Kontaktannonsen

Snott bilden från min skrivkurs.

Mor min har satt ner foten. ”Nu får det vara nog”, säger hon. Hon vill att jag flyttar!

Jag förstår inte varför? I 43 år har vi bott ihop, och trivts med det. Trodde jag!

Men nu visar det sig att hon vill ha ”ett eget liv”, kanske träffa ”en karl”!

Men jag då? Är inte jag en karl? Och visst kan hon väl leva sitt eget liv fast jag bor i samma hus som hon?

Ska jag vara riktigt ärlig tycker jag att hon handlar orätt mot mig, som föreslår att jag ska flytta så snart som möjligt och påstår att hon har pratat om detta i åratal.

Nej, det är inget jag kan påminna mig om. Kanske att hon har nämnt något om eget boende, men jag kunde väl aldrig tro att det var så bråttom!

Herregud, vad tror hon? Att det är lätt att hitta en egen lägenhet, köpa möbler och börja laga mat, städa och gud vet allt!? Jag har faktiskt aldrig övat på dessa kvinnliga sysslor och att jag nu plötsligen ska börja svepa dammtrasor och dammsugare över eget hem känns för mig mer som en skymf. En riktig karl ska väl inte behöva befatta sig med slikt?

Jag må älska min mor men nu har hon gått för långt!

Jag ser inget annat råd än att skriva en kontaktannons efter ett rejält fruntimmer som jag kan trivas med. Man kan ju hoppas att känslor ska uppstå, men framför allt måste hon kunde hålla vårt hem rent och vara en sjutusan till kokerska!

Men inget pladdrigt fruntimmer, nej, det vill jag inte vara med om.

Tanken att ha en sladdertacka som babblar om ditten och datten varje morgon när jag är som mest känslig och behöver äta min frukost i salig tystnad, den tanken ger mig rysningar!

Då förlåter jag aldrig mor för att hon förskjutit mig.

Mina tysta morgnar är heliga. Heliga, säger jag!

Så, bara hon är tyst och behaglig att se på, så ska det kanske gå. Ja, hon får gärna se bra ut. Det vill ju inte ha något åkerspöke inte! Nej, lite stil vill man allt ha. Hel och ren och gärna lukta gott. Och ingen surpuppa som snörper på munnen om jag skulle ta en snaps till maten. Kanske, om hon är snäll, kan hon få ta en liten en själv till högtiderna. Men någon som tar starkt utan sällskap, nej, bevare mig!

Gärna små fötter. Små fötter är så rart på ett fruntimmer. Inga stora galoscher i min farstu, tack så mycket! Kanske att hon till och med skulle kunna läsa högt för mig på kvällarna? När jag röker en cigarr och kanske tar en liten kupa cognac... Ja, då vore det fint med en uppbygglig text innan sänggåendet. Ja, dela säng får vi såklart göra.

Annars är det väl ingen vits med ett fruntimmer i huset?

Nog har mor sagt att jag snarkar som ett helt sågverk, men den äktenskapliga sängen skall vara delad mellan hustru och man, så står det i den heliga skrift. Hon får väl hålla för öronen om det är så det stör.

Så där ja, då var det klart.

”Mor, hur mycket kostar frimärken och var finns de?”

”Mor, kan mor slicka här, jag tycker det smakar så obehagligt.”

”Mor, var ligger närmaste postkontor?”

”Kanske mor tar med detta kuvert och postar det när ni handlar?”

”Jo, minsann, nu ska ni slippa mig, nu ska jag bo själv och klara mig alldeles utmärkt mor förutan!”

”Man saknar inte kon förrän båset är tomt, som det sägs!”

Nä men, hallå?! Öppna dörren, mor! Öppna, säger jag! Öppna! Snälla mor...?

En (ut)flykt

Ja, hej, hej, efter en cykeltur till lillens skola. Bara 3-4 km x 2 , så det är ingen fara med det! Ja, såklart. Jag råkade skriva att den lille hade skött sig bra i två dagar... Aj, aj, det drar genast till sig en motreaktion. 
Så i morse ville han inte klä på sig. Blev tvungen att skicka iväg busschauffören. Så nu har jag fått mig dagens motion. Schysst!

