Jobb och sånt

Sitter och jobbar koncentrerat. Så koncentrerat som bara jag kan.
Tecknar s k vinjetter till en bok om autism. Kul!
Tidigare har jag återigen skissat lite till det stora möbelvaruhuset. Kul!
Har fått en till återkommande kund också. Tjoho! 
Har även förfrågningar på illustrationsjobb från stora "företag" och mindre privatpersoner. 
Så nu, mitt i allt detta, ska jag åka utomlands.
På fredagkväll drar jag till Arlanda. Ska bli så skönt. Hoppas jag. Jag tar inte ut något i förväg. Vågar inte. Igår kom halsondan. Motattack med vitlök, silvervatten och extradoser av FitLine (multidrycker) så idag har jag bara en lätt beslöjad röst.
Här ska ingen förkylning komma och försvåra min vandringssemester i trettiogradig värme! Vik hädan!
Lyssnar på sommarens Sommarprogram. Mycket bra underhållning och sällskap vid ritbordet. Och ett flertal har vuxit upp på/i Lidingö. I höghusen.

Själv är jag uppvuxen i en lägenhet med sex rum och kök, men jag trodde hela min uppväxt att jag bodde i ett hus... Och det gjorde jag. Fast vi delade det huset med en till familj som bodde på bottenvåningen. Den tredje våningen var vinden. Men eftersom den hade en vanlig trappa bakom en vanlig dörr så var vi barn väldigt ofta där uppe. Min äldre bror bodde t o m där på somrarna.
Redan då för många år sedan hade min familj väldigt många ägodelar och helt ogenerat bredde vi ut oss över hela vindsytan förutom i det ena av de två dörrförsedda förråden. Där fick grannarna ha sina prylar... Märkligt att de inte protesterade. De protesterade inte ens när vi spelade piano ovanför deras huvuden. Märkligt. Snällt. 
Vad hade hänt om de hade gnällt sönder mitt pianospelande? Då hade jag inte blivit en sån virtuos. 
Som jag var en gång. 
Nästan.

Jul i stöga

Snart är det jul igen!

Kolla länken som Sara, vår IKEA-utsända i Kina, skickade till mig idag.
Kanske var det från förra julen? Ja, men tomtarna säljs ju i år igen!

Kära vänner! Här sitter jag och minns tillbaka på den dag som var.
Kära nån så roligt vi hade! Och så vackra blomster jag förärades.
Nu återstår bara att stilla sitta och lukta på dem.
Och det är också vad jag orkar med nuförtiden.

Gratulerar

Jag är ingen delsbostinta, bara kortkort.

Ja men grattis då!
Jag fyller ju år idag. Känns det inte spännande?
Att kliva ett år längre bort från den dag jag föddes,
kan det vara nåt att fira?
Eller så firar vi att jag i alla fall lever.
Och det är väl inte så dumt. 
Att leva.
Jovars, det är inte alls dumt.

Det står ett väldigt stort äppelgrönt paket på bordet.
Så småningom ska jag öppna det och se vad det är inuti också.
Just nu nöjer jag mig med att njuta av det fina papperet.

Och nu över till ännu en dag med akvarellfärger. 
Någon gång per år kommer de fram. Inget lätt medium,
men när det blir bra, då blir det bra.

En ängel i rummet

Så här ser hon säkert ut.

Idag får vi besök av en NY avlösare/avledare/ avbytare. Avlastare, kanske det heter. Jag vet inte riktigt. Vi hade en go och bra tjej i våras, med många fina utflykter för den lille. För några veckor sedan meddelade hon att arbetet inte kändes meningsfullt, varken för henne eller för den lille. Jasså?!
Vi blev väldigt förvånade, men det är bara att acceptera. Ingen kan tvingas jobba vidare med något som inte känns meningsfullt. Ja, i alla fall inte i den här branschen...
Jag tänkte lägga ner avlösarracet helt. Det kan inte fan ha nytt folk hela tiden, som ska ta hand om ens unge. Stackars barn dessutom som blir påprackad en ny kompis lite då och då.
(Fast vår favorit stannade ju i två år, det ska inte förnekas eller döljas. Mycket ovanligt.)

Nå, kommunen verkar nu ha hittat en RIKTIG PÄRLA! Osedd i och för sig, men hon har jobbat på hans skola tidigare, är över femtio och är extremt omtyckt av alla elever och föräldrar har jag fått höra från en säker källa.
Fast anställd av kommunen. Perfekt. Då lär hon inte försvinna i första taget. Ett energiknippe, påhittig, glad och alldeles, alldeles underbar! 

Ja, jag ska träffa henne om några timmar. Då får jag se hur hon är IRL.
Spännande!

I bloggvärlden är vi vänner

I min kommande väggkalender lär jag ut latinska namn på blommor, berättar om sporthändelser och ger läs- och lyssningstips som jag försökt anpassa till månaderna och illustrationerna. 
I juni månad 2014 tipsar jag om boken "Jag väntar under mossan" av Amanda Hellberg. Då har säkert minst en uppföljare kommit, men det hindrar ju inte att den första boken var bra! Och en bra bok blir aldrig gammal.

Eller vad säger du, Amanda? : ) 

Ernst regerar

"Evolutionen pågår. Varför ska en kille gå med nariga läppar? Det är klart man kan ta vaselin om man är torr i ansiktet, gör något åt det, det gör ju ont liksom. 
Eller hur?"

Han har så rätt och gör så rätt, den där Ernst.

Hösten vill stickning, eller hur, Ernst?

Sur

Lite sur blir jag när jag för en gångs skull beställer varor från Yves Rocher. Jag vet ju att när man väl en gång har beställt så ligger man i deras adressregister för nästan eviga tider. Vilket kan vara jobbigt om man inte vill handla krämer varenda månad resten av sitt liv.
Denna gång tänkte jag vara lite listig.
Beställde två välbehövliga krämer för mitt russinansikte. Det känns lite trist i längden med apotekets fotsalva i fejjan, även om det fungerar utmärkt.

Till denna beställning skulle man nämligen få en sportbag. En EXTRA STOR sportväska. 60x29x20,5 cm. om man beställde inom tio dagar såklart.
Gjorde så. 
Jag behöver en väska till min resa i september, så bra att få en gratis!

