gick inte vår vanliga runda i kvarteret utan tog en annan, något längre promenad som ledde förbi golfbanan. Mellan vägen och golfbanan har man nyligen restaurerat en lång, lång stenmur. Längs med stenmuren växer även gamla ekar. Murkna, en del ihåliga och stöttade med störar, ihophållna med stålband till och med!

När det blåser ska man hålla sig undan. Ofta blåser de gamla, långa grenarna ner på cykelvägen.

Den här kvällen blåser det inte alls. Vindstilla, med en rosaröd himmel som känns lätt olycksbådande. Fåglarna har tystnat och golfbanan ligger öde.

Vi pratar inte med varandra, min son har inget tal utan brukar bara kvittra när han är nöjd.

Vi promenerar bara raskt, håller våra funderingar och tankar för oss själva. Plötsligt viker min son av från cykelvägen och travar rakt fram mot en av de gamla ekarna.

Han tittar uppåt och jag följer hans blick.

En bit upp på trädstammen finns ett ganska stort hål. Lagom stort för en uggla, kanske? Eller en ekorre. Ja, vad vet jag.

Allt går så fort.

Jag står kvar och hinner knappt öppna munnen för att fråga vad han gör, då han plötsligt och oväntat börjar klättra uppför stammen. Han kniper med knän och armar och hasar sig ihärdigt uppåt.

”Men hallå, vad ska du göra?”, ropar jag och ser mig förvånat omkring då jag upplever att himlen plötsligt mörknar oroväckande snabbt.

Jag får inget svar.

Smidigt har han tagit sig upp till hålet och utan dröjsmål sticker han in handen.

Jag hinner tänka en blixtsnabb tanke att han måste ha gömt något där vid ett tidigare tillfälle, då huden knottrar sig och jag förstår inte vad mina ögon ser. Hans arm glider snabbt in i trädet och huvudet och resten av kroppen följer utan motstånd efter.

Allt sker så snabbt och så tyst att jag bara gapar och stirrar.

Några sekunder går, jag rusar fram till trädet och ropar hans namn.

”Vidar! Vidar, vad hände?!”

Jag lägger örat mot den skrovliga barken och lyssnar intensivt. Det måste ju höras om han har ramlat ner i eken. Om han inte har svimmat? Brutit nacken?

Det här är ju helt absurt, tänker jag och slår med handflatan mot barken.

Och plötsligt är himmelen kolsvart.

Jag lägger benen mot trädet, brer ut armarna och kramar, drar för att ta mig upp, men min klena fysik gör att jag hasar ner så fort jag tagit mig några centimeter ovanför marken. Jag river sönder jackan mot barken, mina handflator svider, kinden blöder från ett rivsår.

”Fan, fan,”snyftar jag och inser att jag inte klarar att ta mig upp själv. Jag måste hämta hjälp.

Mobilen ligger hemma, varför ta med den på en kvällspromenad?

”Jag kommer snart tillbaka”, ropar jag upp mot hålet i stammen. Men va fan... hålet ser ut att ha minskat i storlek. Nä, det måste vara mörkret som gör att jag ser fel, tänker jag och börjar springa mot närmaste hus. Bara några hundra meter bort ligger villorna. Där lyser det varmt i fönstren.

Efter en hel evighet, då jag får förklara vad som hänt gång på gång, till människor som först bara skrattar åt det hela, tar någon mig på allvar. Förmodligen är det när jag berättar att min son Vidar är autistisk. Då förstår man tydligen att vad som helst kan hända.

Stegbilen kommer. Jag står vid det tysta trädet. Det tiger, är stilla. Det känns som ett väsen som har stulit min son och som aldrig kommer att berätta varför.

Männen i bilen hoppar ur och lägger stegen mot trädet.

”OK, var är hålet?”

”Där uppe”, pekar jag.

De riktar in stegen och en lång man klättrar upp med ett rep runt axeln och en ficklampa i handen.

Kollegan står med en annan ficklampa och belyser stammen.

Mannen på stegen klättrar långsammare och långsammare tills han stannar av helt och vänder sig om.

”Exakt var sa du att hålet är?”

”Där uppe, där du står.”