Häromdagen tog jag en kulturtur till Lammhult med min kulturvän. Vi hälsade på på Norrgavel, Svenssons och Nilssons samt en choklad-och antikvitetsaffär. Fikade på ett äkta gammalt konditori och pratade med en affärsinnehavare som höll på att ge upp. Byn är inte så happening om man så säger.
Trots stora möbeltillverkare: Lammhults och Abstracta samt Norrgavel, så har de inte ens ett matställe. Stackars lammhultsbor med omnejd.

Kom hem med en kopparlampa. Hur snyggt låter det? Men visst är den fin?!

Enkel men effektfull, liksom. Fick den för mindre än halva priset, då kvinnan i kassan räknade fel : ) Och då säger jag ingenting...
Och som vanligt: var ska den få sin plats?

Vi kom hem ca 15.30; det blev en heldag. Härligt om du frågar mig!

Då var resten av familjen redan hemma sen några minuter tillbaka. På kvällen frågade min sambo om jag var hemma till kl 15 dagen efter? Så att jag var hemma när min son kommer hem kl 15...? Öh, vad?
Jaha, du menar att du funderar på detta efter 13 år...
Vi var på ett möte på hab. förra veckan. Jag nämnde då att jag mycket p g a min sons handikapp, hade jobbat hemifrån. Han kan ju inte ens låsa upp ytterdörren! Vem ska släppa in honom? Vem ska cykla med honom när han vägrar vara färdig till bussen kommer? Ja, listan kan göras lång...

Och DÅ kanske, kanske, gick ljuset upp för stjärnan i familjen!
Och DÅ passar han på att slänga in en gliring om att jag kom hem EFTER att alla andra kommit hem? Att jag varit borta HELA dagen? Trots att pappa skulle hämta? Eh, ursäkta mig om jag undrar hur det står till.

Skoltrött

I två dagar har det gått bra att få iväg den lille till skolan. Inga protester alls.
Man håller tummarna på morgnarna för att ska löpa smidigt tills man ser bussen åka iväg. Phu! Då kan man slappna av.
Men vad händer då? 
Storen börjar deppa ihop och vill helst av allt hoppa av skolan. Ser ingen mening med skolan. Jaaa! Äntligen något mer att ta tag i. Men det här vet jag inte hur jag ska ta tag i. Resonerande hjälper inte. Vitaminer vägrar han att ta. Själv skulle han aldrig få för sig att prata med någon annan.

En kompis son hade också väldigt jobbigt på gymnasiet. Det slutade med BUP och en ADD-diagnos. Min storebror var säkert deprimerad i samma ålder.
Jag skolkade ganska mycket i samma ålder. Är det nåt med 17 som är extra jobbigt?
Och hur gör man?
Att hoppa av skolan är out of the question. Jag förstår om inget känns särskilt spännande när man resten av de vakna timmarna spelar datorspel, fulla av spänning... 
Vi väntar på att spellusten ska gå över, men tänk om den inte gör det utan istället blir gropen som stjälper?

Språkdårar

Hoppade på ett jobbpass ikväll mellan 17.30 och 19.30. Lagom tid på en fredagskväll utan andra planer än det gamla vanliga.
Som värdinna kan man ibland slinka in och se föreställningen, vilket jag gjorde ikväll. Det var en dansföreställning som jag hade förstått var väldigt speciell.
Och det var den.
Nuförtiden är dans ofta "bara" rörelser. Och det var det.
Denna dans handlade om kommunikation, eller brist på, eller annorlunda kommunikation. Vokaler, fågelläten kom ur dansarnas munnar, och på så sätt kommunicerade de faktiskt. Drev fram varandras rörelser med läten. Flyttade på "skumgummirullar", byggde torn, placerade om dem, svepte in dem, drog dem över scenen med hjälp av ett jättestort tygstycke. Det enda som hördes var deras ljud: Ö, ö, ö... E,e,e... Å, U, A,a,a,a,a,a.

 En lång stund var det helt tyst och ja, jag hade väldigt svårt att hålla mig vaken... p g a sent arbete i gårkväll och läsning kl 04 i morse. Så jag nickade till, så där pinsamt skarpt att det syns att man nickar till!
Men det fick mig å andra sidan pigg så jag var medveten in i slutet.
Och då var det dags att smidigt förflytta sig till värdinnerollen igen.

