Läste en mammas berättelse om hur en dag för henne kunde se ut. Hon har ett antal barn som alla har någon sorts "bokstavskombination". Hennes man hade också sina svårigheter. Framför allt är det en i familjen som har ett svårt humör som har mycket svårt att tygla sina känslor.
Situationen verkar kaotisk, men är naturligtvis vardag för mamman. Man har sina liv och man bär de bördor som åläggs en så gott man kan. Och det gör verkligen hon!
Däremot så blev hon väldigt ledsen av alla välmenande råd.
Hur får du tid för dig själv? Får ni tid för varandra, tillsammans, du och din man? Välmenande, naturligtvis.
Men i det här fallet ville hon inte alls ha dessa "goda råd". Detta var hennes liv och hon behövde inga uppmuntrande tillrop, sa hon. Hon ville bara vara IFRED! Och så kan det kännas ibland.
Min tanke med denna text startade dock i en annan tanke.
Eftersom man alltid vet så himla bra vad andra ska göra när de berättar om sina problem; hur de ska lösa saker och ting, fixa allt rätt.
Varför gör man det inte åt dem?!
Varför byter vi inte bekymmer med varandra?
Det vore ju underbart att byta bort något skit som man inte orkar ta itu med till någon vän som vet precis hur man ska lösa eländet!
Och så kan jag ta itu med det mina vänner har svårt att ro iland.
Ja, så himla bra det skulle bli!
Eller vad tror du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar