Premiär avklarad

Igår var det premiär på Stenjätten inför fullsatt salong.
Allt löpte enligt planen förutom kanonkulan som inte ville brisera. Ska jag skylla på mig själv, eftersom det är min uppgift att aptera densamma? Nej, jag skyller på materialet istället. Gummi som inte vill gå sönder t ex. 
Kan väl inte jag lastas för?
Livet går vidare liksom.
Har jobbat heltid i två veckor nu, med arbetstid fram till 22 som standard. En kväll blev det 22.30. Men så länge jag har någon hemma som sköter ruljangsen så stör det mig inte det minsta. Som att ha en hemmafru på 1950-talet. 
Förstår att det var gött för männen då för tiden.

Inga bekymmer för barnens väl och ve. Inga tankar på matlagning, tvätt eller städ. Bara egotrippa på jobbet: göra sitt bästa av de arbetsuppgifter som är givna. Dela skratt och matbord med goda arbetskamrater. Singelliv, liksom.

Nu har ju jag suttit hemma som en hemmafru i cirka tio år, så jag jobbar med att inte ha det minsta dåligt samvete för att jag jobbar, som min sambo har jobbat i alla år! Nu "lyckades" han ju bli sjukskriven p g a en ond axel precis när jag började jobba, så han har varit hemma 100%. Perfekt!
Lite tokigt blev det när han för första gången på åratal skulle hälsa på en kompis som opererat sig och är konvalescent i hemmet; då jag helt plötsligt skulle infinna mig på jobbet ca fyra timmar tidigare än planerat. Då fick han ställa in besöket. Men då tänkte jag i mitt stilla sinne, att "va fan gör det?" (efter att ha försökt ordna det på annat sätt). Har han inte brytt sig om att träffa sagda vän på två år så brinner det väl inte i buskarna just nu? 
Nej, just det!

Sånt som känns självklart för den arbetande mannen: att han ska ha tid att träna, duscha och ta god tid på sig, samt vila ut efter en hård dag på jobbet; det är sånt jag måste lära mig nu : )

Jag är ju rätt så lättlärd, så det ska väl inte vara så svårt...