Så "dansen" var faktiskt bra på nåt speciellt sätt. Speciellt. Sätt.
Language fools, hette föreställningen, om du skulle vilja se den.

Skrivarkurs

Ikväll, klockan 20.00, börjar skrivarkursen med en chatt.
Mitt i en eventuell läggning, alltså. Eller så sker läggningen (och läsningen) vid 21-tiden. Vem vet. Inte jag.
Ivrig som ett frustande sto, eller som en ko på väg ut på grönbete, slängde jag mig över en liten inspirationsövning. Att skriva i fem minuter.
Jag är rädd att jag skrev liiite längre, men jag ääälskar att få en uppgift (återigen ser jag mig själv som en ivrigt flämtande hund (!) med tungan utanför munnen) och se om jag kan fantisera fram en historia.
Det kunde jag. 
Tänkte jag lika gärna kunde lägga upp den här också, så slipper jag hitta på nåt annat tok ikväll. Betänk att jag har skrivit "rakt upp och ner", inga direkta ändringar eller putsningar. Det är det som kallas för fulskrivning. Like it!

Den här pojken heter Ärling och trädet är ett äppelträd. Och det är en HELT annan historia!

Jag och min son var ute på en kvällspromenad. Vi gick inte vår vanliga runda i kvarteret utan tog en annan, något längre promenad som ledde förbi golfbanan. Mellan vägen och golfbanan har man nyligen restaurerat en lång, lång stenmur. Längs med stenmuren växer även gamla ekar. Murkna, en del ihåliga och stöttade med störar, ihophållna med stålband till och med!

När det blåser ska man hålla sig undan. Ofta blåser de gamla, långa grenarna ner på cykelvägen.

Den här kvällen blåser det inte alls. Vindstilla, med en rosaröd himmel som känns lätt olycksbådande. Fåglarna har tystnat och golfbanan ligger öde.

Vi pratar inte med varandra, min son har inget tal utan brukar bara kvittra när han är nöjd.

Vi promenerar bara raskt, håller våra funderingar och tankar för oss själva. Plötsligt viker min son av från cykelvägen och travar rakt fram mot en av de gamla ekarna.

Han tittar uppåt och jag följer hans blick.

En bit upp på trädstammen finns ett ganska stort hål. Lagom stort för en uggla, kanske? Eller en ekorre. Ja, vad vet jag.

Allt går så fort.

Jag står kvar och hinner knappt öppna munnen för att fråga vad han gör, då han plötsligt och oväntat börjar klättra uppför stammen. Han kniper med knän och armar och hasar sig ihärdigt uppåt.

”Men hallå, vad ska du göra?”, ropar jag och ser mig förvånat omkring då jag upplever att himlen plötsligt mörknar oroväckande snabbt.

Jag får inget svar.

Smidigt har han tagit sig upp till hålet och utan dröjsmål sticker han in handen.

Jag hinner tänka en blixtsnabb tanke att han måste ha gömt något där vid ett tidigare tillfälle, då huden knottrar sig och jag förstår inte vad mina ögon ser. Hans arm glider snabbt in i trädet och huvudet och resten av kroppen följer utan motstånd efter.

Allt sker så snabbt och så tyst att jag bara gapar och stirrar.

Några sekunder går, jag rusar fram till trädet och ropar hans namn.

”Vidar! Vidar, vad hände?!”

Jag lägger örat mot den skrovliga barken och lyssnar intensivt. Det måste ju höras om han har ramlat ner i eken. Om han inte har svimmat? Brutit nacken?

Det här är ju helt absurt, tänker jag och slår med handflatan mot barken.

Och plötsligt är himmelen kolsvart.

Jag lägger benen mot trädet, brer ut armarna och kramar, drar för att ta mig upp, men min klena fysik gör att jag hasar ner så fort jag tagit mig några centimeter ovanför marken. Jag river sönder jackan mot barken, mina handflator svider, kinden blöder från ett rivsår.

”Fan, fan,”snyftar jag och inser att jag inte klarar att ta mig upp själv. Jag måste hämta hjälp.