När väskan kom var den banne mig ingen EXTRA STOR sportväska! Det var en halvliten väska som jag inte vet vad den ska användas till. 44x28x20,5 cm!

Ringde såklart till Y.R. Orkade inte vänta i den superlånga kön så jag lämnade telefonnummer för att de skulle ringa upp "idag eller senast imorgon"!
Men inte fan ringde de upp!
Ringde i morse och fick prata med en trött medarbetare som inte fått några andra klagomål på väskan och inte tyckte att det var anmärkningsvärt på något sätt. Själv tycker jag att det måste vara trist för företaget att beställa en EXTRA STOR sportväska från kineserna (mitt antagande) och få en halvliten för samma peng?!
Nu ska damen skicka en ny väska till mig. Kanske var det bara den som var så liten...
Så snart är man väl ägare av två HALVSMÅ sportväskor.
Yippee.
Och jag måste ge mig ut på jakt efter en väska att ta med på resan. Suck.

"Man förlorar mer tid när man försöker vinna tid."

John Steinbeck

I väntans tider

Nu är det inte länge tills det dröjer...
sa sonen.

Såg på en annan blogg att det är svårt att jobba  få något gjort när man har barn hemma och herregud, vad jag håller med!
Stackars barn som har en närvarande men ytterst frånvarande mamma just nu. 
Varför är han inte på fritids då? undrar ni. 
Ja, varför...
Han byter skola och tydligen missade jag att beställa fritids i våras.
Nu har jag i alla fall undernådigast frågat om han kan få komma dit två timmar per dag under sin inskolningsperiod. Mellan 13 och 15.
Vore kanske inte för mycket begärt med tanke på att vi betalar över 700:- varje månad för just fritids.

Inskolning

Snart dags för skolstart. Nystart för sonen. Dags att lära sig någonting. Hoppas jag. Möte idag. Möten är inte min grej. Det är jobbigt och rätt så tråkigt. Ja, denna sorts möten alltså.
Han ska åka skolskjuts till skolan. Åka hemifrån en timme innan skolan börjar. Men bil tar det ca fem minuter att ta sig dit. Känns ju sådär.
Så då får vi väl själva skjutsa varannan vecka, kanske.

Och inskolningen är mjuk. Väldigt mjuk. Tre veckor av mycket korta skoldagar. Hoppas verkligen att det är rätta melodin. Så vänner, det  blir tre veckor längre sommarlov för mig också. 

Jobba? Nä, vem behöver det?

Höstblåst

Nu blåser det både ute och inne.
Blåsten ute är sådan där ganska vanlig men jobbig blåst.
Blåsten inne består mest av vardaglig turbulens. N´s epilepsi höll sig lugn i nästan en månad innan den åter började bete sig. Denna omgång i form av sparkar och dubbelvikta ryck. Vi höjde snabbt som tusan medicinen, men det hjälpte inte ett dugg. Och doktorn är på semester. Som tur är är inte alla doktorer på semester så jag fick tag i en i Lund. 
Lite turbulent kändes det att den nya avlastaren hoppade av sitt uppdrag efter två månader. Men, kära vänner, numera orkar jag faktiskt inte uppröras över sådana petitesser. Men jag tror det får vara nog med avlastare nu. 
Vem vet hur länge nästa tänker stanna? Känns inte schysst mot sonen.
Tar en paus från datorn ikväll och tittar på "Till vildingarnas land".

En sugen man

Trevlig blogg

Han var alltid sugen på något. Som tonåring började han röka. Ja, det var inte många som inte började röka när han var tonåring. Efter flera års cigarettrökning övergick han till att suga på pipa istället. Smakade bra och såg manligt ut. Av okänd anledning; det kan ha funnits barn med i beslutet, övergav han rökningen för att istället prova på snus. 
Det smakade mycket gott och han sög på snuset i flera år. Möjligen tyckte han att det blev lite kladdigt att stoppa snus under läppen och övergick därför snart till påssnus. När han närmade sig de femtio kände han sig månne lite ofräsch. Då nikotinet trivs så bra med alkohol, så hade det ett längre tag blivit en vana att halsa en mellanöl efter jobbet. Detta var inte populärt hos hans lagvigda maka, då hon såg alkohol i alla former som en snabb och säker väg till undergång. Han beslöt att rycka upp sig. Både för sin makas och för sin egen skull. Framför allt tog han beslutet att sluta snusa.
 
Samtidigt som han slutade snusa tyckte han att det var lika bra att begå en så kallad "Svensk Klassiker". Detta innebär att man genomför fyra specifika tävlingar under ett och samma år. Tävlingarna är Vasaloppet, Vättern Runt, Vansbrosimmet samt Lidingöloppet. Skidor, cykling, simning och löpning.
Att sluta snusa gick väl an, men nu behövdes något annat att stoppa i munnen, som gick bättre ihop med idrottandet. 
Han blev en storkonsument av tuggummit P.K. (det gula paketet - det blå fanns inte då). Hans käkar malde och malde, men diskret. Det skulle helst inte synas att han tuggade. Med hans jobb passade det sig inte att han tuggade tuggummi. (Egentligen var det väl på grund av hans jobb som han också övergick till påssnus. Det var mycket mer diskret än en vanlig prilla.)
Sparsamhet är en dygd, tänkte han, och lade ofta ut sina tuggummin lite här och där,  för att vid ett senare tillfälle stoppa tillbaka dem i munnen. 
Inget konstigt med det.

