01 november, 2016

Rysligt

KVINNAN I SOFFAN

Uttröttad efter flera dygns vaka vid min dödssjuka mammas säng, gled jag tyst in genom ytterdörren, och utan att tända några lampor släpade jag mig till soffan i vardagsrummet. Jag ville absolut inte väcka min man och ville inte heller bli väckt av hans snarkningar. Det brukade alltid ligga en filt på armstödet att svepa om sig. Äntligen. Jag sjönk ner i den stora soffans mjuka kuddar och slöt ögonen.
Jag sträckte på benen; de kändes stumma av trötthet.
Kinden mot den mjuka kudden, mörkret i rummet. Jag kände hur jag omedelbart sjönk ner i sömnens rike.

Något hade väckt mig. Jag stirrade rakt ut i mörkret med bultande hjärta. Adrenalinet gjorde att det susade i öronen och jag låg blick stilla för att försöka förstå vad som hade väckt mig. Jag hade en obehaglig känsla av att något hade rört vid mina ben. Alltför trött för att orka bry mig slöt jag ögonen igen.
Än en gång vaknade jag till, nu med känslan av att något tog emot när jag sträckte ut i sömnen.
Och att något smekte mig på benet.
Jag tryckte prövande fötterna ännu längre bort i soffan och ja, någonting tog emot. Det kändes som träpinnar. Samtidigt som mina fotsulor förmedlade ”träpinnar” rörde sig åter någonting mot mitt ben.
Det fanns inget husdjur i huset, absolut ingen pinnsamling och det kunde knappast stå en stol i soffan.
”Hallå?”, min röst lät lite skrovlig av avbruten sömn och tveksamhet. Jag stirrade i det kolsvarta mörkret mot fotänden av soffan och ju längre jag höll ögonen öppna desto bättre blev mitt mörkerseende.
Fasan jag kände när jag skönjde en människoliknande form går inte att beskriva.
Som om en propp gick i hela min kropp.
Sen vällde skriket ur mig: ”Eeerrrik!” ”Kom”. Jag tror aldrig jag har skrikit så högt och i sån vånda. Jag sparkade med fötterna för att komma så långt bort från det som satt vid mina fötter och då föll kroppen mot mig, som om den ville hålla fast mig.
Jag skrek rakt ut igen, och hörde att det lät så konstigt om kroppen. Intrycken gick inte ihop i min stressade hjärna. Jag kände bara oresonlig panik.

Lånat bilden från min skrivkurs. Tack för lånet.
När Erik så småningom kom springande, nyvaken och förskräckt över mina hysteriska skrik, tände han taklampan för att se vad som hade hänt. Jag knep ihop ögonen, ville inte veta vad som hade attackerat mig. Men Erik såg, och Erik sträckte ut armarna och utbrast ”Men hur sitter du?” ”Kom lilla vän så ska jag hjälpa dig i säng”.
Jag kände mig plötsligt oförklarligt orolig. Jag hade väckt Erik. Jag visste ju att han inte ville bli störd på nätterna. Skulle han verkligen bära mig till sängs? Men jag kände inga armar runt mig.
Jag öppnade ögonen försiktigt då jag hörde det där rasslande ljudet igen. Erik lyfte ömt upp ett människoskelett i sin famn, la kinden mot kraniet och vyssjade det lugnande.
Jag blinkade om och om igen för att försäkra mig om att jag var vaken; att detta faktiskt hände.
”Erik, vad gör du?”, frågade jag snyftande.
”Såja, vännen, nu är allt bra igen”, nynnade min man med läpparna mot skelettets kranium.

Olyckligt såg jag efter honom, där han gick sin väg. Och dubbelt olycklig kom jag ihåg att jag inte längre levde. Jag var död sedan tre år tillbaka. Och det var Erik som hade dödat mig. Han hade blivit vansinnig på mig för att jag inte hade dammsugit hela huset en fredag i maj. Vädret hade varit underbart varmt och soligt, och jag hade suttit ute på altanen och somnat till, då han kom hem och avslöjade mig. Att jag satt ner och njöt. Något som naturligtvis var förbjudet.
Utan att gå in på några detaljer, så slog han ihjäl mig den kvällen, när grannarna hade stängt sina dörrar och fönster.
Men, som vanligt ångrade han sig. Älskade mig fortfarande, det måste jag tro. Ville ha mig kvar.
Ja, vad han sedan gjorde med kroppen vill jag bara inte tänka på.
Vilken oerhört sjuk människa han var och är.

Att jag flera gånger har besökt huset jag bodde i berodde på att jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Jag hade inte riktigt trott på att jag faktiskt var död. Och på något sjukt sätt fortsatt att tänka att någonstans långt därinne var han nog en fin människa.

Men snart kommer min mamma till mig och då ska vi ta varandras händer och gå rakt in i ljuset för att aldrig se tillbaka. Då ska jag aldrig förvirra mig till mitt gamla hem igen. Aldrig.



2 kommentarer:

Ulricha sa...

Men duuuu... Snart vill jag ha dessa små underfundiga berättelser med oväntad knorr i en liten fin bok med skinnomslag. Ja, det vill jag! Lika underhållande varje gång! Och signerad skall den vara!
Kram U

Gunilla Byström sa...

Puss på dig du, så rart av dig!
Ja, skinnomslag! Undrar vilken som vill offra sitt skinn till det omslaget? Mohahahaha!
Signaturen görs i vanlig ordning i blod, eller möjligtvis kiss. Noah ställer alltid upp med den varan.

Kram G