Mobilen ligger hemma, varför ta med den på en kvällspromenad?

”Jag kommer snart tillbaka”, ropar jag upp mot hålet i stammen. Men va fan... hålet ser ut att ha minskat i storlek. Nä, det måste vara mörkret som gör att jag ser fel, tänker jag och börjar springa mot närmaste hus. Bara några hundra meter bort ligger villorna. Där lyser det varmt i fönstren.

Efter en hel evighet, då jag får förklara vad som hänt gång på gång, till människor som först bara skrattar åt det hela, tar någon mig på allvar. Förmodligen är det när jag berättar att min son Vidar är autistisk. Då förstår man tydligen att vad som helst kan hända.

Stegbilen kommer. Jag står vid det tysta trädet. Det tiger, är stilla. Det känns som ett väsen som har stulit min son och som aldrig kommer att berätta varför.

Männen i bilen hoppar ur och lägger stegen mot trädet.

”OK, var är hålet?”

”Där uppe”, pekar jag.

De riktar in stegen och en lång man klättrar upp med ett rep runt axeln och en ficklampa i handen.

Kollegan står med en annan ficklampa och belyser stammen.

Mannen på stegen klättrar långsammare och långsammare tills han stannar av helt och vänder sig om.

”Exakt var sa du att hålet är?”

”Där uppe, där du står.”

”Men här finns inget hål. Varken ovanför eller nedanför mig”, säger han. ”Ja, inget hål stort nog för en unge att försvinna i i alla fall. Jag ser ett här, men det är så litet att det skulle räcka till en ekorre möjligtvis. Om den är liten alltså.”

Mitt hjärta stannar.

”Ropa i hålet! Ropa Vidar!”, skriker jag hysteriskt till mannen på stegen.

”Vidar!, Hallå!”, ropar mannen och lägger örat till hålet i ett fint försök att göra en hysterisk kvinna till lags.

Alla står blickstilla och spänner öronen till bristningsgränsen.

Plötsligt rycker mannen till, famlar med armarna och faller som en fura från stegen!

Han landar med ett otäck ljud och jag ser att han har slagit i huvudet i en av de stenar som inte har fått plats i muren. Hans kollega lyser honom i ansiktet och jag ser att han blöder ur örat.

Han vaknar aldrig upp, utan dör i ambulansen på väg mot sjukhuset.

*

Ingen tror mig när jag förtvivlat försöker få folk att förstå vad som har hänt. Jag kontaktar golfbanans ägare, kommun, tidningar men alla hävdar att ”ekarna är extremt gamla och får ej sågas ner oavsett vad du hittar på”.

Jag anklagas för att fört bort min son, mördat honom, gjort mig av med honom. Men man kan inte se logiken i att jag kallade på hjälp, och inga bevis kan anföras mot mig. De ger upp. 

Jag ger upp. Jag intalar mig att han dog direkt i fallet, och med detta får jag nöja mig.

Jag såg vad som hände, men förstår det inte än i denna dag. Jag går ofta till trädet och pratar med min son. Jag vet att han finns därinne. Just den eken grönskar tidigast av alla träd vid golfbanan och kallas numera ”fågeleken” då det alltid kvittrar om den när man går förbi.

Ingen har visst funderat på hur sommarfåglar kan kvittra i en kal ek på vintern...

Efterord

När min f d man och jag skulle namnge vår son gjorde vi det i en vacker ekbacke. 

Vi älskade naturen båda två. Vår son fick heta Vidar. Det är ett fornnordiskt namn och sammansatt av orden för träd och man.

Han fick aldrig bli man, men träd, det blev han.

Slut

Nu kom jag på att jag skulle kunna få in nåt om att det känns som om jag har ett hål i själen. Poetiskt, eller hur?

Ont som gör gott.

Jag har inte skrivit om denna lyckliga tilldragelse, då det sammanföll med en mindre rolig tilldragelse.
Men sommaren har varit fantastisk i flera avseenden. Soligt, varmt och... hundfritt!!!
Minns min verbala spya över grannens hemska odjur.
Den blev aldrig bättre. Åren gick och varje år var lika jävligt. Vi kunde inte ens vara i vårt kök då hunden såg oss genom fönstret och började skälla som en galning.