”Men här finns inget hål. Varken ovanför eller nedanför mig”, säger han. ”Ja, inget hål stort nog för en unge att försvinna i i alla fall. Jag ser ett här, men det är så litet att det skulle räcka till en ekorre möjligtvis. Om den är liten alltså.”

Mitt hjärta stannar.

”Ropa i hålet! Ropa Vidar!”, skriker jag hysteriskt till mannen på stegen.

”Vidar!, Hallå!”, ropar mannen och lägger örat till hålet i ett fint försök att göra en hysterisk kvinna till lags.

Alla står blickstilla och spänner öronen till bristningsgränsen.

Plötsligt rycker mannen till, famlar med armarna och faller som en fura från stegen!

Han landar med ett otäck ljud och jag ser att han har slagit i huvudet i en av de stenar som inte har fått plats i muren. Hans kollega lyser honom i ansiktet och jag ser att han blöder ur örat.

Han vaknar aldrig upp, utan dör i ambulansen på väg mot sjukhuset.

*

Ingen tror mig när jag förtvivlat försöker få folk att förstå vad som har hänt. Jag kontaktar golfbanans ägare, kommun, tidningar men alla hävdar att ”ekarna är extremt gamla och får ej sågas ner oavsett vad du hittar på”.

Jag anklagas för att fört bort min son, mördat honom, gjort mig av med honom. Men man kan inte se logiken i att jag kallade på hjälp, och inga bevis kan anföras mot mig. De ger upp. 

Jag ger upp. Jag intalar mig att han dog direkt i fallet, och med detta får jag nöja mig.

Jag såg vad som hände, men förstår det inte än i denna dag. Jag går ofta till trädet och pratar med min son. Jag vet att han finns därinne. Just den eken grönskar tidigast av alla träd vid golfbanan och kallas numera ”fågeleken” då det alltid kvittrar om den när man går förbi.

Ingen har visst funderat på hur sommarfåglar kan kvittra i en kal ek på vintern...

Efterord

När min f d man och jag skulle namnge vår son gjorde vi det i en vacker ekbacke. 

Vi älskade naturen båda två. Vår son fick heta Vidar. Det är ett fornnordiskt namn och sammansatt av orden för träd och man.

Han fick aldrig bli man, men träd, det blev han.

Slut

Nu kom jag på att jag skulle kunna få in nåt om att det känns som om jag har ett hål i själen. Poetiskt, eller hur?

Virksugen

Igår kom garnet som jag beställt i min naiva tro att jag ska virka en pläd/filt!
African flower heter den berömda och populära "mormorsrutan" som jag ärnar virka en hel drös av!
Alltid svårt med färger tycker jag, men det ska vara många och det måste finnas kontrast mellan färgerna. 
Och svårt att beställa på nätet. En del av färgerna motsvarade inte riktigt förväntningarna.
Vi har en yttepytteliten garnaffär i stan (egentligen säljer de ju symaskiner och knappar och band) där jag hittade i mitt tycke dyra nystan i färger som kanske kan användas också, så det blir lite fart i filten.
Här nedan kan du skåda hur det skulle kunna bli om jag hade exakt samma färger : )

"Stay tuned" som vi säger i etern: nån gång innan året är slut bör jag ha virkat den första rutan!

Att lära är att leva

Nu stundar nya tider.

Jag har börjat Instagramma och återuppväckt mitt Twitterkonto från 2009!
Köpte mig en Huawei (uttalas visst woawi) för att kunna swisha, typ.
Lite beige att behöva ge sambons mobilnummer till folk som vill betala till mig. Numera är jag alltså något mer självständig, och det känns ju bra såhär år 2015.
Instagram blir nog ett fortsatt promotande av NoahsArk.
Twitter ska bli ett utlopp (avlopp?) för eventuella tankar, och NoahsArk.
Just nu är det det absolut roligaste jag har ägnat mig åt på ett antal år.

Annars söker jag nu efter kurser i örtkunskap och aromaterapi.
Min släkt har bestått av folk som kan stämma blod, drömma sanndrömmar och ta bort vårtor och vi har t o m haft en kuckelgumma i släkten, så varför skulle inte jag fortsätta den traditionen?!
Mycket att lära sig, men intressant ska det bli.

