Snart februari

Va? Är julen över? Jasså.
Men julkalendern från Nordiska museet är så fin; målad av Gunna Grähs och den röda hästen från någon hemslöjd någonstans, den måste jag ju ha framme. Muggarna med Elsa Beskow-motiv gillar jag stenskarpt! Men de randiga pappersstjärnorna blev inte bra, trots att jag följde instruktionerna på YouTube.
Den vitprickiga Sprakfålen klär också växten, tycker jag. 

Tråkigt var att jag hade fyra finfina glöggmuggar med julbocken på, även det motiv från Elsa Beskows böcker, som jag hittade i en julkartong när jag packade ner julen... Då kanske man har för mycket, eller?

Men det finns fler muggar jag vill ha, nämligen de med sotaren på, men de har jag inte hittat ännu. 

Jag har lovat och håller att jag inte ska handla allt jag vill ha, men vissa saker måste man bara ha. Visst är det väl så?

I kungens tjänst

Spelade in ett program kl 03 inatt. 
Det var Jim Parsons (Sheldon Cooper i Big Bang Theory) som fick reda på sin släkthistoria i det amerikanska "Vem tror du att du är?" Han valde att följa sin avlidne fars släkt bakåt i tiden, då det hade ryktats om att förfäderna kom från Frankrike.

Det visade sig att hans farfar i sjunde ledet (alltså på 1700-talet) bodde i Paris och levererade marmor till Louis XV, minsann. Men, inte nog med det; han lät sin son utbilda sig till arkitekt. Sonen var duktig och fick ett stipendium för att läsa i Rom i tre år, varpå han återvände och fick jobba som kunglig hovarkitekt!
Högre är så gick väl nästan inte att komma.
Så småningom kom tiden för den franska revolutionen (1789) och som kungens egen arkitekt skulle han ha lätt ha kunnat hamna i giljotinen. Men han hade också låtit bygga betydligt enklare byggnader i den anda som upplysningstiden föreskrev: mer jämlikhet åt folket. Han var också god vän med en upplysningens man i Frankrike och självaste Benjamin Franklin och John Marsh.
De hade bott hos honom och därför överlevde han "la revolution". 

Vicken grej, va?!
Nästan släkt med Louis XV, typ...

PS. Louis XV dog redan 1774, i smittkoppor, så det måste ha varit Louis XVI som blev avrättad så småningom (1793), och jag antar att arkitekten då jobbade för honom också. 

Så fick jag lära mig det också. DS.

(En del) män

Har precis lyssnat färdigt på Martina Haags senaste bok. Tungt.
Vartannat kapitel i fjällen som stugvakt i en fjällstuga (vilket härligt jobb, förresten! Fick mig att kolla upp det), och vartannat i dåtid; att upptäcka att ens man bedrar en och hur det känns. Det känns. I hennes röst hörs smärtan fortfarande. Och att dessutom behöva genomlida det på löpsedlar och TV. 
Fi fan.
Hade nog gärna läst en bok som bara behandlade det riktigt tunga. Men att skriva mer om eländet hade väl varit en övermänsklig uppgift, kanske?

En del män verkar föredra att till varje pris undvika att berätta att de har tröttnat/hittat en annan/inte vill mer/ spyr på dig. 
En del kvinnor gör det också.

"Bodis" sa en sak i morse på radio som lydde ungefär så här: de flesta män i medelåldern tänker enbart på en sak: sig själva. Hur påverkar det här MIG. Hur kan JAG dra nytta av denna situation? 

Stämmer rätt bra det där.

(Och jag hade ALDRIG behållit mannens efternamn efter en skilsmässa. Oavsett vad barnen hette. Tänk att alltid bli påmind om mannen varje gång du skriver ditt namn. Blärk).

Inredningsblogg

Ljusstake från IKEA, mossa från skogen, vita "snönålar" nedtryckta i en nysilverskål.

Gröna granar från en modelltågfirma plus fuskmossa,
små får och en gammal skolplansch i miniformat.

Ny kombo efter jul, vinter 2016. Det gäller att variera sig...
I bakgrunden ser du garner som jag har virkat vantar av och de där
gamla mormorsrutorna som aldrig blev nån större succé.

