Trauma i köket

I morse när jag stod och plockade in disk i diskmaskinen (ja, vi kom visst av oss igår kväll, för den var halvfull. Det var inte vi.) så hörde jag ett mycket ynkligt och desperat rop: HELP ME! HELP ME! (DU HAR VÄL SETT FILMEN "FLUGAN"?)
Det var inte det lättaste att lokalisera den darriga rösten, men till slut fastnade min blick på ett lock till risglassen, som sonen åt i går.
Där satt en stackars husfluga fast med bakbenen i en ö av kletig glass!
Och där hade den nog suttit hela natten för jag var tvungen att blåsa lite på den för att se om den levde eller ej.

Här kanske den hjärtlöse hade slängt locket i plastinsamlingen och inte brytt sig ett spår om den stackars flugan levde eller dog, men där är jag lite annorlunda funtad. Där kör jag stenhårt på femte budet.

Har man haft en sån otur att man har fastnat och nog gett upp hoppet om livet, då måste jag rädda det om jag kan. Fatta själv om du sitter fast i något och ser en liten möjlighet till räddning, men istället blir brutalt mördad!
Jag satte den lille flugan, som hade båda bakbenen ihopklibbade, i en liten vattenspegel för att lösa upp bojorna. Det tog en stund. Jag fick flytta tillbaka den och göra nya speglar några gånger, då den hela tiden släpade sig framåt, innan benen slutligen lossnade från varandra. Men problemet var inte löst för det. Den ena vingen satt fastklibbad på bakkroppen!
En fluga som inte kan flyga är inte hel fluga. Eller hur?
Jag duttade försiktigt med en vattenfylld tesked. Här gällde det ju att inte dränka flugan och dessutom betänka att den var kraftigt chockad också. 
Milt men bestämt löste jag upp sockerkletet på vingen. Sen fick den vila och putsa sig.
Sist jag tittade på den satt den på ett blomfat och exakt nu, två timmar senare sitter den kvar på samma fat, men den ser helt perfekt ut. 
Fortfarande chockad, kanske?
Men hungrig bör den ju inte vara, för den har väl ätit glass hela natten, kan jag tro...