Ingen lyssnade när barnet skrek.
Instängt bakom galler tillsammans med andra oönskade barn.
Flickan hade levt bakom galler så
länge hon kunde minnas, men en flicka med hennes diagnos har inget
långt minne. Kanske var det Guds gåva till henne. För vem vill
minnas en uppväxt fylld av känslokyla, avvisande och förnekelse?
Att ingen ville ha henne när hon
föddes var inte konstigt. I hennes land sågs det som en
självklarhet.
Ingen ville ha ett flickebarn. Flickor
gjorde ingen rik. De var bara till besvär, måste tuktas, hållas
under sträng uppsikt och ingjutas fruktan. En fritänkande flicka
var en farlig individ. En anomali.
Nu hade hon inte bara fel kön, hon
hade dessutom en kromosomavvikelse, som syntes i hennes ansikte så
fort hon kom ur sin moders sköte.
Byns jordemor lät modern se vilket
monster hon hade skapat när hon höll upp den nyfödda.
Modern slöt ögonen, tårarna rann och
hon skakade sakta på huvudet där hon låg på en gammal hästfilt i
halmen. Hon visste att en sådan varelse aldrig skulle komma in i
huset där hon bodde. Hennes make och hans släkt skulle genast ta
barnet och gräva ner det i skogen utanför byn. Hon skulle inte ha
en chans, varken barnet eller hon skulle ha en chans.
Barnet torkades nödtorftigt av med
halm, rullades in i ett smutsigt lakan och fördes ut i en väska.
Väskan plockades någon timme senare
upp av en ambulerande ”transportör”.
Taxin startade i ett svart moln av
avgaser och körde mot Dehlis ytterområden. Där fanns en
änglamakerska, det var känt av alla som hjälpte till vid
förlossningar. Nästan alla flickebarn kördes raka vägen till
detta sorgens hus. Ett stort hus med många våningar; fasaden svart
av föroreningar och ett rejält gjutjärnsstaket som motstod alla
försök att slippa ut.
Det fanns, av nödvändighet, en del
överlevare bland de som levererades till huset.
Någon växte upp och tvingades hjälpa
till med jobbet att ”avveckla barnen”. Ytterligare några fick
överleva endast om de jobbade hårt i köket, städet eller i
trädgården. Det fanns alltså en minimal chans att få ett sorts
liv, men många ångrade den chans de fått, även om de aldrig fått
välja själva. Vad var det för ett liv att kliva upp klockan tre på
natten för att en galen kvinna ansåg att barnen inte skulle se för
många timmar dagsljus? Gå runt i alla rum för att se vilka barn
som hade gått vidare under natten. Märka sängarna med vitmålade
pinnar, sorgens färg, till nästa barn som jobbade med
”trädgårdsskötsel”.
Ja, de grävde i jord men det fanns
inga blommor i den trädgården.
Den lilla flickan hade fått leva,
trots sitt udda utseende. Gud vet varför.
Då hon var mycket liten till växten,
ja, det gällde samtliga undernärda barn i huset, lyckades hon
obemärkt smita ut då och då. Hon visste inte varför hon ville ut,
bara att hon måste. Hennes ansikte var svart av smuts, hennes hår
tovigt och snor rann i en seg ström över hennes spruckna läppar.
Ögonen, röda av inflammation, stirrade ut genom spjälorna i
staketet. Hon hade endast ett trasigt linne på sig. Kanske var hon
tre år, eller fem; varken hon eller någon annan visste eller brydde
sig
*
Regnet föll över New Dehli. Vi skulle
bara passera genom stan som en del av vår yoga-resa. Naturligtvis
ville de visa oss slummen, den berömda...
Jag mådde dåligt. Magsjukan, som
verkar oundviklig vid ett besök i Indien började göra sig känd.
Men framför allt mådde jag dåligt av att vi, välmående, lätt
överviktiga svenska kvinnor skulle åka buss genom slummen som om
det var något jävla turistmål?!
Man förklarade att detta var en del av
”upplysningen”. Visst, jag förstod tanken, men det kändes ändå
så fel. Jag ville gärna ge något, eller snarare göra något för
att lätta på bördan hos dessa människor, men vad? Och trodde jag
att jag visste vad de behövde från mitt ”von oben-perspektiv?”
Jag, som skulle åka på en
yoga-retreat i två lyxiga veckor, skämdes plötsligt. Jag kunde väl
ha yogat hemma...
Jag tittade ut genom den regnvåta
rutan där jag satt bredvid en schysst tjej från Kiruna (av alla
ställen). Vi hade pratat lågt om vad vi tyckte om den här
upplysningsturen, och kommit fram till att det var svårt, mycket
svårt att veta hur man skulle agera.