Söndag

Snart är det dags igen. Om ca 45 minuter sitter jag där i en ring och andas djupt med slutna ögon. Meditationskurs. 
Skänker lugn och ro och en djupare insikt i mig själv. 
Faktiskt riktigt skönt.

En liten stunds lycka, liksom.

Missnöjd

Näe. Jag kan inte tycka att denna bok är bra.
Inte dåligt skriven men helt enkelt inte i min smak.
För mycket blod, hjärnsubstans och kladd.
Himla tur att jag kunde lyssna på den istället för att behöva plåga mig genom 400 sidor alldeles på egen hand. Tyvärr var väl inte uppläsningen av yppersta klass heller, men det fick gå.

Vi har valt ett nytt tema i bokklubben The Dagnys: Mörker, tror jag det blev.

Första boken ut blev "Lilla stjärna" av John Ajvide Lindqvist, författare till "Låt den rätte komma in". 

Lyssnade nyligen på "Färjan" av Mats Strandberg. Samma genre. Gillar nog inte
den genren, så nu ska jag inte ägna tid mer åt liknande.  

Nu har jag några månader på mig att fundera på hur jag ska tolka "mörker".
Det finns nog en hel del sätt att tolka det ämnet.
Vinter, politik, nätter, känslor; det mesta, typ.

Edgar

I natt kl 02.22 började det stora snövädret. Flingorna formligen forsade ner från himlen och till slut var hela världen vit. Vissa skulle hävda att det var Gud som under januari månads storstädning hade skakat sitt dunbolster så att det hade spruckit i en söm. Andra skulle klia sig i huvudet (under mössan) och fråga sig själva vad som hände.
På vinden satt herr Edgar och skrev på sin maskin. Hans långa och smala fingrar drev fram orden ur tangenterna och ned på det grova papperet. I rummet där han satt, han kallade det vindskontoret, var det kallt. Den enda värmekällan i rummet var det öppna fönstret.
Utomhus var det nämligen varmare än inomhus. Inte många grader, men Edgar tyckte ändå att han kunde förnimma skillnaden.
Över hans krumma axlar låg en långhårig afghanhund och värmde.
Tyvärr vägde hunden också sina modiga 25 kg och det kändes i ryggen efter en stund. Men värmen vägde tyngre så att säga, tänkte Edgar och drog lite på smilbanden.
På fötterna bar Edgar ett par rejäla yllesockor från 1:a världskriget (hans mor hade stickat tusentals sockar till soldater i krig) samt ett par tofflor i skinn av högsta kvalitet (även de från det första världskriget). Ovanpå dessa sockar och tofflor vilade ytterligare en afghan, men denna afghan var en pläd och inte en hund.
"Tyvärr", tänkte Edgar ofta, då hunden hade skänkt mer värme än den virkade filten. (Hans mor hade även virkat en omåttlig mängd filtar under sin livstid.)

Att hans rygg förmodligen hade mått mycket bättre av den lätta afghanpläden och att hans fötter hade hållit sig mycket varmare med hjälp av afghanhunden, var inget han hade reflekterat över. Hans enda tanke var att han då skulle nödgas köpa en hund till, och det fanns det varken rum eller pengar till ansåg Edgar. Den gode Edgar var en man med stor hjärna men med litet förstånd.

Sill med löksås

En gång för flera år sedan, åt vi salt sill med löksås. Väldigt gott!
I höstas ville jag upprepa succén och köpte två paket salt sill. De skulle inte gå ut förrän sent i februari så det var ingen brådska att äta dem. Sen har de naturligtvis legat i kylskåpet och varit i vägen sen dess. Tills idag då jag har lagt dem i blöt. Nyss. Det står på paketet att de ska ligga i blöt i 8-12 timmar!
Det har vi inte tid med!
Det är tomt på annan mat både i frys och kyl, så nu måste vi äta sill idag.
Oavsett hur länge den har legat i blöt.
Men det luktar inte gott om vattnet/sillen. Hoppas den är tjänlig...

Ute är så j-la frostigt och osoligt att det känns som om världen hålls i ett köldgrepp. Och inne är det inte heller särskilt varmt, vilket i o f s inte gör något. Det finns ju kläder.