Samtidigt som det kokade över här hemma, blev granngubben sjuk. Synd på en trevlig (men tydligen rätt korkad) man. Och gick och dog.
I samma veva försvann odjuret. Bless my soul!
Aldrig har ett djurs frånfälle värmt min själ så till den milda grad...

Och jag är faktiskt djurvän, tro mig! Minsta spindel som jag hittar inomhus räddas till en fin buske utomhus!

Frid och fröjd. En dag bleknade mitt anlete då jag hörde skall från granntomten. Hade hunden återuppstått?! Nej, ryktet lät göra gällande att tanten nu är dagismatte till en söt shetland sheepdog. Den kan också skälla, men inte lika mycket och inte lika hysteriskt. Tack. Tack. Tack.

Retligt

Efter några timmars jobb på teatern, igår kväll, cyklade jag vidare mot nya upplevelser.
En Resan-meditation!
Om du inte känner till Resan, så kan jag rekommendera dig att läsa boken med samma namn av Brandon Bays. I korthet: Brandon får cancer, vill inte utsätta sig för sjukvården... och går istället in för att känna sig själv, sina gamla inre "sår", från barndomen och framåt. Förlåta dem oss skyldiga äro, så att säga.
Och cancersvulsten, stor som en basketboll (!) krymper och försvinner.

Detta är en rätt så dyr terapiform (men värdefull för den som får hjälp!) och när tillfälle gavs att testa terapin i form av meditation för endast 150:- tyckte jag det kunde vara intressant. 

Så vi satte oss i en ring, alla 14 intresserade. Andades och slappnade av...
Mmm...

DÅ började en av deltagarna som satt bredvid mig att HOSTA! Rethosta av värsta slaget. Två hårda hostningar rakt ut i luften, tyst ca 30 sekunder,två hårda hostningar och så vidare. Ungefär hela "meditationen", ca 30 minuter!
För nån jävla meditation blev det sannerligen inte!
Hon satt bredvid mig och drack ur en flaska, hostade, drack. Ingenting hjälpte. Jag kan lova dig att hon inte heller kunde meditera...

Jag satt där och försökte förlåta henne för att hon inte tog sitt pick och pack och gick ut. Hon måste väl ha förstått att hon störde samtliga i rummet?

Men med vissa personer är det så att de inte alls reflekterar.
Hon hade dessutom sagt att hon skulle gå fler gånger, då erbjudandet gällde fyra gånger. Då vet jag att jag inte ska gå fler gånger!

Huvudvärk

Plågas av huvudvärk. Idag ligger den och bara väntar på att bryta ut.
Igår kom den smygande på eftermiddagen och följde mig in i sömnen.
Jag som, i och av princip, aldrig har huvudvärk.
Makes you wonder...
Vad har jag gjort? Vad har jag ätit? 
I helgen hade vi vänner på besök och jag åt brieost och mögelost på kex och Finn Crisp. Och när det finns sådant hemma, äter jag det till frukost och lunch.
Kan det vara det?

Tog en lååång promenad i höstblåsten igår, men det hjälpte inte det minsta. 
Kände mig helt energilös och var tvungen att luta mig mot ett träd några minuter. Det susar i öronen också. Inget nytt fenomen men det brukar vanligtvis inte börja förrän till kvällen. 
Funderar på högt blodtryck? Jag som vanligtvis har lågt, kanske har gått över till fiendesidan? Ligger i släkten, verkar det som.
Och det är då jag protesterar och vägrar inrätta mig i släktleden. Jag ska fan inte ha nåt högt blodtryck inte!

Vare hur det vill med hälsan, jag ska jobba ikväll, sälja lite biljetter. Efter jobbet ska jag hasta ner på stan och göra en Resan-meditation. Spännande! (Då gäller det att huvudet inte spränger!)

Igår, efter promenaden, hamnade jag på altanen. Det var så skönt kallt ute att jag satt en stund på soffan. Och såg att vi hade öl på kylning där ute! Gott!
Gick sen och la mig för att mota bort huvudvärken, då en vänlig ängel viskade i mitt öra: har du betalt för skrivar-kursen?

Användbar bild, det här...

