Vi var ungefär trettio sjöjungfrur
som hade samlats på klipporna utanför bohuskusten en sommardag i
juni. Året var, om jag kommer ihåg det rätt, 1934.
Dels var vi sugna på lite party, snack
och solning, dels var det dags för den årliga tävlingen om vem som
skulle få pryda stäven på det kungliga fartyget Royal Virgo.
Som ni ser på fotografiet var vi alla
extremt villiga att bli den utvalda. Vissa höll på att skaka
handlederna ur led i sin iver att bli uppmärksammad...
Som vanligt var tävlingsledaren den
store sjöbusen Karl-Alfred von Wååg. En avdankad sjökapten som
blivit fråntagen sin kaptensgrad på grund av upprepade förseelser
på sjön. Alkoholist, helt enkelt. Doppat näsan lite för djupt i
romfaten. Ja, honom var det inte synd om. Han reste nu runt och höll
i diverse evenemang som alltid var havs- eller sjörelaterade. Det
tyckte han var viktigt att betona; att han fortfarande jobbade som
”sjökapten”. Sen, hur folk ville tolka denna titel var ju deras
”bekymmer”. Domare för hela spektaklet var tre stycken
luggslitna gamla gråsälar.
 |
Om det var några som kunde bedöma en
sjöjungfrus alla kvaliteter så var det väl sälarna som hade
ständig kontakt med dessa varelser i havet, ansåg de själva, och
det med rätta.
Fanns det då risk för jäv, med tanke
på att jungfrurna och sälarna ständigt stötte på varandra i
havets korridorer? Kunde det rent utav finnas... släktskap? Hade de
kanske haft lite rajtan tajtan i en klippskreva eller bakom en korall
under någon av dessa ständiga havsfester som rasar under ytan? Ja
visst. Men det var inget som störde stämningen bland de tävlande.
Alla visste hur vågorna hävde sig, så
att säga. Ingen brydde sig det minsta om någon domare hade ett
extra gott öga till sjöjungfru nummer sju eller kanske nummer 14.
Tids nog blir havet kav lugnt, sa man.
På landkrabbespråk betyder det ungefär: Det jämnar ut sig.
Som unga sjöjungfrur hade vi med fasa
lyssnat på våra äldre, då de pratat om årets tävling.
Ӂh, jag hoppas verkligen att det
blir jag som spikas upp som galjonsfigur i år!”
Vi såg framför oss hur våra mödrar
spikades upp på fartygets front för att sedan utstå väder och
vind, svält och umbäranden i ett helt år. Vi funderade och viskade
om det ens var möjligt att överleva ovanför ytan så länge. Våra
fjäll reste sig i fasa och fenorna fladdrade nervöst vid tanken på
att eventuellt bli föräldralös i så unga år. Vi såg oss omkring
med nervösa blickar. Vem skulle, om det värsta hände, kunna bli
vår nya mamma?
Till slut var den en liten, liten
jungfru som vågade ställa frågan som ingen annan knappt vågade
tänka: ”Vem kommer att bli min nya mamma om du ska dö?” viskade
hon med en tårögd blick mot sin mor.
”Vad då dö?” ”Kära barn, vad i
alla oceaner menar du?”
”Man överlever väl inte om man får
spikar i sig, eller måste vara över ytan i ett helt år?” Den
lillas underläpp darrade betänkligt.
”Men lilla vännen! Här är det
ingen som ska spikas upp eller vara över ytan mer än så länge vi
själva vill. Vi är sjöjungfrur och vi bestämmer själva över
våra liv. Vi gillar att festa och ha det roligt, och i det roliga
ingår att vi en gång per år utlyser en tävling om att bli
avbildad och satt i fören på ett kungligt fartyg. Kalla oss gärna
lättroade, för det är vi. Alla får vara med och ingen
behöver vara med.”
”Avbildade?”
”Ja, du vet hon den där sjöhästen
som jobbar som skulptör? DaVinci, tror jag hon heter. Det är hon
som avbildar oss i sand och spott. Spottet gör att sanden håller
ihop, den blir nästan som betong: stenhårt. Men materialet håller
bara i cirka ett år, det vittrar sönder i havsluften och vattnet
som slår över fartyget. Så efter ett år är det dags för en ny
tävling. Bara kul, alltså. Ingen ond bråd död alls.”
Alla jungfrubarnen drog en kollektiv
suck av lättnad.
 |
| En alternativ bild. Kan ju inte stjäla bilder på skrivkursen varje gång! Den här hittade jag här: Sailors & Mermaids. |
I år blev det den blonda jungfrun i
förgrunden på fotot som blev utvald. Inte den gladaste av dem alla,
men jag tror nog att hon ler litet grann när hon ser sin avbild i
spott och sand stäva iväg längst fram på Royal Virgos seglats
runt Sveriges kuster. Om ett år ses vi igen på Bohusläns klippor,
tjejer!
Fest och tävling som vanligt!