Varför lever man, om inte för att lära?

Se där, en mening att lägga ut på twitter! 

En twitterfågel.

Färdig!

En liten del av en större bild. Så blev den med "lite pyssel". För dig jobbar med bildbehandlingsprogram så kan jag berätta att det blev många lager att försöka hålla reda på. PHU!

Speciellt när jag efter "färdig" skulle lägga till ett antal skyltar i bilden.

Men inget är omöjligt, eller hur?

Sol, regn och solregn

Regn, ösregn och så uppsprickande molntäcke och så värsta varma solen. Skyndar ut i trädgården, sliter fram grepen och hackar upp en växt som ser ut som ett gammalt grekiskt olivträd i miniatyr. 
Hivar på några nävar ny jord och sätter alliumfrön som jag fick av mamma i fjol. Ingen aning om hur gamla de är eller om de kommer upp, men jag lever på hoppet.
Spöregnet kommer överraskande. Springer in och försöker få med mig yngste sonen, men han trivs med att hoppa studsmatta i ösregn så då får han väl fortsätta med det. Lite vatten från ovan har väl inget dött av.

Jaha, nu har det slutat igen.
Bästa tiden att plocka sniglar är mellan regn och sol. Vår bästa tid är nu! är ingen sång du hör från sniglarna i min trädgård. Jag har ingen pardon med dessa små gynnare. (Heter det så?)
Eller kanske ändå. Jag dödar dem inte direkt, utan samlar ihop dem tillsammans med lite snigelmat för att så småningom frakta dem ut till soptippen. Där kan de få leva bäst de vill.

Den här rara snigeln hittade jag här. Tyg och damm. Så sant!
 Gå gärna in och titta på Käranåns fina handarbete!

Vill sätta några till frön; brudslöja är fint. Gurkört fick jag också av mamma. Tänkte peta ner några frön i grönsakslandet. I år ska vi också sätta spaghettipumpa, ett kul alternativ till vanlig spaghetti.
Om vi gödslar ordentligt kommer vi säkert att bli självförsörjande på spaghetti i vinter : )

Dagens citat:"De som hört en snigel skrika blir sig aldrig riktigt lika." 
Detta fina citat har Fältbiologerna hittat på. Och jag har hört åtskilliga sniglar skrika...

Dagens gilla: Rabarberpaj!

Statistik

Nä men, det är ju helt otroligt!
Statistiken för min blogg visar att sorgesamma ämnen röner extremt stort intresse.
Mitt inlägg "Döden, döden" har visats 93 gånger! En all time high. So far.
Mitt inlägg "En sorgens dag" har visats 39 gånger.
Andra inlägg har patetiskt få visningar i jämförelse.

Sorg är alltså intressant. 

En skiss till en bok om döden.

Och jag förstår det. Läser själv gärna om svåra saker. Man vill gärna följa en person och se hur hen tänker om, och löser, sina problem. Ska det bli ett lyckligt slut? Som en TV-serie, kan man tänka. 
Man jämför sina egna tankar med en relativt anonym person, antingen för att bekräfta sina egna tankar eller för att förvånas över hur andra tänker (va, inte som jag! Oj!).

Ett sätt att lära känna sig själv helt enkelt.

Dagens citat:"De döda är inte borta, de har bara gått ett stycke i förväg."
Så fint sagt!

Dagens gilla: Att jag får lära mig om vikingatiden genom min gode vän Ulf som gör utställningar i olika ämnen varje år. Detta år om vikingakvinnor. 
(Som vanligt inte alls lika omskrivna som vikingamännen. I år röstar jag på F!)

OK. Nu förstår jag... jag länkade till fonus.se, och på intranätet läser man gärna om döden, tydligen, därav statistiken! Lär bli en bestseller till slut, i läsarsiffror : )

En sorgens dag

Hade tänkt skriva något positivt för en gång skull, just idag.
Tänkte berätta att min mamma och pappa har fått lägenheten som de ville ha! Jätterolig nyhet, ju.
Mamma behövde inte ens se den, sa hon. 
Hon ville verkligen flytta till lugn och ro.
Men nu vet vi inte om det blir just den lägenheten överhuvudtaget.
Den var på tre rum och kök. Så stort behöver inte pappa...