Fick inte ett jobb jag har sökt, idag, trots två intervjuer. Eller kanske just därför...

Jag läste boken "Den frusna trädgården" och tyckte den var bra. Den växlade mellan nutid och en "saga" som modern i boken berättade. Sagan var naturligtvis ingen saga utan moderns uppväxt. Nåväl, det som var intressant var att modern hade vuxit upp i Leningrad under 2:a världskriget. Leningrad blev belägrat av nazisterna under 900 dagar vilket innebar fasansfulla förhållanden för de som var kvar i staden. Kanske så mycket som en miljon människor svalt ihjäl! Detta beskrivs mycket bra i boken och som en bra berättelse ska göra så lockar det mig att undersöka sanningen bakom berättelsen.

Och med lite mer vetskap om denna belägring känns det extra tungt med kriget i Syrien och den belägring som pågår där, där barn och vuxna också håller på att svälta ihjäl. Idag, nu! Fattar inte hur vidriga människor kan vara! Kan man inte bara bomba bort dessa avskum från jordens yta?

Jag lovar att inte gnälla om sillen med löksås inte blir perfekt.

Kallt möte

"Möte på isen" av NoahsArk

Idag hade vi ett möte på isen. Och vilken is! Glasklar, såg ut som plast faktiskt, full syn rakt ner till botten. Och när isarna är farbara kommer folket ut ur stugorna med skridskor på fötterna. Flera med långfärdsskridskor. Isen sjöng för fullt och plötsligt small det HÖGT, flera gånger - bomber och granater! 
Vad var det?!
Förmodligen isen som sprack någonstans.

Kommer ihåg den gången jag åkte skidor på en fjällsluttning och rakt ner på en isbelagd sjö som vi skulle korsa för att komma hem till stugan. I full fart och med en höjdskillnad ner till isen - å fan vad det smällde till i sjön när jag landade! Trodde hela isen skulle öppna sig och sjön svälja mig hel. Kröp med skidorna på mig i full panik några meter innan jag insåg att isen fortfarande var hel. Respekt. Har jag för isar.

Dalarna

Hit kan jag lätt tänka mig att flytta.
Jättelätt.


För summan det kostar att köpa en etta (!) i en Stockholms-förort, enligt tidningen, kan man köpa sig ett underbart hus på landet.

Jag väljer landet och huset. Alla gånger.

Oh, David!

Min tribut till David Bowie.

Låten är väldigt rolig. Lyssna på en hostande David

och känn stämningen : )

NoahsArk lever!

Trodde ett tag att NoahsArk hade avlidit men lo and behold, we´re alive!

Oh, David!

Ett mycket tidigt och fantastiskt album - David Bowie. Lyssna på en annorlunda David som jag gillar. Också!

Mycket ledsamt och naturligtvis överraskande att David Bowie gick vidare igår.
Jag instämmer i hyllningskörerna. 
Tittade och lyssnade på hans video "Lazarus" och tycker han är så otroligt cool!
Lätt skrämmande med bandagerat ansikte med knappar till ögon ligger han i en sjukhussäng. Jösses, han visste att han bara hade kort tid kvar. Så bra.
Hans röst, så unik.
Och nu sjunger han väl i himmelen. Lyllos dem.

So cool.

Jag kan inte se eller höra David Bowie utan att tänka på min storebror John L. Jag tror det var Bowie som förlöste honom som 17-åring. Då, efter att ha köpt och lyssnat på en Bowie-skiva (förmodligen Alladin Sane) fattade han vad livet var och vad han skulle göra av det. Han gick och klippte sig i samma frilla som på omslaget och något år senare färgade han håret rött också. Coolaste kille i Bollnäs. Garanterat : ) Ziggy Stardust blev hans look för några år. Sen blev det mer modsliknande frillor och korpsvart hår. 

Även han jobbade med musik resten av livet. Och såg ut som en thin white Duke...

Sällskap

Försöker teckna. Milo tycker det är onödigt.

Heminredning I & II

Tack inredningsvis.se!

Tack sprakfalen.se!