Aaaahhh! Chocken rev i mig och jag slängde mig upp för att kolla var fakturan var. Och tro mig, det var i sista sekunden som jag betalade för mig! 
Här har jag lallat omkring och sett fram emot kursen, pratat om den och känt mig så nöjd så... och så var det nära att jag inte betalt för den. 
Jag har så lätt att glömma så därför brukar jag skriva upp i princip allt jag ska göra och saker jag inte får missa. Men detta? Det hade jag missat att skriva upp... 
Men nu är jag på banan igen.
Bless my angels!

Vinter i Osaka

Dessa vackra vintermotiv gjordes, av Kawase Hasui. Född 1883, död 1957.

På Bukowskis kan man läsa följande om träsnitt.

Träsnitten som bildframställande metod har en lång historia, och har i synnerhet haft sin storhetsperiod i Japan. Här började träsnitten tillverkas tidigt, men slog igenom på bred front först under 1700-talets senare hälft. Dessa träsnitt, eller Ukiyo-e, på japanska, är bilder som visar den s.k. ”förbiflytande världen”. Den konst- och kulturvärld som var intimt förbunden med storstadskultur, främst den som fanns i Edo, Tokyo.

Bildernas motiv uppvisar berömda människor, skådespelare och skönheter, men också naturbilder, samt bilder med erotiska inslag. Vissa bilder skapades för att marknadsföra kabukiföreställningar och för att användas som omslagspapper till keramik. Träsnitten har en säregen estetik. De är direkta, enkelt stiliserade och sällan överarbetade. Motiven är fyllda med stor dramatik men är samtidigt förunderligt stilla. Kombinationer som skänker träsnitten en livslång hållbarhet.

Och Wikipedia skriver så här om tekniken. Jösses, den kräver sin arbetsdag! Och vackert blir det. Lägg märke till hur vackert det är med rött och vitt i samma bild.

Wintervinter

Winter by NoahsArk

Jag alltid fastnat för vintermotiv inom konsten. Kan det vara för att det inte finns så många, procentuellt sett? Eller är det för att det är så vitt och kallt och öde? På nåt sätt talar det till min själ : )

Carl Larsson

Okänd konstnär på Pinterest. Fler bilder från alla årstider i länken

Bruegel

Bruegel igen

Carl Moll. Här fler vinterbilder

Theodore Kittelsen

Men den sista bilden går inte att få med! Den får vara med i ett annat "konstreportage". Jag medger att mina inlägg inte är särskilt djuplodande, men jag tänker att om det är något om intresserar så kollar man väl vidare själv?

Den översta bilden ska vara med på konstutställningen på Kulturnatten 2017 i Växjö. Då lell, ska jag ha en massa vintermotiv färdiga hoppas jag!

Det hänger ju på inspirationen och jäklar anammat! 

Har jag tillräckligt av den varan? Ja, just nu tror jag det : )

Jag har en tanke om musik av en otroligt talangfull musiker som jag träffat på teatern. Va sägs om en tonsatt utställning? Och med vinterscenografi? 

I mitt huvud låter det rätt skapligt.

En helhetsupplevelse. 

Utställningen är bara en kväll så varför inte braka på med extra allt?

Problem

Igår var jag lyckligt ovetande om att vår älskade ledsagare ska lämna oss (igen). Så nu väntar tider då jag/vi måste bestämma hur vi ska gå vidare utan denna exceptionella person.
Mer kortis eller en ny ledsagare?
Och, får vi det, med förslaget om att dra in på hjälp till behövande...?

Försöker också få en bild av Noah och mig tillsammans. Jag lovar, det är inget lätt jobb. Att lägga ihop två bilder är inte heller någon hit. Nä, hur ska jag göra? Den enda jag kan be denna vecka är storebror, och han tillhör inte den hjälpsamma sorten alla gånger. Att ta selfies är inte lätt. Skulle behöva en selfiestick i såna fall...

Eller vad sägs om det här collaget?! Bilden heter "Weird couple". En hysterisk mamma och en fundersam son.