Mamma gick vidare till ett bättre ställe i natt.
Äntligen får hon vila och ta det lugnt, andas och släppa allt ansvar.
Frid över hennes minne.

Min mamma kallades för Tant Ulla av alla dagbarn hon hade genom åren. 
Min pappa kallades för Pappa Kaj trots att han inte hade så himla mycket med barnen att göra. Men så fick de heta. Och det (Tant Ulla) fick ett korsstygntypsnitt tydligen heta också. Roligt, då har hennes namn fått ett vidare liv här i världen : )

Dagens citat:"Du kan inte välja hur du ska dö. Eller när. Du kan bara välja hur du ska leva. Nu." Klokt talat av Joan Baez.

Dagens gilla: Vi tog en cykeltur, det luktade torr skog, fåglarna kvittrade och vitsipporna lyste vita överallt i solskenet. Det är vår. Det gillar jag. 

Såklart tycker jag det är så otroligt synd att mamma inte fick en sista sommar i en härlig lägenhet. Jag ringde inte heller till henne efter Melodikrysset, som jag tänkte igår... Hon var så trött att hon inte ens orkade prata mer än några minuter åt gången, så det blev att man inte ville störa för ofta.
Men sånt är livet.

Städdag

Har städat från kl 10.30 till 19.30 idag. Orkar inte skriva mer. Hav förståelse. Har också sänkt 1½ glas rosévin till halva Badhotellet så nu är kvällen lite luddig. Och synen suddig.

Tjipp!

Jag - en hondjävul

8 mars - alla kvinnors dag. Tack. Nu är den snart över och då återgår vi till det gamla vanliga. Vet inte om den här dagen var så ovanlig heller i och för sig. Antar att den blir vad man gör den till, precis som alla andra dagar.

Jag är feminist ut i fingerspetsarna. 
För mig betyder feminist att alla människor är lika värda. Lika lön för lika arbete. Ingen är bättre på grundval av sitt kön. 
Det betyder alltså inte att jag ogillar män rent generellt. Däremot ogillar jag manssamhället rent generellt. Om man i det ordet lägger förtryckarmentalitet, gubbvälde, hållavarandraomryggen-beteende, sexuellt våld, krig, hat och allmänt vidrigt beteende.

Men män är för det mesta vettiga. Till och med riktigt trevliga! Men, som alltid är det rötäggen som luktar mest och luktar värst och som man kan haka upp sig på ibland. Men dra aldrig  männen över en kam, det är inte okej.

Inte dra alla kvinnor över en kam heller; det finns en del märkliga kvinnor. Märkligt nog befinner de sig ofta i positioner som traditionellt har varit männens domäner: chefer, rektorer, läkare etc. Ofta mycket välbetalda tjänster med en hel del makt.
Och vips, smyger det in nåt obehagligt över deras beteende.

Man kan dock inte säga att alla med höga löner är svin. Inte heller att alla med makt är förtryckare. Men det är lätt hänt att man inte gärna vill tappa sin position på täppan och då måste man ju sparka nedåt. Eller?
Så, kanske är det så att vidrigt beteende inte har så mycket med kön att göra, som makt?

Jag känner inte så många maktmänniskor, varken kvinnor eller män, men av de kvinnor och män som jag har varit i kontakt med när det gäller min sons liv, måste jag säga att de korkade har varit 50% män och 50% kvinnor.

Jag får dock en känsla av att kvinnor gärna vill förstå, samarbeta och leta efter bra lösningar i större utsträckning än vad männen vill. Männen säger sig redan ha lösningen och anser att den är den enda rätta.

Men vad vet jag? Jag är ju blott en kvinna. Utan makt eller pengar.

Kanske därför jag skriver som den träl jag är? 

PS. Jag vet inte riktigt vad en hondjävul är, men medge att det är en coolt ord? DS.

Dagens citat: "I kampen mellan klippan och forsen vinner alltid forsen - inte genom styrka utan genom uthållighet." Klokt sagt av H Jackson Brown.

Dagens gillar: First Aid Kit. Två musikaliska kvinnor som gjort nåt klokt av sin talang.