Ja, fick jag välja så skulle jag välja den övre bildens inredning... Svart är så fantastiskt snyggt i inredning!
Ser du fezen som jag köpte? Och lampan som inspirerade till köpet? Det är så jag jobbar. Men jag gillar inte ljuset i den här bilden. Då är det mycket finare på kvällarna då ljusen brinner i högan låga. Det som ser ut som skador på bortre väggen är vita fåglar som fick ta plats, istället för den svarta jordgloben, till jul.

Julen i bilder

Skönt med egen kuppe (hade det varit)

Hej igen.
Katten och jag här.
Igår, på väg hem. Jag valde att åka vanlig kupé denna resa, inte tyst som jag brukar (den brukar ju ändå inte vara så särskilt tyst).
Märker då att en icketyst kupé tidvis är rätt så högljudd... en hel del barn på resa, om man säger så. Från bebisar som gråter länge länge, till femåringar som har mundiarré: "Pappa, pappa, varför ser det ut så? Pappa, får jag fråga en fråga? Pappa, pappa..." i all oändlighet. Pappan sitter mitt i pratet och svarar inte varje gång vilket naturligtvis gör att barnet tjatar ännu mer. Storebror säger inte så mycket, men när han försöker få en syl i vädret babblar lillasyrran på ännu mer. Stackar´n. 
Nästa gång blir det tyst kupé igen. Bara för att jag kan.

Vid tågbyte i Alvesta skulle jag återigen tvingas vänta i 30 minuter, men denna gång hörde jag ett utrop för ett Öresundståg som skulle gå samma väg om några minuter! Varför vänta? tänkte jag och bytte perrong och bordade tåget. Eller äntrade.
Satte mig ute i vestibulen på ett enkelt säte vid första vagnen som var en 1-klassvagn. En äldre kvinna ropade tillbaka sin man som hade äntrat vagnen: "det är ju inte ett SJ-tåg! Vi får vänta!"
Där började jag tänka att det kanske vore smart att gå längre bak i tåget för att slippa en eventuell biljettkoll, men om det blev en (vilket det ytterst sällan är på den korta sträckan) så skulle jag kosta på mig en ny biljett, tänkte jag lugnt. Och satt kvar.

Satt bredvid en annan tjej som klev på samtidigt som jag.
Då hör jag konduktören ropa "nypåstigna" och inser att jag kan sitta i en prekär situation, vet inte varför riktigt. Tjejen bredvid mig visar sin biljett, men jag sitter och läser på min mobil, helt absorberad av texten och (som i en spionfilm från 40-talet) ignorerar konduktören. Hon måste ha känt av min stencoola jag-har-suttit-på-det-här-tåget-i-en-jävla-massa-timmar-attityd och gick bara vidare in i nästa kupé. Skönt, tänkte jag, där sparade jag några kronor.

Här sitter jag och ignorerar konduktören. Om jag liknar Mata Hari kan det bero på att vi har samma coola attityd.

När jag klev av tåget en stund senare ser jag anslaget på dörren, på fyra olika språk: "Det går ej att köpa biljetter på tåget. Vid biljettkontroll utan giltig biljett tas en bötesavgift på 1000:- ut."

Tack gode Gud för intuition!

Lysande konst

Sitter återigen framför datorn. Katten är ute i svinkalla kvällen om du undrar.
Ungefär två dagar i Stockholm går relativt fort.
Men det räcker med några sekunder för att bli förälskad!
Vi tog färdtjänst till Hallwylska; en vådlig taxifärd genom en snöig stad. Taxin var lite sen så vi bad chauffören snabba på. Det tyckte han var roligt och körde som en biltjuv. "Håll i dig nu, Lundberg!" sa han och trampade på pedalen : )
Väl framme var ändå biljetterna slut för guidning, så vi fick gå själva.
Och har du problem med benen så är väl inte palatset det rätta stället att besöka. Min väninna tog sig i alla fall upp till den första våningen, men den andra fick jag gå upp till själv. Hon fick sätta sig i trappen och vänta på mig. 
Är det inte lite tokigt att inte ha någon sorts möjlighet för de bensvaga att vila någonstans?
På övre plan blev jag kär.
Där visades en utställning om Mariano Fortunys design.
Förutom extremt plisserade kläder och tyger designade han också lampor.