En sommar, flera år innan hörseln försvunnit, stördes han av ett ljud i bilen. Ett ljud som inte hörde dit. Det skramlade. Trots sin bakgrund som mekaniker hade han inget som helst intresse av bilmotorer, och det tog några veckor innan han slutligen funderade på att åka till verkstan.
På väg till verkstan i närmsta samhälle hittade han ett gammalt tuggummi som låg i fördjupningen ovanpå instrumentbrädan. Gott, tänkte han och stoppade det i munnen. I detsamma slutade skramlandet!
Hmm, tänkte mannen, det var hårt det här tuggummit, vände bilen och for hem.
Om det blev jobbigt för käkarna eller vad det nu var, så övergav han P.K. till slut. Nu valde han istället Läkerol halstabletter. Detta var på den tiden då det endast fanns gröna, röda och vita Läkerol. Det gröna paketet är det ursprungliga, klassikern, originalet. Valet föll på den gröna asken. Det fanns alltid en ask Läkerol tillhanda. Han sög och sög, ja, han kunde inte ens låta bli dem på nätterna. 
Örngotten färgades bruna av sömnens salivdroppar. Frun i huset var å andra sidan rätt nöjd, då fläckarna inte längre bestod av stinkande snus. 
Efter Läkerol tog chokladen över. Inte lika ofta och lika mycket, men i en stadig ström gled chokladen in i mannens mun. Hans behov av tuggmotstånd hade nu i flera år också bestått av ett ohejdat ätande på salta jordnötter. 

För övrigt hade han under årens lopp slutat äta kött och istället favoriserades rökt fisk till middag. Samt svamp. Ohyggliga mängder svamp! Hade han sålt all svamp han plockade under årens lopp till italienarna eller till svenska restauranger för all del, hade han tjänat grova pengar.
Men, nu är det ju så att mannens behov av att ständigt ha något i munnen har gett honom "orala besvär". Dessa besvär har lagats med guld. Så är det något mannen inte är i behov av så är det pengar. 
De finns vid behov i hans mun.
Tillsammans med något gott.

Sad monkey

Lånade apan  här.

Har man sett en mer dyster apa, eller? Kanske sitter den och tänker på alla de gamla släktingarna som gick åt till att göra mattor av en gång i tiden. 
Jag hoppas verkligen att sådana inte längre görs!
Fler fina bilder på guerezor hittar du här : )

Äventyrens man

Giga från Nordafrika
Lånade bilden här

Mattan som hängde på väggen i vardagsrummet var stor, ca 2  meter i diameter. Ingen vet hur många liv som ändades för att göra den. Aporna var svartvita, långhåriga och bodde i Etiopien. (Senare efterforskningar gör gällande att arten heter Östlig svartvit guereza.) De långa håren är både mjuka och sträva att klappa, det luktar päls. På vinden, en trappa upp, ligger ytterligare en matta, minst lika stor som den på väggen. Varje dag som han ser mattan på väggen minns han åren i Etiopien. Då, när han var ung och trivdes med livet. På andra sidan dörröppningen hänger en fiol, en trumma, en sköld och en svartvit flugpiska gjord av zebrans svans. Fiolen, trumman och skölden är gjorda av djurhudar, ihopsydda med senor från samma djur, fiolens enda sträng är gjord av tagel, den böjda trädgrenen (som är stråken) hålls ihop av mer tagel. De kommer från Etiopien.

En sabel och flera snirkligt utsirade knivar samt två spjut kommer också från Afrika. De pryder sin plats, har alltid funnits där. 

Ingen frågar längre var de kommer ifrån. Kanske ett barn frågade en gång...men utan att få något svar som tillfredsställde barnets nyfikenhet.

Mannen som fraktade hem dessa föremål tillbringade två år i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad under det sena 40-talet.
Ett år efter andra världskrigets slut tillfrågades greve Carl Gustaf von Rosen av kejsare Haile Selassie om han ville bygga upp det etiopiska flygvapnet. Han accepterade förfrågan och med hjälp av män från svenska flygflottiljer grundade han det etiopiska flygvapnet.
På Frösön, Jämtland, låg F4, där mannen gjorde värnplikten under dessa år. 
Måhända lockade äventyret i Afrika? Han kom att jobba som flygmekaniker i Haile Selassies flygvapen. En gång blev han och hans kollegor bjudna på middag av kejsaren och hälsade på Lejonet av Juda där han satt i sin höga tron. Lejonen kedjade på var sida om tronen.(Det där sista kanske inte är sant. Vem vet?) 


På svartvita kort från de två åren syns störtade plan i ökensanden, plan redo att lyfta från marken, krokodiler, antiloper, zebror, gnuer, vackra kvinnor och gamla trötta farbröder. Sköna dagar med vänner. Jaktbilder. Fälld antilop, död krokodil. Inga apor.


Mannen lärde sig amarinja, Etiopiens officiella språk.
På 1970-talet knackade en etiopisk student på dörren. Han vandrade omkring och sålde böcker på sommarlovet. Mycket förvånad och glad blev han då hans knaggliga engelska besvarades på amarinja! I många år höll de sedan kontakten med årliga julkort.


Varje försök att få mannen att prata om dessa två år, berätta om hur det var, rann ut i sanden. Ingen vet än i denna dag hur det egentligen var där borta i hettan med sand överallt och tsetseflugorna som spred sömnsjukan till gamla farbröder. Varför åkte han dit, trivdes han, ville han stanna kvar? Blev han kär i någon där i Afrika och varför höll han inte kontakten med sina vänner? 
De såg ju ut att ha så roligt. 

På vägen hem genom Europa mötte han någon på Capri. Men i albumet finns endast limmet som fäste fotot kvar.

Nyfiken gul och blå

Lånade bilden här
Cockpit i Tunnan, mitt favoritplan. Så liten och knubbig  , men så snabb!

Ja, jag är nyfiken. Nyfiken på vem det är som läser mina texter. Det är en mycket liten, men ganska trofast skara. Det är roligt! Jag tycker det är roligare med en liten läsekrets som återkommer gång på gång, än en stor  läsekrets som liksom fjärilen bara fladdrar förbi. Som bara tar en sipp av nektarn och drar vidare. I min kalk stannar endast de som gillar smaken av mina ord. Ibland kan det smaka lite bittert eller beskt, men så glimtar det till av sötma och då stannar de trofasta kvar, trots att det ibland kan ta lång tid mellan godbitarna. Sådan är jag. Icke att lita på, vare sig i tid eller i smak.
Jag har noterat, lite sådär i förbifarten... att jag har en läsare som bor i soliga Californien.
Sånt tycker jag är väldigt roligt!
Jag antar att det sitter en glad utvandrare där på andra sidan oceanen som känner för att läsa lite svenska. Eller en infödd amerikanare som pluggar svenska och vill pröva sina språkkunskaper på en svensk blogg. Ja, vem vet?
Kanske jobbar han/hon på Mountain View´s Auto repair? Eller på Gorgeous Nail & Skin Care? Google Earth är väl fantastiskt?!
Om inte sagda person vill kliva fram och presentera sig i kommentarsfältet?
Ja, ja, det visar sig.