The Beatles - I Saw Her Standing There

Nu är det ju faktiskt lördag. 
Dansa!

Nå´n måste ju göra nåt i det här hemmet. Dansar runt i ett desperat försök att få fart på minste sonen som "inte har något att göra".
Jag misslyckas. 

Men det var roligt och jag blev varm. Så detta får väl räknas som en lyckad lördag. Och betänk att klockan inte är mer än strax efter fyra!

Vad allt kan inte hända om jag fortsätter i den här takten.

Ung och stolt

Well done, Astrid!
Modigt. Blir hon veckans svensk?
Skulle kunna tänka mig det, helt klart.

Och VAD är rektorn och bildläraren för sorts människor?!
Sexuella trakasserier ÄR inte roligt, vare sig i verkligheten eller på väggar.
Framför allt i en miljö som ska göra ungdomar till vettiga vuxna.
Man blir fundersam. Och beklämd. Mycket.

Född: en prinsessa

Tut, tutelitut!
Nu har den lilla tittat ut.
Vore det inte kul
om hon får heta Rut?
Och om två år
tittar väl nästa unge ut,
och då kan han få heta Knut!
Sen kanske det är slut?
Eller så kommer det en till i sista minut(en).

Undrar om de kommer att kallas hen?

Viktigt meddelande

Ho ho ho!
Så var det då äntligen dags!
Som ni har sett fram emot detta!
Sprakfåles egen julkalender.

I min bildblogg öppnas en lucka varje dag med dagens bild. För att göra det hela lite intressant för dig som lucköppnare har Sprakfåle ett genomgående tema/tanke i varje bild.
Förutom julrelaterade motiv, vill säga : )
När du har kommit på vad temat/tanken är gäller det att maila till Sprakfålen!
Maila på adress gunilla@sprakfale.se
och berätta vad du har listat ut.

Bland den enorma mailhögen kommer jag sedan att dra tre överlyckliga vinnare.
1:a pris: Alla bilder i julkalendern i vykortstorlek (så har du att skicka kommande år)
2:a pris: En väggalmanacka "Modern" för kommande år.
3:e pris: Kan bli vad som helst! Meddelas när dragningen är gjord.

Lycka till och välkommen till Sprakfåles bildblogg imorgon bitti och alla morgnar fram till julafton!

Söndag i trädgården

flora.bruphoto.com

Nu borde jag smyga omkring i en härlig garden outfit och knäppa härliga vårfoton på härliga knoppande blommor i det härliga, härliga solskenet. Men det har jag inte haft en tanke på idag faktiskt. Jag har mest krupit omkring och klippt av fjolårets torra blomstjälkar och plockat icke ont anande sniglar, som verkar sova lite vintersömn fortfarande, och slängt dem längst ner i sopsäcken. Igår kapades häcken in till grannarna jäms med fotknölarna, så nu är det fritt fram för grannmys hela sommaren... I häcken växte också lite vintergröna som jag flyttat till lavendelrabatten, som jag klippt ner och sparat toppar av som fortfarande var levande och goa, som jag faktiskt funderar på att göra två lavendelhäckar av på framsidan, där jag ska gräva upp buxbommarna som aldrig har trivts och flytta dem någonstans och så bara fortsätter det och fortsätter det tills det är höst igen misstänker jag. En annan gammal plan jag ska (sl)utföra i vår är att sälja den stora rekordeliga tvättställningen för att lämna plats till en stenlagd (av mig) plats för basketspel, i allafall studs. Sen vete fåglarna var den nya nätta tvättsnurran ska få sin plats. Ska jag fimpa rabatten som aldrig blir bra och sätta den där kanske? Då blir det många växter som måste flyttas och beredas plats. Hmm. Här gäller stenhård planering, disciplin och fotografering, det kan man väl bara glömma.