Och vilka lampor sedan! Jag blev helt förtrollad utav denna fantastiska lampan (se ovan). Och vet du vad? Man kan köpa den än idag. 
Den kostar bara ca 13.000.

Kultur på kul tur

Trodde jag skulle somna inatt när jag lade mig vid 00-tiden, men icke. 
Inspirationen, idéerna och framtidsplaner rusade runt i skallen på mig. Tog fram anteckningsboken och skrev ner alla briljanta idéer : )
Klockan ringde vid 10-tiden, men det gick inte att kliva upp. Jag fick dra mig en halvtimme till. Måste öva mig i att kliva upp i svinottan igen. Vardagen kallar.
Men inte förrän jag har varit en sväng i Stockholm!

Foto: Hg2

Imorgon tar jag tidigt tåg till storstan. Ska besöka Hallwylska palatset och senare på kvällen ska jag och min 94-åriga väninna gå på bio: "En man som heter Ove". Frågade om hon ville gå på bio (med föräldrar som nästan aldrig gick på bio, och en sambo som ALDRIG vill gå, tänkte jag att hon kanske inte var intresserad), och då berättade hon att släktingar till mig i 80-årsåldern hade varit på just den filmen och tyckte den var bra : )

Härligt med människor som inte lägger sig ner och dör i förtid, eller hur?

Socker och garn

En känsla av dejá vu... katten slängde sig upp precis när jag satte mig ner.
Idag var det fullt av containersopor hemma. Dags att ta tag i eländet innan huset fylls. Och kombinera det med en uppfriskande promenad innan mörkret åter sänks över våra huvuden. Idag vaknade vi nämligen kl 13...
Jag vaknade då för andra gången. Första gången var klockan 07.30 då kattskrället sin vana trogen krafsade på dörren, och jag min vana trogen stängde in honom i köket. Tyvärr ett måste.
Kunde inte somna om, låg och läste den där boken (se tidigare inlägg) i minst en timme och somnade sen om. Rejält.
                                                 
                                                   *

Igår kväll kunde jag nöjt fästa de sista trådarna i mina vintervantar; de är vita med röda och gröna detaljer. Känns som ett par vantar från 1940-talet; som emaljerade kärl med ett rött sidenband till jul.

Lånat bild från Linne och Lump antikaffär.

Gick vi så i den kalla vinden och högerhanden blev riktigt kall. Kan bero på att jag tidigare hade blottat den då jag plockade grankottar som jag nu ikväll har penslat med äggvita och bestrött med socker; allt för en frostig känsla. Tycker det är synd att förstöra fin frukt på detta sätt, men kottar, det stör mig inte. Jag har plockat bort julmossan  och adventsstaken, bytt ut mot en annan avlång behållare med ljus. Där passar de frostade kottarna in rätt fint.

Alltså, för att återgå till storyn: där gick jag och frös om höger hand. Trots den nyligen virkade vanten i två- eller tretrådigt ullgarn. Så jag tittade förargat på vanten och ser till min bestörtning att vanten är uppdelade i två färgfält: ett milt emaljvitgult och ett i en något vitare nyans!!!
Aaaahhhh, i hemmets dunkla vrå med lampor och stearinljus som enbart skänker ett gulaktigt sken har jag inte sett, trots jämförelse, att garnen inte har samma nyans av vitt. Dessa garnnystan har funnits i min ägo i säkert 30 år, inköpta, eller ärvda?, vid olika tillfällen. Då kan man inte räkna med att nyanserna ska stämma överens, tyvärr.

Återstår att leta upp fler garnsnuttar och jämföra färger i morgondagens dagsljus och hoppas på att det finns matchande färgbad. Riva upp halva vanten och tummen och virka om.

Imorgon ska jag också göra någon besviken, då jag ska returnera de petroleumblå byxorna. Tja, världen kan vara grym ibland.