Och ikväll, om endast en timme, ska jag gå på bio. Cockpit. En lättsmält film, misstänker jag, men det kan vara lagom så här den första augusti. Annars kanske höstmelankolin lägger sig som en dimvåt filt över mitt sinne. 
Och det, det vill vi inte vara med om.

En enkel man?

Han är en enkel man. Utifrån sett. Vad som rör sig i hans inre vet ingen. Ibland undrar de om han vet det själv.
Hans vardag består av korsordslösning. Att finna det korrekta ordet för x antal rutor. Att slå i uppslagsböcker, atlas, bildlexikon. Han och hans fru prenumererar på Allers och Hemmets Journal. Där finns många, många korsord, ordflätor, bildkryss att lösa. Sudoku löser han inte. Svårast och bäst är dock söndagskrysset i Svenska Dagbladet. En fin utmaning för hans skarpslipade hjärna. För att få tag på detta korsord är han dock tvungen att ta bilen och handla tidningen i nästa något större samhälle, och det känns lite omständligt. Han lämnar inte gärna sin by. Utom en eller två kvällar i veckan då han spelar bridge. Det håller hjärnan i form och ger lite lagom socialt umgänge. 
Varje lördag sedan urminnes tider, mellan kl 10 och 11, har han och hans fru också löst Melodikrysset tillsammans. När de löst alla veckans kryss skickar de troget in dem i luggslitna kuvert. Alltid begagnade frimärken. 
Med sin kraftfulla, stiliga handstil adresserar han kuverten.
Men är han intresserad av att vinna? (Du vinner tio trisslotter. Varav alla tio garanterat är nitlotter.)

Han har minst en till syssla som utförs dagligen vid tjänligt väder. 
När det hela började förtäljer inte historien, men bevisen ryms i glasflaskor. Glasflaskorna är i storlek "liten mjölkflaska" från Arla, med en arlakossa inpressad i glaset. (Jobbigt för kossan, men vem har någonsin lyssnat på en arlakossas protester?)


Mannen tar sin bil, kör på tvåans växel (kanske att trean läggs i någongång. Vem vet?) de fyra kilometerna till Skogen.
I Skogen finns det björn och lo och allsköns knytt. Här finns också grustag, grusåsar, grus och skogsbilvägar. Det är här han hör hemma och det är här han gick vilse och nästan dog en höst härförleden. I grustaget finner han dagligen sina små skatter. Pärlor. Här har inte kastats pärlor för svin inte. Här har någon eller några under åratal skjutit med soft air gun. Det efterlämnar spår i naturen i form av små plastpärlor inskjutna i grustaget. Dessa små vita plastpärlor går han med glädje och upptäckariver och gräver fram dag ut och dag in för att sedan köra hem till sitt och lägga dem i mjölkflaskan. Denna ställer han sedan på spiselfrisen, nöjd med sitt dagsverke. Denna "display" kan han vid tillfälle använda som en "conversation piece".


Att ha något att tala om underlättar de fåtaliga sociala kontakter denna fåordiga man har. Med stigande ålder har socialt umgänge totalt förlorat sin tjusning. Ja, egentligen är det rätt länge sedan känslan av gemenskap med andra människor försvann. Det är svårt det där med vänner.


Tyvärr kan han inte riktigt utnyttja sin skatt då han, närapå, är döv och inte mycket annat återstår (som en sorts konversation) än att söka ögonkontakt och le. Alla undrar vad han tänker där bakom sitt pillemariska leende. 


Eftersom han är, och alltid har varit, en mycket privat människa finns det ingen, förutom möjligen hans fru, som vet vad som rör sig inom honom.
Hon är dessvärre rätt trött på honom. Det är jobbigt att leva med någon som inte hör vad man säger. Det irriterar. 
Hon vet att det inte är hans fel, men det är jobbigt. Jobbigt med en som inte hör. Jobbigt att leva med en enkel man när man själv inte känner sig så enkel.

Men, är han en enkel man eller är han så komplicerad att han inte orkar med sina egna tankar, utan maskerar sig till en man utan behov av god mat,fina kläder eller goda vänner? En man som nöjer sig med korsord och dagliga skogspromenader på vingliga ben. 
Vem vet? 
Ibland undrar de om han själv vet.


Slutsats: det finns ingen som vet vad som egentligen rör sig i en annans persons inre. I alla fall om den personen inte kan förmedla sina känslor och tankar. Oavsett hur många ord, platser, grekiska gudar och författarcitat han kan plita ner i x antal rutor.

En ...bok

Bild lånad från Bonnier pocket

Har läst en bok som heter Darling River. 

Boken dryper av svett, blod, lera, samt alla upptänkliga kroppsvätskor. 
Var, inte att förglömma. Mycket var. Och liggsår med flugor i. Det enda som faktiskt (till min förvåning) inte avhandlades var väl fekalier; ja, i alla fall inte mänskliga. Träck fanns det gott om... 
För övrigt handlade det om fetma, blindhet, fett hår, finnar. Stank av otvättat underliv. Stank av otvättat fett hår. Ett antal horor och män som knullade en trettonåring i flodens lera, ja, ibland tryckte de ner hennes huvud under leran. 
Och hon älskade dem. 
Pappan var tandläkare och körde omkring i sin bil med sin dotter hela nätterna. Mamman hade rymt.
Vartannat kapitel handlade om (eventuellt) en albino, i alla fall en frånstötande man med mycket stort huvud och mycket ljus hy. Han var forskare och skulle lära en honapa att teckna. Apan fick bo i sin avföring i en bur. Kläddes i en fin klänning och fick rosett runt huvudet. Plågades och dränktes nästan.  

Ja, just det: ett antal sena aborter och dödfödda barn fick också vara med i denna, denna... nej, detta rövhål till bok.
Men den var välskriven, det var den.
Och Sara har vunnit ett fint litteraturpris för sin andra bok "Drömfakulteten". Jag tror inte jag bryr mig om att ta reda på vad den handlar om. Nej, jag tror faktiskt att jag kan hitta något bättre.
Att jag läste ut hela boken beror på att någon i min bokcirkel hade valt den. Gud vet varför. Men hon hade väl heller ingen aning... eller?