”Jag skulle tro att ett barnhem à la
SOS Barnbyar är den bästa hjälp man kan ge”, sa Julia.
”Ja, de är bra. Ger både kvinnor en
chans att vara mammor (och jobba, såklart) och utbildning till
barnen. Så att de i sin tur kan lyfta det här landet, med sunda
värderingar och en förståelse för vad det vill säga att stå
utanför samhället”, höll jag med.
Pang! Ett skott smällde till i bussen.
Samtliga skrek till av skräck och överraskning. Vi trodde såklart
att vi skulle bli rånade. Ja, vad kunde man förvänta sig här ute
i slummen.
Men inga rånare äntrade bussen.
Chauffören slet sitt hår och skrek något på indiska i sin mobil.
Han verkade mäkta upprörd. Vår svenska guide knäppte på
mikrofonen och sa med lugn röst att det bara var ett punkterat däck.
Nytt däck skulle komma om två timmar, ungefär. När det gällde
den indiska servicen i slummen fanns det ett visst osäkerhetsmoment,
log hon mot oss.
”Det går bra att kliva ur bussen och
sträcka på benen. Det finns läskstånd lite överallt. Lämna alla
era värdesaker kvar på bussen och ta bara med er småpengar. Ge
absolut inga pengar till barnen! Då blir ni aldrig av med
dem.”
Vi klev av och höll på att falla
baklänges av värmen och stanken som fyllde luften. Julia och jag
gick tillsammans. För säkerhets skull höll vi faktiskt händer. Vi
ville inte komma bort från varandra. Kanske kunde det också tjäna
som ett naturligt hinder för de män som naturligtvis omringade de
vita kvinnorna som klev av bussen. Vi lyckades ta oss igenom ringen
och småsprang en bit för att komma undan alla påträngande
blickar. Vår snabbt uppgjorda plan var att ta en kort promenad runt
kvarteret. Om vi rörde oss i en tänkt kvadratisk rörelse, så
borde vi ju komma tillbaka till bussen. Vi hade ingen lust att gå
vilse, men här var ändå stämningen rätt så lugn.
Gatan som vi vek in på var dyster och
nästan kall i värmen. Den var så smal att solstrålarna inte nådde
ner till marken. Vi fortsatte att hålla varandras händer, om inte
annat för att stämningen var så dyster helt plötsligt. Vi såg
oss omkring där vi sakta gick.
Så det var det här som var slummen.
”Men titta vilket hus”, sa Julia.
”Det är ju jättestort. Inte alls som de andra rucklen. Och vilket
staket. Så häftigt, det ser ju ut som ”spadrar” längst upp.
Antingen är det en kortleksfabrik eller så är det en dödsfabrik”,
fnissade hon. ”Ja, jag vet, de gör tarotkortlekar här. Du vet,
med liemannen på.”
”Du vet att spader ess betyder döden,
va?”, flinade hon. ”Bu!”
”Äh, lägg av, du är ju knäpp ju.
Det kan ju vara... Tyst! Hörde du?”
Ett genomträngande skrik hördes lite
längre fram.
Vi sprang så fort vi kunde. Det lät
som en olycka. Ett barn skrek otröstligt.
”Hello, what´s up?” Varför vi
pratade engelska med ett indiskt barn som var tre-fyra år var
oklart, men något måste vi ju säga för att få tyst på
illvrålet. Hon verkade inte skadad, men smutsig som jag aldrig sett
förut. Jag såg också att hon hade Down´s syndrom. Som ett skadat
djur i bur, for det igenom mitt huvud. Bilder av barnhemsbarnen i
Rumänien kom också upp. Det kändes i hela min kropp att det här
inte var ett vanligt hus i slummen. Jag tittade genom staketet och
såg en trädgård som bara bestod av jordhögar. Jag tittade upp mot
huset och såg galler för alla fönster. Jag såg ansikten stirra ut
genom fönster strimmiga av avgaser och monsunregn.
”Men vá fan är det här?”,
viskade Julia. ”Ett barnhem eller dödens hus?”
*
Nu bor vi här i New Dehli, jag och
Julia. Vi gör så gott vi kan för barnen som bor på vårt barnhem.
Ja, de flesta barnen är flickor, såklart. Men även handikappade
barn av bägge könen. Vi har planer på fler barnhem. Vishnu ska
veta att de behövs.
Flickan från dödens hus gav vi namnet
Abhirati. Det betyder ”mother of five hundred children; A mother
goddess”. Kanske ett stort namn för en så liten flicka, men hon
räddade faktiskt livet på barnen som bodde i dödshuset och tack
vare henne kommer många, många fler barn att räddas i framtiden.
Nu mår hon bra. Nu behöver hon inte skrika mer.