Men solen lyser utanför! Det är en vacker höst och Noah och jag har börjat promenera på kvällarna, så kanske det blir bra i allafall. Och är det något jag lärt mig så är det att det alltid blir bra. Allt är som det ska och allt blir bra.
När det gungar under fötterna så är det så man får tänka.
Ikväll blir det potatismos och korv. Bara en sån sak!
Lyckats med middag tre dagar i rad, inte illa.

Snurrigt värre

Trots att jag kallar mig korrekturläsare så kan jag tydligen ha väldigt svårt att läsa skrivna instruktioner ibland.

I mitt teaterjobb ingick en resa tre mil bort under fredagen och lördagen.
Det pratades lite löst om detta och jag uppfattade allt fel om denna resa!
Eftersom jag inte kunde åka med ensemblen som behövde vara på plats tidigare, köpte jag en tågbiljett. 
Sedan blev jag ändå inkallad för att jobba tidigare på fredagen och var färdigjobbad ca två timmar innan kvällsjobbet skulle ta vid. Att då cykla hem och sen ta mig till tåget en stund senare lockade inte.
Jag åkte då med ensemblen i "deras" bil (och slapp tågresan) och hem med en annan. Inga problem.

Dagen efter var det då dags att åka till premiär.
Samma dilemma hade då uppstått i min hjärna: skådespelarna måste ju vara på plats tidigare än mig. Och jag uppfattade ett mail från den som delade ut bilarna, som att jag skulle åka med dem, men hade då redan tidigare bestämt att åka med maken till en av skådisarna (!) i tron att jag inte skulle kunna komma ut annars...
Denna make hade med sig sin familj, från Stockholm.
Hello! Hur komplicerat kunde det bli?
Men jag åkte glatt med och senare hem med en annan bil.

Idag kollade jag det gamla mailet igen...
Och idag fattade jag att det stod att jag skulle hela tiden ha åkt med en annan bil, med regissören och scenografen, som hade en schysst avgångstid från stan!
Jag döör! Så piiinsamt!
Vad ska folk tro om mig?
Tvingar mig till att åka med den kända skådespelarfamiljen till jobbet istället för att åka med den bil som jag var anvisad! Mohaha! Som den värsta stalkern.

Jag får fan lära mig att läsa och tolka mail bättre i fortsättningen!
Och hoppas att ingen av de inblandade tänker mer på det här, funderar på hur jävla konstig hon var den där sufflören...

Crazy old woman

Inktober

Oktober. Det är o:na i ordet som gör´et!
Men just denna månad görs oktober om till #inktober.
En Instagramföreteelse, tydligen.
Så jag gör väl nåt oöverlagt som vanligt, och hoppar på grejen.
Öppnade ett nytt konto igår @gunilla.sprakfale där jag ska lägga upp mina svartvita bilder. Och, såklart, göra nya, helst varje dag!
Det kommer att bli repriser, tyvärr.
Jag tecknar så lite nuförtiden; i alla fall inget som blir nånting färdigt.

Ben.

Laddade upp en hel del bilder till telefonen, men de visade sig vara för stora, så nu måste jag sitta och minska ner dem för att de ska få plats... är jag HELT korkad nu?
Öh, Ulricha, du som vet. Varför syns inte hela bilden trots att jag vill?

Inktober alltså, håll i er för nu ska bläcket sprätta över hela instagram!

Premiär

Igår avseglade Varje våg på sin seglats över Oceanen.
Premiärkväll!
Härlig kväll!
Allt gick som på vågor, lätt och elegant. 
Jag fick supporta vid ett tillfälle och då var det bara lite nerver som spökade.
Inget som märktes för övrigt.
Så, nu är jag inte sufflör längre, nu får de segla vidare själva.
Här är recensionen som skrevs av den lokala tidningen som satt precis bakom mig och knäppte med pennan ; ) Mycket bra!

Briggen Charlotta

Jag som alltid är ute i sista sekund lyckades skriva ut några lappar och skriva en inte alls fyndig text som tack för samarbetet (jag hade ju kunnat skriva Lycka till på seglatsen! eller Må briggen Charlotta segla stolt!) Men närå - och ingen blomma eller nåt. Men till nästa gång om den kommer, ska jag lyckas bättre.
Jag tror de var nöjda med min sufflering - de sa det i alla fall : )
Vilka rara människor!