Det ska bli mycket spännande att diskutera denna bok!
Hur tänker man när man skriver en sådan här helt igenom eländig bok?
Vad vill man ha sagt som författare?
Jag tycker att den påminner mer om konst. För konstverk kan vara precis vad som helst och utgöras av precis vilken skit som helst. 


Om någon läsare har läst denna bok, eller blir väldigt sugen på att läsa den!, var vänlig kommentera!


Ja här kan du läsa om någon som gillar boken också : )
Och här!


Jaha, då har jag väl fel då...? Fan, jag måste läsa lite litteraturvetenskap så jag lär mig vad som är bra och vad som är dåligt.

Ragnarök

A non-smoking generation?

Varje sommar drabbas jag av röksug. Märkligt på min ära. Jag är ingen vän av tobaksvaror till vardags. Inte ens till fest. Men på sommaren, varma sommarkvällar eller lata dagar på stranden... Då kan jag känna en liten längtan efter att suga i mig lite rök. Jag är ingen feströkare men kanske ska jag bli en sommarrökare?
Förra sommaren blev jag väldigt sugen. Då rökte jag en cigarill. Blev bjuden av en väninna. En eftermatencigarill. Gott. 
Sen rökte jag inte mer den sommaren. Eller hösten. Eller vintern, heller för den delen. 
I år kände jag det gamla välkända suget häromdagen på stranden. Låg och funderade på om det fortfarande finns små paket att köpa? Får se om jag blir bjuden i år igen, eller om jag rent utav ska köpa egna.
Men, det där med barn och rökning, det är ju inte okej.
Vad är man för mamma om man helt plötsligt börjar röka inför sina söner?!
Det finns ju en risk att trettonåringen blir intresserad, och det vore ju oförlåtligt: att lura in sin son på den fördärvliga vägen.
Återstår att smygröka.
Och det vet man ju hur bra det brukar fungera. Som tonåring tog man sig en promenad och smygrökte. Kom hem och trodde man luktade frisk luft... 
Nä, det funkar inte, tro mig.
Återstår att drömma på stranden. Det nöjet kan ingen ta ifrån mig i alla fall.


Och fredagens citat lyder:
"De uppförde sig som vilda djur. De varken rökte eller drack."


Aksel Sandemose

Camping

Senaste gången vi campade var i Salzburg. Den gången i ett litet, alltför litet tält i alltför mycket regn och åskväder. Vi var fyra stycken då för fem år sedan. På en uppblåsbar dubbelmadrass samt två enkelmadrasser klämde vi in oss. Knappt hade vi lagt oss förrän vi insåg att dubbelmadrassen läckte. Vi hamnade under nattens gång på marken med endast en gnutta luft kvar i madrassen mellan småstenarna som utgjorde underlaget. Vidrigt fuktigt och obekvämt.
Väl hemma åkte tältet och luftmadrasserna ner i källaren.
     I år lånade vi ett större tält som minsann skulle rymma minst fyra personer!
Fram med en dubbelmadrass och numera bara en enkelmadrass (den andra lånade vi ut en gång; den kom tillbaka möglig). Vi skulle också ta med en gammal hederlig sängmadrass anno 1940, typ. Bomull utanpå och tjock "fetvadd" inuti. Samt ett antal yllefiltar att lägga ovanpå madrasserna eftersom de är så jävla kalla. 
     I år for vi till Söderåsens nationalpark. Ett fullständigt okänt fenomen för oss. Hade fått tipset av min bror som nyligen turistat i Skåne.
Förr i världen kunde man alltid klämma in ett tält på campingplatserna i Sverige (påstod min sambo). "Ett tält finns det alltid plats för", sade han. 
På ortens camping med femtiometers klorerad bassäng och andra lustifikationer var det fullt. "Kom tillbaka på torsdag", tyckte mannen med blå skjorta. Hmm, surt. Solen värmde och det hade varit skönt med ett dopp.
Nåväl, några kilometer tillbaka fanns det en annan betydligt blygsammare camping som minsann inte hade några problem med ett tält till.
Vi slog upp tältet intill familjen som just skulle fara vidare. Tjejen i familjen tyckte att det hade varit en onödigt kall natt. "Ja, det har ju varit kallt, men nu ska det ju bli varmare", tänkte jag. "Det är lugnt", tänkte jag. "Schysst plats här där man slipper morgonsolen, så man slipper en svinvarmt, kvavt tält imorgon".Tänkte jag.
Tältet upp. Va, är det inte större? In med madrasserna. Oj då, vi hade visst glömt den gamla hederliga. Hmm... här kan vi inte ligga fyra stycken, oavsett madrass eller ej! Bilen, det får bli bilen för en av oss. Äldsta sonen kan väl få bra plats i den? Inte oväntat vägrade han. Det fick bli fadren som offrade sig.
Han fick också ta yllefiltarna för ett något mjukare underlag.
     Dags att sova. Fram med duntäckena. Mycket skönare än trånga sovsäckar. Och varmare. Äsch, madrassen lite för mjuk; vi pumpade i extraluft till önskad hårdhet. Låg och läste en stund. Då, då känner jag hur madrassen långsamt blir mjukare under mig...
Ja, vi hade visst inte reparerat madrassen, eller slängt den heller, sen den hårda natten i Salzburg. Sakta sjönk vi djupare ner mot marken, min son och jag, och den här natten blev en iskall och obekväm prövning för oss två. Vi sov inte alls de första fyra timmarna, tryckte duntäcken under och runt oss för att få lite värme. Jag tog min jeansjacka och la den över huvudet för att behålla lite värme. 
När vi vaknade på morgonen (till slut somnar man ju oavsett kyla) var klockan halvnio. Så onödigt att sova så länge när det var så oskönt...
Och vad hade då hänt under nattens timmar? Minstingen hade vätt sina sängkläder och sina kläder samt klätt av sig naken! Hade jag varit han hade jag förfrusit på en blöt madrass utan kläder, men han tillhör visst ett segt släkte som seglar genom den iskalla natten utan större problem.
Lyfte på dubbelmadrassen och skådade en flod. 
Nu hade vi alltså ett stycke nedkissad madrass med luft, samt en nedkissad dubbelmadrass utan luft. Lakanen som vi bäddat med var också blöta. 
I bilen låg sambon och hade frusit lika illa och legat lika hårt som vi plus att bilens längd inte riktigt hade räckt till.
Vi trodde att vi skulle sova borta i alla fall i två nätter, men det blev bara en. De rara barnen visste inte till sig av lycka då vi styrde kosan hem efter en dag på stranden i Ängelholm.
Äldsta sonen klämde ur sig: "Borta bra men hemma bäst" och lillen höll med. Jösses, såna töntar! 