20030410

Jaha, så var det sju år sen man stod i en dusch hetare än nyttigt i en timme för att något senare klämma ut denna rara son. Det sägs att det tar sju år för kroppen att återhämta sig efter en förlossning, men det kan jag berätta att inte tusan såg min kropp ut som det gör nu, för sju år sedan!
Ljugs det ute i världen, eller?
På tallriken ligger majs, riven morot, gurka, tomat, kokt ägg och paprika. Festlig lunch, inte sant? Vi försökte stävja hans enorma matlust i några timmar då vi till middagen planerade en otippad rätt: lutfisk, dagen till ära. Av lunchen åt han upp paprikan och tomaterna samt lite morot. Av lutfisken hade han lätt kunnat trycka i sig hela kilot alldeles på egen hand. Men fick nöja sig med ett halvt... Han får resten imorgon.
(Väggen? Äkta 1970-tal. Inget jag vill kännas vid... I bakgrunden de kladdiga fönsterrutorna (se tidigare inlägg). Fortfarande kladdiga. Inga jag vill kännas vid!)

BB - Barnbus

1. TomteNisse 2. RisOtto 3. SvartAlf

Tusan va svårt det var att pilla dit riskornen och få dem att sitta still!

Sånt här kan man roa sig med när barnen är små, sen blir det betydligt besvärligare.

Vardagsspion

* Snöskottning (fi fan va jobbigt det börjar bli)

* Mata koltrastarna (oj, va´rom äter)

* Ringa barnens farmor (hämttid)

* Dammsugning (fi fan va jobbigt det börjar bli)

* Måla en tomte (alltid lika kul)

* En kopp te (lunch, du vet)

* Jobba vidare med Pettson och Findus

(kommande almanacka)

* "Styla" Fellesons köksavdelning (tillsammans med Åsa)

* Pussa på Milo (börjar känna sig mer hemma nu)

* Tacka farmor för barnvakten

* Äta pizza (wow, det var längesen)

Sen är väl dagen slut?

Tut tutelitut

Märklig illustraion till denna blogg (håller jag på att bryta ihop?)

Tillägg: Jag skulle ju fråga "Hur ser din dag ut idag?"

Men som vanligt föll det ur mitt minne.

Du får gärna svara på hur din dag ser ut den dag som idag är, istället för hur den såg ut för flera dagar sedan...

Gräv ner dig!

Blev lite sur och irriterad i morse. Stod där och högg i stenhård snö. När den var skottbar för flera dagar sen tänkte jag att "va fan, post- och tidningsbilen kommer väl fram ändå!", men det gör de inte. Sorry.
Så jag står där och hugger med skyffeln för att sakta ta mig ner i den gråbruna snökakan. Kommer där en kille gåendes. En kille som har fraktat sina barn till samma dagis som jag fraktade Noah till. I minst ett år har vi mötts på ett eller annat sätt på morgnarna. Normalt funtade människor hälsar på varandra även om de inte alls känner varandra. Man känner ju ändå IGEN. Det är mer pinsamt att inte hälsa på varandra, eller hur?
Jag tittar upp och tänker mig en blick i samförstånd oss snöskottare emellan.
Hans blick är STELT riktad framåt. Han passerar mig på EN meters avstånd. Absolut avståndstagande.
Han kanske aldrig har skottat stenhård snö?
Förbannat jävla ouppfostrad är han iallafall!

En samnordisk kväll

Å hjälp, en kväll i känslornas upprörda hav. Först teater. Svinalängorna av Susanna Alakoski. En finlandssvensk uppsättning på äkta finländska och äkta finlandssvenska. Otroligt bra! Otroligt eländigt. Tror jag ska läsa boken.
Kom hem och slängde mig framför TV:n och såg en dansk dokumentär om Martin; en pojke som p g a att läkarna nekade kejsarsnitt, fick svår syrebrist och hjärnskador vid födseln. Hans mamma (naturligtvis) tog hand om honom ensam i sjutton åt tills han slutligen dog i en av otaliga lunginflammationer. Han hade blivit resistent mot penicillinet... Fruktansvärt sorgligt, men också vackert att se mammans kärlek till sin son. Suck, vilken kväll! Mer sån´t här och jag bryter ihop. Och som alltid påminns man hur jävla tacksam man ska vara för att man har det liv man har, trots att det stundtals har känts jobbigt. Men i jämförelse, har man inte mycket att komma med.

En låt i natten

sjunger Alice Babs för dig på Ri Di radios senaste program. Fjärde programmet; denna gång med enbart kvinnliga artister. Rekommenderas till alla jazzbönor och jazzgossar.