Imorgon kliver vi också in i en begränsande värld då Sverige av alla länder, i princip stänger gränserna. Det känns väldigt långt ifrån 1945 då Sverige var mer generöst. Då tyckte man på nåt sätt synd om de som flydde; idag tycker man mest att de är till besvär.
Men än värre är det väl att så många länder i Europa fortfarande inte tycker att de måste öppna sina gränser överhuvudtaget.

Pengar in och ut

Dag två.
Tog en tur ner på stan i snövädret.
Ett tyst löfte har jag givit mig själv (det gjorde jag för övrigt förra året också): att inte köpa så mycket. Tänka till innan. Överväga och helst säga nej till mina köplustar. För att på så sätt minska de månatliga utgifterna och ha mer kvar på banken varje månad.
Det gick bra. Inte ens på Emmaus handlade jag någonting.
Men sen gick jag till affären med det osannolika namnet "Fräcka kläder". 
Jag vet inte riktigt om det namnet appellerar till mitt sinne precis... men hon har dyyyra linnekläder där och nu är det ju läge att handla på dyyyra affärer. Hon slet genast ner ett par petroleumblå ("ny" älsklingsfärg) linnebyxor till mig. Halva priset!
Endast 700:- Wow! Jag såg nog att de inte skulle passa men köpte ändå hem dem på öppet köp, då affären redan var stängd, egentligen.
Mycket riktigt, de var alldeles för långa för mina taxben och jag tänker INTE sätta mig och sy på ett par nya dyra byxor. Tillbaks med dem på måndag och 700:- rikare igen : )
Men, det börjar bli kris i min garderob. Alla tunna linnebyxor från KappAhls har gått sönder (värdelös kvalitet) och jeansen har gått sönder mellan benen. Klassiskt. 
Så, vissa utgifter får jag ändå räkna med i år, trots föresatser.

Nytt år, nu igen.

Ett nytt år är som en katt som kommer upphoppandes precis framför tangentbordet när man ska sätta sig och författa några ord. Och sen lägger sig ner. Fullt av möjligheter, och hinder.

Min nyårsdag började med långfilmen "Små citroner gula", inspelad igår medan jag roade mig med annat.
Jag tyckte boken var rätt så... dålig. 
Men filmen var rätt så trevlig! Pluspoäng där.
Snön dalade ner utanför fönstret. Trevligt.
Jag var "ensam hemma", barnen sov, sambon tränade... (ursäkta om jag spyr lite). Vid hans hemkomst tog det inte många minuter innan luften surnade.
Något senare: en lång promenad i vintersnö. Plus.
Vid hemkomsten stannade barnet och pappan ute och skottade. Jag tände ljus och kände en viss harmoni inombords.
Sen var det dags att rodda lunch vid 16-tiden. Vardag. Plocka ur diskmaskinen, plocka i, handdiska det som inte blev rent, handdiska alla skärbrädor. 
Lunch: repris på gårdagens köttfärssås och spaghetti samt ris till barnen.
16-åringen kan alltid finna, och säger alltid något negativt om maten. Vardag.
Tänkte efter maten, ett snabbt svagt ögonblick, fråga om någon ville spela ett spel vid matbordet? Men hejdade mig innan ett ord sluppit ur min mun. Det finns ingen i det här huset som vill spela spel.

Gick och satte mig för att skriva en "nyårskrönika" (hahahaha) då katten kom upp och krävde uppmärksamhet. Strax därefter kom 16-åringen och hängde sig på mig (bokstavligen, ja) och försökte tvinga mig att titta på YouTube: TopGear, hans nya favoritprogram. Jag lyckades vrida på mig och hittade "Bland tomtar och troll" åttionionde årgången, i fönstret. Hela boken är illustrerad av Hans Arnold som jag beundrar så. Så jag har nu börjat läsa sagan "Prinsessan som hade svans" med sonen hängandes på mig. Riktigt spännande. Sonen blev till slut ombedd att sluta hänga då ryggen började värka. Så nu sitter han vid sin dator, jag vid min, sambon vid sin och minsta sonen är ute i kolmörkret och hoppar studsmatta.

Ett nytt år kan vara början på något alldeles nytt. Eller bara som en fortsättning på något man känner igen. Återstår att se vad jag kan göra åt detta år. Jag ska kämpa för att göra det bättre än förra året, det är ett löfte.