Vi kom överens om att camping inte riktigt är vår grej ännu, men vi vägrar ge upp. Men nästa gång lämnar vi in barnen på förvaring innan vi sticker iväg på nåt längre än en dagsutflykt.

Söderåsens nationalpark

En fredag

Det regnar. Och regnar. Säg vad som är nytt denna sommar? Kan man inte tänka på annat än vädret, eller? Lite distraktion har jag ägnat mig åt idag. Läst almanackor, tvättat,  slängt skräp. Jaaa... vad mer kan jag förtälja... 
Att Illustration Friday har temat Carry denna vecka. Tecknade en gammal krumryggad gumma som böjer sig ner, sträcker fram ett långt krokigt finger till en mördarsnigel och säger -Kom ska jag hjälpa dig över vägen, din stackare.
Men det tar för lång tid att göra en teckning jag kan leverera, så det  blir nog inget av den.
Öppnade just ett kuvert med reseersättning för resan till Lund. Ser till min förbrylling att de ställt ut pengarna till min son, nio år. Ja, men ursäkta mig, det är väl knappast han som har betalt resorna va? Samt erbjuder mig att fylla i ett utbetalningskonto med hans personnummer förtryckt. Inte så smidigt. Men vad kan man förvänta sig? 
Å andra sidan kan jag glädja mig åt att jag faktiskt fick ersättning. Som att få tillbaka på skatten.

"Låt inte det du inte kan göra hindra dig från att göra det du faktiskt kan göra." 
Jim Rohn


Och tänk så mycket man jag kan göra, men så sällan gör. Men ibland gör jag en del som jag kan också. Faktiskt.

Andras beröm luktar gott

complimenti!! i personaggi YRSNÖ in vetro soffiato sono andati completamente esauriti all'Ikea di Porta di Roma... introvabili! bello anche il calendario dell'Avvento 

Dessa vackra ord skickades till mig i december 2011...


Jag hittade dem för en månad sen på Facebook under meddelande/övrigt!
Hur kan man arkivera detta viktiga meddelande under "övrigt"?!
Den mappen har jag för övrigt aldrig sett innan dess. Så irriterande.


Nu, ett halvår senare känns det lite sent att säga tack, liksom.

Men om du läser det här Mario Venturini, så vill jag bara säga Grazie mille! för att du skrev och berättade om min försäljningssuccé på IKEA : )

Värt

att nämna och sätta på pränt. 
Idag låg jag och solade på altanen. 
Helt otroligt.
Jag bor i den regnigaste och molnigaste staden i Sverige.
Hamnar oftast nästan sist i solligan.


Inse att dagens solskensstund i det närmast är ett mirakel.


Ingen sol i juni och först idag tillräckligt med sol för att värma.


En får tacke!

Järvsö

Har du saknat mig? Inte det... 
Jag är tillbaka efter ännu en vecka i Järvsö.
Ibland kan jag känna att det är ett jädra rännande dit. Och kanske tänker min syster(s man) det också : ) Men det skiter vi i. Vi tycker att det är så trevligt där så vi kommer att våldgästa många gånger till, jag och min yngste. 
Han vill flytta dit, till och med.
Fina ensilagebalar har de ju också.

He sees everything and he hears everything. 
He is the Elderberry boy.

My Boy from Elderberry Town.
More pic´s on my illlustration blog.

Man skulle...

kunna tro att alla citat har tagit slut, med tanke på att jag så sällan lägger upp på fredagar som jag föresatte mig en gång. Men närå, de finns gott om dem. Bara jag som har slappnat av ett tag. Nu får ni tre citat som kompensation för mitt lata leverne. Tänk på dem och lev efter dem så blir världen en trevligare plats att vara på. Och som bonus får du själv ett mycket trevligare liv!


"Vänta aldrig med att göra något vänligt, för du vet aldrig när det plötsligt är för sent."
Ralph Waldo Emerson


"Var alltid lite vänligare än nödvändigt."
J.M.Barrie


"Ju mer du gläder andra, desto gladare blir du själv."
T.Klaveness

Trädgårdsdags

Flädern blommar.
Och Noah gillar skuggan.

Nu börjar det likna nåt i landen!

Albin Hildebrand

Har jobbat ett tag med en utställning till Skedemosse Gård i år igen. 
Detta år ska utställningen handla om själva gården och Albin Hildebrand som köpte och utvecklade den på 1800-talet. Albin var en riktig kraftkarl som lyfte stenblock på egen hand och tjuvaktiga bönder i nacken.
Befinner du dig på Öland i sommar så ta en tur till Skedemosse Gård vetja!
Då kan du också besöka AntikInspiration och se om du hittar nåt fyndigt.

Sammanträffande

I måndagskväll tog jag min snuttefilt, d v s en bra film, och ett glas rosé (det är ju sommar!). Har sett filmen otaliga gånger, men i brist på bättre såg jag den igen. Och den tål det, absolut. Filmen var "den numera klassiska" , det är väl så man skriver?, "You´ve got mail" med Meg Ryan och Tom Hanks.
Filmen där Meg har så snygga kläder och där hon ännu inte sprutat upp läpparna till konstiga fläskfiléer.
Skriven och regisserad av Nora Ephron, detta geni när det gäller bra film!
Alla dessa superbra filmer som hon gjort, jag har sett dem alla.
New York-miljöerna, känslorna, skådisarna. Bara bra.
När sluttexterna rullade funderade jag på om hon inte skulle komma med någon ny film snart, det var ett tag sedan jag såg "Julie och Julia".


Och så får jag läsa att hon dog i tisdags! Chock and dismay!
Jag tror att min kväll var en omedveten hyllning till henne.


En förlust för filmvärlden och en förlust för mig som inte får se några nya filmer av henne. Nu ska jag istället läsa hennes blogg. Och läsa hennes böcker så småningom. Och se hennes filmer om och om igen.
The very best!

Lund tur och retur

Jag är rätt skicklig på att få tag på det solkigaste av matställen när jag reser till okända orter. Det kändes så när jag gjorde entré på ett falafelställe i Lund. Bråttom att få tag på lite mat (som han tål) till Noah  klev jag in och noterade genast de tomma lunchborden. Tomt var det också där maten beställdes och ingen tog den minsta notis om att vi stod där och önskade shoppa loss på lite falafel... 
Man vill gå därifrån. Man blir trött. Man önskar att man visste vart man kunde gå för att få trevlig service. Man står kvar och till slut kommer en man (indifferent är det ord som söker mig) som skiter i om jag står där eller ej, som skiter i om jag vill ha hans jävla mat eller ej. Jag beställer en kycklingkebab (40:-) men då jag ber honom skippa brödet blir det istället en kycklingsallad. Som kostar 60:-... Ja, va fan säger man?
Vi gick iväg till Allhelgonakyrkan och satte oss vid ett träd som inte såg helt piggt ut, men dög som en punkt att fästa rumpa och rygg mot.
N åt och verkade nöjd. Jag avstod.
Checkade in på avd 62. Någon timme senare var det dags att gå iväg och fästa elektroder på huvudet. Två kvinnor tog emot och efter en tids övertalning av de alltmer stressade kvinnorna och mig lade han sig med huvudet åt rätt håll. En röd tuschpenna markerade var elektroderna skulle fästas, sedan började kletande med kontaktlim och gips. N låg rätt så fint ända tills det var dags att trä på en nätmössa med hakrem. Detta hade jag inte riktigt förberett honom på. Och vem kan förbereda sig på en sådan chock?
Han slet av sig mössan och sen visade han prov på en mentalpatients styrka mot tre vuxna kvinnor. Det larmades , "Ta hit en doktor!"
Mest var detta för att doktorn skulle kunna skriva under på att man gjort så gott man kunnat, utan att lyckas. Arbetet med att fästa elektroderna hade varit förgäves; då gipset tar en stund att torka får man inte röra dem alls, nu hade Noah rubbat samtliga under sitt anfall av panik.
Två timmar senare fick vi slänga i oss den äckliga sjukhusmaten för att hinna montera på nya elektroder, annars skulle de hinna ta bort den innan vi kom tillbaka till avdelningen.
Denna gång hade N fått lite lugnande, som inte alls märktes då han hoppade iväg till de modiga systrarna igen (tack och lov inte rädd).
Denna gång gick det mycket bra och med dubbla nätmössor och en ryggsäck på ryggen gick vi tillbaka till den fina traktorn som fanns på avdelningen.
Klockan åtta kom ångesten krypande och N grät hysteriskt i två timmar minst. Förklarade att han blev rädd då de satte på mössan  och ylade om allt annat som han längtar till och önskar sig och tycker om och är rädd för etc. etc.
Stackars, stackars barn.

Och sen somnade han klockan elva, vänd mot väggen i gästsängen, med ryggsäcken på ryggen, fastknuten på framsidan så den inte skulle glida av.
Vaknade i exakt samma läge klockan åtta, men ändå vid gott mod. Efter frukosten plockades allt av och med håret fullt av stelnat "gips" fick det bli en lång dusch som hjälpligt löste upp de stenhårda kluttarna i hårbotten.
Sen torkade vi oss och tackade för den här gången, och hoppas att vi aldrig mer behöver komma tillbaka, trots att det är ett jättefint ställe där det ändå är "lätt" att  vara med ett barn. Min favorit blev trappstegen som spelade som pianotangenter när man klev på dem. Jag körde Pianosonat i A-dur när jag ändå gick förbi. Noah gillade trappuppgången där det lät som en djungel, med exotiska fågelläten. Jag ringde också hem liggandes i en tipi samtidigt som N spelade på ett rött piano. Inte något man vanligen gör.


Onsdagen började också med att jag glömde mobilen hemma! Och jävlar vad handikappad man känner sig! Det finns ju inga telefonkiosker längre, så vad skulle jag göra? Haffade en gammal god vän på stan som snabbare än blixten körde hem oss och ner oss igen på en grisblink. Pust!
Missade sedan vårt tåg, trots att jag frågade en informatör... men kom ändå till Alvesta med annat tåg där vi hann med Lundtåget med två minuter till godo... Väl i Lund ringer min mobil och jag vänder ryggen till N i några sekunder samtidigt som vi stiger av tåget. När jag vänder mig om ligger han och krampar på perrongen, stel som en skyltdocka, på rygg. Jösses!
Märkligt nog har han inte haft ett enda anfall sedan det, i onsdags.
Nu väntar vi på besked om vilken sorts epilepsi han har denna gång och hoppas, hoppas att det ska räcka med de två medicinerna som han äter nu.


På väg till Botaniska kände jag mig nästan förpassad till Harry Potters värld. På skylten, fäst på den höga järngrinden, och där innanför en ståtlig byggnad, läste jag Pufendorfinstitutet. PUFENDORFINSTITUTET! 
Hahaha, de har humor i Lund, tänkte jag och fick ett skönt fniss mitt i kaoset.

Destination Lund

Imorgon åker jag och den yngste till Lund och checkar in på Akutgatan. 
Redan klockan två. Sen ska det meckas på elektroder på hövvet på honom; sen är det bara att vänta resten av dagen och kvällen med chic nätmössa på, tills de börjar mäta aktiviteten i hjärnan på natten. 
Fatta va festligt att gå en hel dag och bara vänta på att de ska göra det de ska göra på natten?!
För de har inte tid att montera på kvällstid. Och det får man ju ha förståelse för. Men, det kan bli allt mellan en OK dag till ett helt helvete.
Det visar sig, sa blinda Sara.


Och kanske kommer det en rapport nångång. Om jag inte har gått över till andra sidan. Den galna.


Vi ska i alla fall besöka Botaniska trädgården på torsdag, för där jobbar min bästis i Skåne! Grönsaksansvarig, minsann.

Deppigt

Riktigt ledsamt TV-program såg jag ikväll mellan 20 och 21.
"Staden i mitt hjärta" hette programmet, en repris från 1992, som visade hur Stockholm city förstördes under ett antal år i slutet av 1960- och i början av 1970-talet. 
Otroligt många vackra hus från 1600- och 1700-talet revs för att ge plats till fasansfullt fula, kantiga kolosser. Ofta parkeringshus eller banklokaler.
Och vilka var det som bestämde detta då? Gubbar i fula kostymer och minimal hjärna, syrefattig utav hårt ihopsnörda slipsar. Djävulens hantlangare.
Och gemene man fann sig i detta, vandrade på trätrottoarer år ut och år in. Förflyttades från vackra gamla lokaler och hus till någon förort dit ingen ville åka. Precis som i Paris fanns det massor med konstnärsateljeer vid takåsarna. Men varför spara på sådant?


Man blir rent beklämd.


Och ser man sig runt i Sveriges övriga städer så ser det likadant ut där.
Rivna gamla kvarter och apfula betongmonster i deras ställe. 
Tvi vale.

Kedjeskydd

Titta vilken vacker blomma jag har i landet!

Så reslig och rak, men ändå så bedårande slingrande och graciös. 

Måhända något blek, men därför inte färglös eller karaktärlös.

Sådana här spektakulära blomster odlas inte nuförtiden: nej, nu får man nöja sig med raka, släta, blanka och opersonliga. 

Jämför en Doktor Westerlund med en svärmors tunga, så förstår ni vad jag talar om. Där doktorn både doftar fantastiskt och bjuder på ornamenterade blad och rara blomster, står tristessen som spön i backen runt svärmors tunga.

Om jag fick välja valde jag alltid en något daterad, charmig och personlig tingest. Det är något med skönheten parad med det praktiska som tilltalar så. Jag tackar för att det fanns de som strävade efter båda två.

Kloka ord

“Holding on to anger is like grasping a hot coal with the intent of throwing it at someone else; you are the one who gets burned.” Buddha


 ”Before giving, the mind of the giver is happy; while giving, the mind of the giver is made peaceful; and having given, the mind of the giver is uplifted.” Buddha


Klok snubbe den där Buddha.

Det är grönt

Jag har länge funderat på det där med gröna drinkar. Och så har det liksom tagit emot... Juice av salladsblad,  maskrosblad, gröna grönsaker helt enkelt. Det har inte känts gott i mina smaklökar.
Men provat har jag inte...
Förrän igår, efter att ha tittat på den här go´a gubben.
Bernando LaPallo, 111 år i år.
Han har levt på frukt och grönsaker och fisk (och lite lammkött) i hela sitt liv.
Åh nej, nu hör jag hur alla skriker "och vilket tråkigt liv sen!".


Precis som alla reagerar när Noahs diet kommer på tal. En diet som inte alls är tråkig, så vitt jag förstår av de mängder han äter. 
Men jag förstår att för de som ständigt matar sina barn med socker i alla möjliga former, inte kan förstå hur han kan vara så nöjd med alldeles vanliga frukter och bär!? Nej, han behöver ingen grädde eller tårtbotten till sina bär. Han behöver inte heller Coca-Cola till sin mat, eller kakor till efterrätt.
Imorgon är det skolavslutning. 
Då brukar det vankas jordgubbstårta, en klassiker på det svenska bordet.
Men i år blir det visst maränger och jordgubbar istället. Och grädde misstänker jag. Sött, sött, supersött.
Men visst ska han få äta maräng (bara den inte innehåller mjölksocker). Annars är han precis lika nöjd med goda, naturella jordgubbar, misstänker jag.
Det söta är förvisso en medfödd smakpreferens, men om man håller sig till naturlig sötma så blir det riktigt söta alldeles för sött för att vara gott. 

Åter till den gröna drinken. Mixade spenatblad, gurka, bladselleri, vatten och lite kanel som smakpiffare. Det blev en "matig" juice, som inte smakade så illa som jag trodde den skulle göra. Nu tog jag ju bara det som fanns hemma (och det är inte mycket). Till och med Noah drack utan att rynka på näsan!
Ja, för att vara nåt som låter äckligt (i mina öron) så var det helt OK, om det nu är så nyttigt som de lärde säger så ska jag fortsätta dricka och äta grönt i mycket högre grad än innan.
Och sen får jag väl se hur länge jag lever på det.
Min Pia på almanacksförlaget har just sammanställt årsplaner ända till år 2023. Undrars just om man sitter och korrläser almanackor då också. 
Eller om man lever överhuvudtaget?

Nasse - en klok björn

Vi har bytt kvällsbok. Från Boris glasögon till(baka) till Nasse hittar en stol och Nasses taxi. Båda författade och illustrerade av Sven Nordqvist. 
Utgivna på Opal förlag. Båda två är väääldigt bra. 
Kan varmt rekommenderas för det lilla barnet (i dig).


Låt mig citera: 
"Du sitter konstigt, min unge man, säger han. Har du försökt sätta dig underifrån och därmed fastnat och drullat omkull? Eller har stolen anfallit dig bakifrån och fällt dig såsom en påse till marken?"


Eller det här, som ska läsas med en riktigt töntig frökenröst: 
"Jaaa, jag tycker det ser jättefint ut. Vad duktig du är. Kan du sitta så jättefint alldeles själv? Vad jätteduktig du är. Känns det jättebra?"


Ha, ha, fantastiskt roligt. Ser man bilden på tanten så är det på pricken så de ser ut, de som pratar på det sättet : )


Citat ur Nasses taxi:
"Huj, vad det går! säger lärarn förtjust. Säj, herr Nasse skulle det vara möjligt att köra lite KRÅNGLIGT? Vingla lite hit och dit, så att säga?


Ha ha ha! Lika roligt varje gång.
Kan väl bara avsluta med att rekommendera dessa två böcker. 
Varmt!

Bu!

Insekter kan vara fina de också.